Gargoylen – engangerande men långsamt på samma gång

En man vaknar upp på en rehabiliteringsklinik för svårt brännskadade. Han, är en före detta porrproducent och skådis som saknar namn i boken. Han har hamnat där då hans bil exploderat och han själv stått i lågor efter att ha kört utför ett stup när han var påtänd. Det är en lång resa av rehabilitering som ligger framför berättarjaget i boken, men han är fast övertygad om att bara försöka bli så pass frisk att han kan lämna sjukhuset och direkt ta sitt liv. Han vill inte leva i sin nya kropp med transplanterad hud och flera kroppsdelar som saknas.

Då dyker det upp en kvinna vid namn Marianne Engel upp. Hon påstår att hon att de båda känner varandra sen tidigare och att hon själv levt i över 700 år och att de hade en relation tillsammans i tidigare liv. Hon är skulptör och tillverkar gargoyl, ett slags fantastifoster, inte helt olik det som vår brännskadade huvudperson blivit. Hon tar med honom hem, berättar om deras liv tillsammans, lagar honom fantastiska måltider, berättar kärlekshistorier och läser även Dante. Så småningom ger hon honom livsgnistan tillbaka men då visar det sig att hon endast har 28 gargoyler kvar att tillverka innan hon måste dö.

Genom hela boken tvingas vår brännskadade huvudperson att ta väldigt mycket droger och ibland lockas man att tro att han hallucinerar alltihopa och att det som händer inte händer på riktigt. Men berättelsen är stark och biter sig fast och det man starkast slås av från första början är att författaren Andrew Davidson har ett otroligt målande och beskrivande språk. Det känns som man finns på plats i hans sjuksal eller i den brinnande bilen. Beskrivningen av hur hans kropp brinner upp är bland det mest engagerande jag har läst. Samtidigt tycker jag inte att han håller tempot rakt igenom boken. Ibland blir det långtråkigt och långsamt. Som om de målande språket lite tar över berättelsen.

Gargoylen har blivit en riktig braksuccé utomlands och särskilt i Kanada där författaren är verksam. Han erbjöds en miljon dollar för sitt manus men tackade nej. Kaxigt.

Det är Andrew Davidsons första bok och vi får säkerligen se mer av honom. Boken släpptes på svenska i slutet av april i år men har ännu inte tagit sig in för att klättra på topplistorna. Det ska bli intressant att se hur den funkar på den svenska marknaden.

I blomman, i solen

När jag gick på högstadiet blev jag stormbetagen i Erik Johan Stagnelius. I smyg så klart eftersom det var en helt orimlig sak att bli på den tiden. Men ni vet hur det är, hjärtat bultar alldeles för snabbt och magen känner på tok för mycket, hjärnan är inte med alls och kroppen är bara något vidrigt man tvingas släpa runt på.  Jag tyckte i alla fall att Stagnelius poesi var det vackraste jag hade hört. Jag förstod honom precis. På samma sätt som jag förstod när David Gahan sjöng Martin Gores texter, för att inte tala om när Gore sjöng dem själv. De talade till mig. Och ja, ni vet fortfarande hur det är. Tonårsångesten.

Jag kunde  de första verserna i Amanda utantill och tittade sorgset ut genom fönstret när Offa, killen jag var kär i, gick förbi klassrummet. Tänkte på Stagnelius och var ändå på något sätt glad över att vi var två ensamma och olyckliga själar i världen. Den ena visserligen död sedan flera hundra år. Men ändå.

I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
hon Strålar, hon ler.
i rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.

Jag blev påmind om just den där känslan när jag i vintras hörde om ljudantologien Dikt 1598-1939 . Stina Ekblad och Jan Dolata ligger bakom idén och den släpptes i november förra året på Svante Weyler bokförlag.

Det är en stor samling personligt utvalda dikter, där skådespelare  valt och läst varsin älsklingsdikt eller två. Jag har inte fått tag i samlingen, men kommer absolut att köpa den när jag kommer tillbaka till Sverige. Och jag vet dessutom att det finns ett antal Stagneliuspoem med, vilket triggar lite extra såklart.

Bra så här i era hösttider tänker jag.

Grattis Annika Bengtzon

Jag är inget stort fan av Liza Marklunds böcker om Annika Bengtzon, men jag har läst flera av dem, och jag har också sett filmerna. Nu när det är klart att fantastiska Malin Crepin ska göra Bengtzon i kommande filmer, kan jag bara gratta till en strålande rollbesättning. Crepin har jag sett på scen många gånger och hon har alltid varit briljant. Senast såg jag henne i Lars Noréns A la mémoire d’Anna Politkovskaïa som slog mig så hårt i hjärna och mage att jag fortfarande har men, så som teater gör när den är som bäst.

På måndag…

….får jag först lyssna på Elizabeth Gilbert på scen vid YourLifes event på Skandiabiografen. Sen får jag se förhandsvisningen av filmen Eat Pray Love!

Lite förvirring uppstod när jag skulle hämta ut mina förhandsbiljetter. Jag tänkte att det inte skulle vara så vidare värst rusning men gick ändå tio minuter innan kassan öppnade på Sergelbiografen för att vara på säkra sidan. Då ringlade sig kön runt om huset och mängder av 70+are köade, farbröder och tanter.

Jag tänkte först att jag hamnat fel men jag frågade och de svarade att det var förhandsvisningen till Gilbert-filmen som de köade till.

Tänk att så många gamlingar redan hittat till YourLife tänkte jag och funderade på varför denna massiva marknadsföring av en tidning som vänder sig mer till 30+

Kön började ringla sig och längst fram utomhus stod tre stycken biografpersonal och delade ut biljetter till alla som hade…….DN-kort! Aha!

Jag visade min kupong från tidningen YourLife och hänvisades in till kassorna i biografen istället. Där uppstod en viss förvirring då det var rätt mycket folk även där varav hälften skulle få till DNs visning på torsdag 9/9 och andra till YourLifes visning 6/9. Flera fick gå tillbaka och byta då de fått fel. Men jag har rätt och är jätteglad och ser jättemycket fram emot det hela.

Läser I nöd och lust nu, uppföljaren, och den är precis lika härlig som jag förväntat mig. Älskar berättarstilen och att jag lär mig saker på nästan varje sida. Den blir nog inte lika omvälvande som Eat Pray Love att läsa men om hon bara når hälften så är det fantastiskt.