Den poppar upp då och då, debatten om produktplacering i skönlitterära texter och annonser i litterära verk digitala som tryckta. För tio år sedan kändes det som en avlägsen dystopi, idag är det ett verkligt faktum, skönlitteraturen är det senaste forumet att locka fram shoppingbegäret. Att Lisbeth Salander är Apple-älskare vet snart hela västvärlden, även vilka designers Miranda Priestly föredrar. Förlagen tipsar om andra titlar i samma genre på böckernas förstasidor och här och där börjar redan annonser för glasögon, läsplattor, organisationer och bokklubbar dyka upp.
Gör det något? Stör det läsupplevelsen och är det till och med så att detta ständiga name drop:ande tyder på författarens språkliga tillkortakommande? Kan det till och med vara så att vi utmanar vår fantasiutveckling så pass att vi om några generationer inte kan se saker för vårt inre utan att få varumärkesbeskrivning på dom? Hur gick det förresten med oss som inte lekte med kottar och tandpetare/tändstickor i skogen, utan fick lite mer verklighetstrogna plastdjur att leka med som barn? Kanske är vi redan förlorade.
Hur som helst är debatten igång lite här och där. Det är bara att sätta igång att argumentera.
