Bönbok för en vän av Joan Didion


Jag är, som jag skrivit innan, ett stort fan av Joan Didion. Jag gillar hennes sätt att se på saker och jag älskar hur hon beskriver dem. Tyvärr måste  jag erkänna att hennes styrka inte kommer fram i hennes skönlitterära verk alls på samma sätt som i de journalistiska eller självbiografiska. Bönbok för en vän (A Book of Common Prayer 1977), på svenska utgiven på Bokförlaget Atlas, har samma svagheter och styrkor som jag tyckte att Lagt kort (Play it as it lays 1970) hade när jag läste den. Historien håller inte riktigt, men känslo-person- och miljöbeskrivningarna är fantastiska. I Bönbok för en vän möts två kvinnor  i  staden Boca Grande i landet med samma namn beläget i Centralamerika. Den ena är vår berättare, den andra blir hennes vän. Båda bär på tyngande hemligheter  och genom ett 70-tal med tveksamt politiskt styre och personliga tragedier  speglas Grace och Charlottes olika erfarenheter och personligheter. Jag njuter bitvis av strålande beskrivningar av Charlottes desperata kamp för att sånär behålla hedern. Bilder av en rädd och ensam människas inre liv. Men så kommer passager som jag helst vill bläddra förbi för att de inte ger historien någonting. Eller är det kanske så att det är historien i sig som inte är någonting förutom person och relationsbeskrivningarna? Hur som helst blir jag gång på gång uttråkad och längtar till nästa stycke då vi får följa ett stickspår i någons minne eller känna pulsen av ett samtal vi inte kan förutse riktning på.

Som helhet är Bönbok till en vän OK, men inte mer. Är man sugen på Didion skulle jag rekommendera någon av de många essäsamlingarna eller Ett år av magiskt tänkande (The year of magical thinking 2005).

Eller förresten, läs både och!

Ett nordiskt sätt att dö

De är många och de är lika, de svenska deckarna som tar över världen. Journalisten Ed Siegel funderar kring detta, och är i sviterna av tristess och besvikelse på vippen att överge  det svenska mordet för  det isländska.

Här är artikeln.

Kulturpejl: Tänker ni tillgängliggöra våra museer?

Vår fjärde fråga till politikerna om kulturpolitik handlar om våra museer.

Tycker ni att regeringen har ansvar för att tillgängliggöra de statliga museerna, hur tänker ni göra det i så fall?

Eva-Lena Jansson, kandiderar för Socialdemokraterna: Självklart har en regering ett ansvar för att de statliga museerna ska vara tillgängliga. Vi vill återinföra den fria entrén som fanns tidigare på de statliga museerna men som den borgerliga regeringen tog bort. Vi kommer även driva frågan om att fri entré ska införas på regionala och lokala museer. Men det är också viktigt att tillgängliggöra sånt som idag inte visas någonstans utan är undanställt. Om något museum vill visa konst/föremål som tillhör ett annat museum men som finns på lager istället för att visas, så ska museet som vill visa också få tillgång till konsten/föremålet, sk fri dragningsrätt. När det gäller tillgänglighet till museer för funktionshindrade så måste de politiskt ansvariga på alla nivåer se till att inte någon hindras att ta del av det som finns på museerna. Digital visning av det som finns på museerna är också ett sätta öka tillgängligheten.

Anders Wallner, kandiderar för Miljöpartiet och talar för de rödgröna: Vi rödgröna vill återinföra den fria entrén på de statliga museerna och kan också tänka oss att vidga reformen till att regionala och lokala museer genom riktade bidrag. Dessutom vill vi införa en princip om att
det museum som vill visa ett verk ska ha förtur – verken ska inte samla  damm i förråd och källare. Ett viktigt sätt att tillgängliggöra kultur är dock regionala kulturfonder som MP föreslagit för att decentralisera kulturarbetet.

Annika Beijbom, kandiderar för Folkpartiet och talar för hela alliansen: Osäker på om du menar entréavgifter eller om du menar att fler personer ska få upp ögonen för museernas utbud. Slopad entreéavgift har på många ställen lett fram till mycket högre besöksantal.

Lotten Sunna, kandiderar för Feministiskt initiativ: Vi vill att museer ska vara gratis i så stor utsträckning det är möjligt.

Johnny Olsson, kandiderar för Piratpartiet: Vi anser att den kultur som framställs och sammanställs med statliga medel också ska vara tillgänglig för medborgarna i största möjliga utsträckning.

Lilith Svensson, kandiderar för Kristdemokraterna: Svensk museiförening har nu fått ett förtydligat uppdrag att stärka samverkan mellan museerna. Kristdemokraterna tror att detta är en viktig pusselbit för att stärka museernas position i kultur- och samhällsdebatten. Det statliga stödet till museerna måste ges i långsiktiga, inte tidsbegränsade bidrag. Kristdemokraterna vill initiera ett forskningsprogram i syfte att stärka kunskapen om museernas samlingar. I samband med detta bör även ytterligare bevarandesatsningar göras. Samlingarna är kärnan i museernas verksamhet och en långsiktig satsning för samlingarnas bevarande är nödvändig.

Frederick Federley, kandiderar för Centerpartiet: Ja det är en självklarhet. Det kommer dock alltid att finnas en hantering av konflikten mellan k-märkta byggnader och den rent fysiska tillgängligheten. Det ska dock inte lägga hinder utan är snarast ett uppdrag till att tänka nytt och finna nya lösningar.

Vi väntar svar från Moderaterna som lovat höra av sig. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har inte svarat på vår förfrågan trots att vi hört av oss till flera olika personer och instanser inom partierna. Kommer det in svar publicerar vi dom här i efterhand.