det är på morgonen det händer!
Jag gillar Frida Kahlo. Vad passar då bättre än att jag fick en målarbok med Frida Kahlo-bilder i födelsedagspresent som jag glömt blogga om.
Vilket geni-drag. Tyvärr blev dottern lite ledsen när inte hon fick måla i den men jag kopierade ett gäng sidor på vanligt kopieringspapper och så är alla nöjda!
Hos Bokus kan man inte köpa e-bok till sin iPad utan att gå vida Dito. Väl där måste man betala boken med kort. För att betala med kort har Handelsbanken bestämt att man måste sitt kort och ha sin dosa. Det kanske är Bokus som bestämt det, jag vet inte. Jag vet bara att det är oerhört irriterande att inte kunna köpa e-boken man vill ha direkt eftersom jag råkar befinna mig några kilometer från min bankdosa.
Men även om bankdosan faktiskt hade legat bara några meter bort är risken rätt stor att jag från min plats i läsfåtöljen, soffan eller hängmattan faktiskt istället valt att gå in på AdLibris och handla e-boken där istället eftersom jag där till och med kan köpa e-boken på faktura och slipper knappa in långa krångliga kortnummer utan bara kan klick-klicka hem boken till iPaden och börja läsa utan att behöva vare sig bankkort eller bankdosa. Extra plus för att det inte ens tillkom några fakturaavgifter (vilket jag faktiskt varit beredd att betala extra för just för att slippa resa mig och leta rätt på den där bankdosan).
Det är semestertider för tusan.
Och boken jag köpte? Modershjärtat, den femte delen i serien om barnmorskan Cecilia Lund, av Katerina Janouch.
UPPDATERAT: Att dosan måste användas är Handelsbankens idé och inte Bokus.
Och det gick fort. Jag tog med iPaden. På den finns några tråkiga e-böcker jag inte har lust att läsa så jag köpte Ronna Jaffes Det bästa av allt på Pressbyrån på Älvsjö station och läste fyrtio sidor på båten till Gotland. Verkar lovande! I slutet av augusti frukostcirklar vi om den. Jag packade också ett gäng 60-talsklänningar. Nu utspelar sig visserligen Det bästa av allt i början av 50-talet men jag kände ändå att de kanske lite passade ihop här.
Snygg bok.
Del av mitt rum och mina klänningar. Jag bor vägg i vägg med husets bibliotek som man ser in från dörröppningen.
För två år sen (tänk att vi hållit på så länge) så läste vi Unni Drougges bok Bluffen som var den första i en planerad triologi om journalisten Berit Hård. Åsikterna om boken då var blandade men de flesta gillade Berits tuffa uppsyn och attityd.
Ja, vad finns inte att gilla? En lagom gammal kvinna i en mogen kropp som vräker i sig onyttigheter, inte har några skrupler och njuter av livet. Hon lever ett till synes okomplicerat och lössläppt liv. Lite sådär som man själv önskar att man varit någon gång i livet.
Unni Drougges berättelse balanserar hela tiden på gränsen till att bli för mycket, att slå över och inte bli trovärdig men hon gör det skickligt och faller aldrig över och det finns en underton av humorn också hela tiden. Jag gillar att Berit och de andra karaktärerna fördjupas, de visar upp fler sidor av sig, både starka och svaga. Jag upplever också att mycket av det grova språket som fanns i första boken inte får ta lika mycket plats i den här boken.