Jag håller just nu på att avsluta Michal Witkowskis debutroman Lubiewo (Modernista) och är både lättad och sorgsen. Sällan har jag blivit så äckelmagad och fortsatt lässugen som nu. Han är verkligen fenomenal på att utan minsta tveksamhet leda mig in i sviniga gränder där mörkret sedan länge är till allas fördel. Med detaljer så intima att jag i en tom och öde värld inte skulle våga tänka dem ens för mig själv, leder han mig. Polsk vodka och urin i kommunismens rännsten. Förfärligt och lockande på samma gång. Och jag hinner varken bli rädd eller för den delen tveka alls. Vi står där och skvallrar tillsammans. Eller tillsammans med berättarjaget lyssnar vi kanske mer på skvallerkärringarna Patricia och Lukrecia. De minns och romantiserar. Svävar ut och lägger till. Fyller på glasen. Att vara queer är för modernt. Kalla sig gay ytligt. Var har dekadensen tagit vägen, allt det som är äkta? Både längtar till slutet och fasar inför det.
Nästa år kommer Margot ut, och innan dess ska jag läsa i alla fall Barbara Radziwillowna från Jaworszno-Szczakowa också.Fasar och längtar. Tänk om det inte blir som jag hoppas? Men tänk om det blir? Denna förbannade ovisshet, som alltid i livet.
ps. Översättningen av Stefan Ingvarsson måste vara strålande, så intet av polska jag än kan snacka. Jag ber också om ursäkt för bristen på vissa tecken som tillhör de polska namnen. Jag fattar helt enkelt inte hur man gör dem. ds
Update: Jag har nu läst ut boken och måste så klart säga att den är oerhört läsvärd och att jag förutom att ha äcklats har skrattat högt flera gånger. Witkowski är lysande, och nu vet jag varför. Det är just på grund av att äcklet, förvåningen och nyfikenheten lockar oss läsare till platser vi aldrig varit. Och att vi med jämna och täta mellanrum får skratta av kärlek och formuleringskonst på hög nivå.
Vi har frågat en rad politiker tio frågor om kulturpolitik. Nu är dags att prata författarlön. Fråga fem lyder:
Tycker ni att författare ska kunna få garanterad författarpenning? På vilka grunder ska valet av författare i så fall ske?
Lotten Sunna, kandiderar för Feministiskt initiativ: Ja, det är viktigt att inte bara de kommersiellt framgångsrika författarna har möjlighet att utveckla sina författarskap. Man måste ha blivit utgiven och sedan själv söka ekonomiskt stöd hos en statlig fond för att kunna fortsätta skrivandet.
Johnny Olsson, kandiderar för Piratpartiet: Det är en fördelningspolitisk fråga som vi inte tar ställning i.
Annika Beijbom, kandiderar för Folkpartiet och talar för hela alliansen:
Oklart hur dessa författare utses. Jag vill vara oerhört försiktig när det gäller vilka som väljer och med utgångspunkt i vad.
Lilith Svensson, kandiderar för Kristdemokraterna:
Nej.
Frederick Federley, kandiderar för Centerpartiet:
Nej.
Anders Wallner, kandiderar för Miljöpartiet och talar för de rödgröna: Kultursektorn har generellt sämre anställnings- och arbetsvillkor än andra sektorer. De rödgröna vill slå vakt om inkomstgarantierna för våra främsta kulturskapare och utvidga långtidsstipendierna. Personligen är jag inte lika övertygad om författarpenning och inkomstgarantisystemet, men det var problematiskt att regeringen inte bjöd in samtliga partier för att hitta nya, bättre system när man reformerade stöden under mandatperioden.
Vi väntar svar från Socialdemokraterna och Moderaterna som lovat höra av sig. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har inte svarat på vår förfrågan trots att vi hört av oss till flera olika personer och instanser inom partierna. Kommer det in svar publicerar vi dom här i efterhand.
I våras besökte Audrey Niffenegger Sverige för att marknadsföra sin nya bok Her fearful symmetry, eller på svenska Själens osaliga längtan, uppföljaren till den fantastiska succén Tidsresenärens hustru som har översatts till hur många språk som helst, filmatiserats med mera. Vi fick en chans att träffa henne en solig morgon på hennes hotell där vårt samtal kom att handla om varför det övernaturliga blivit hennes plattform för skrivande och vilken betydelse en plats kan ha för historien.
Själens osaliga längtan (som är en usel titel på svenska faktiskt Her fearful symmetry är bättre), handlar om tvillingarna Julia och Valentina som ärver sin mors tvillingsysters lägenhet i London och flyttar dit på ett år från USA. De är identiska tvillingar men totalt diametralt symetriska ansikten. Efter ett tag upptäcker de att mammans syster inte har lämnat lägenheten utan hennes ande finns kvar. De börjar utforska andevärlden vilket leder till oanade konsekvenser.
Hur ska vi övertyga våra bokklubbsmedlemmar att läsa hennes bok frågar jag henne. På första frukostträffen svarade majoriteten att de bara gillar realistiska böcker och Själens osaliga längtan leker med det övernaturliga.
– I mina böcker är mina spöken lika realistisk som vanliga människor. Du måste skapa karaktärer som är möjliga och som vi tror på och det gör man genom att ge dem riktiga mänskliga egenskaper. Att använda spöken och övernaturliga inslag gör att man kan tänka och fundera över världen på ett annat sätt.
Varför döden?
– Vi vet inte något om den. Människor med näradöden-uppelvelser kommer tillbaka och säger att det var så fantastiskt. Jag ville inte stanna där. För mig är det fascinerande för att vi inte har någon kunskap om vad som händer efter döden. Döden är oåterkallelig.
Audrey Niffenegger fortsätter med att berätta om hur den amerikanska kulturen har en sån begränsad relation med det förflutna, trots att det mesta i film- och populärkulturväg från USA handlar dom döden på sätt och vis med alla tv-deckare, skjutande och dödande i filmer etc.
Highgate Cemetary Foto: Petra Jankov Picha
Hur stor betydelse har det att boken utspelar sig just vid Highgate Cemetary i London?
– I början tänkte jag att det kunde ha blivit vilken kyrkogård som helst. Jag funderade på att använda mig av Graceland i Chicago (inte att förväxla med Elvis Presleys hem) men jag hade redan varit på Highgate och visste att den bara var öppen vissa tider för allmänheten och att den styrdes av gäng vänner och jag ville att en av karaktärerna i boken skulle vara guide där.
Audrey Niffenegger praktiserade och följde människorna bakom Highgate Cemetary som research inför boken och guidade också själv på kyrkogården.
– T ex hade jag inte kunnat förlägga handlingen i Paris. Jag talar inte franska och varje gång känner jag mig som en idiot där.
Andra delar av boken utspelar sig i Chicago liksom även Tidsresenärens hustru gör. Vad betyder Chicago för henne?
– Chicago är ordning och reda. Stadens motto är ”The city that works”. Det här blir en konstrast till det extraordinära som utspelar sig i mina böcker.
Och samtidigt även i andra böcker och filmer som Revolutionary road och Good Will Hunting?
– Jo, Chicago får ofta den rollen av att vara det normala. På kusterna i USA händer det spännande saker, det görs filmer, saker exploderar, bohemer lever i New York, Regeringen finns där men i mitten får vi bara saker gjorda och är ordningsamma. Många polisserier utspelar sig också ofta i Chicago.
Och boken då?
Jo, den är svår att släppa ifrån sig och även för en ovan läsare av övernaturligheter som jag är så fastar jag direkt och sträckläser i princip hela. Att den utspelar sig vid Highgate Cemetary är bara en bonus för en gravespotter som jag. Har nämligen varit där och sett den fantastiska kyrkogården med egna ögon. Det går inte att avslöja för mycket av handlingen utan att också avslöja spoilers så läs den
Idag, den trettonde september fyller Twilight-Bella år. GRATTIS får jag väl säga först och främst. Sen: med tanke på hur stor serien är (både böckerna och filmerna) och hur enormt mycket runt-om-kring-prylar som säljs, borde bokhandlarna vara överlyckliga för detta ypperliga tillfälle att kränga mer. Vanity Fairs Juli Weiner kollade upp hur mycket de amerikanska bokhandlarna firar fröken Swans bemärkelsedag egentligen.
Jag känner mig lättad efter resultatet. I ärlighetens namn.
Jag håller just nu på att avsluta Michal Witkowskis debutroman Lubiewo (Modernista) och är både lättad och sorgsen. Sällan har jag blivit så äckelmagad och fortsatt lässugen som nu. Han är verkligen fenomenal på att utan minsta tveksamhet leda mig in i sviniga gränder där mörkret sedan länge är till allas fördel. Med detaljer så intima att jag i en tom och öde värld inte skulle våga tänka dem ens för mig själv, leder han mig. Polsk vodka och urin i kommunismens rännsten. Förfärligt och lockande på samma gång. Och jag hinner varken bli rädd eller för den delen tveka alls. Vi står där och skvallrar tillsammans. Eller tillsammans med berättarjaget lyssnar vi kanske mer på skvallerkärringarna Patricia och Lukrecia. De minns och romantiserar. Svävar ut och lägger till. Fyller på glasen. Att vara queer är för modernt. Kalla sig gay ytligt. Var har dekadensen tagit vägen, allt det som är äkta? Både längtar till slutet och fasar inför det.
Lotten Sunna, kandiderar för Feministiskt initiativ:
