Författare: Redaktionen

Publicerat

Tintin idag

Jag är faktiskt ingen stor serieläsare men det är något med den uppnosige belgiska journalisten som ändå får mitt hjärta att klappa lite hårdare. Är det hans uppnosiga attityd? Hans lillgamla sätt eller hans syntiga frisyr? Trots att det hela tiden framhålls att han är journalist så utövar han nästan aldrig sitt yrke i serierna (mer än som tipsare då och då).

Han är ung, nästan pojkaktig men kan ändå både flyga flygplan, styra u-båtar och köra bil. Han är en modern man med förkärlek för djur och han är tillräckligt mycket man för att gråta offentligt (vilket han bland annat gör när han tror att Milou har omkommit i boken Tintin i Sovjet).

När jag läser Rackham den rödes skatt och Enhörningens hemlighet så kan jag inte låta bli att fundera över hur Tintin hade varit om albumen hade utspelat sig i nutid. Böckerna gavs ut i original 1943 och 1944 och det är en hel del som hänt sen dess.

För det första hade Tintin självklart haft en mobiltelefon och inte sprungit runt i telefonkiosker. Kanske hade han haft en iPhone full av användbara appar. Han hade självklart antecknat i telefonen men även kunnat surfa upp viktiga saker han behövt ta reda på. Hade hade såklart varit en flitig wordfeud-spelare. Kart-appen med inbyggd GPS hade förhindrat dem att navigera fel på det stora havet när de letade efter skatten. Professor Kalkyl hade i dag såklart haft en fungerande hörapparat och därmed förlorat ett av sina mest utmärkande karaktärsdrag. Kapten Haddock hade förmodligen varit en flitig twittrare med många anhängare tack vare sitt fantasirika språk.

I dagens mer öppna samhälle hade också Tintin levt som öppet homosexuell. Han själv är ganska könslös, kunde varit både man eller kvinna. Han drar runt med den burduse björnen Kapten Hadock och en vit, fluffig, småhund! Eller vad tror du?

Detta inlägg är en del i Bonnier Carlsens bloggstafett om Tintin. Läs mer den här. Igår bloggade Boktokig.

 

 

Publicerat

Frukostintervjun: Mattias Boström

Mattias Boström är en riktig kändis i bokvärlden. När han inte ger ut egna sudokoböcker eller böcker om konstiga skivomslag och annat jobbar han på Piratförlaget där han bland annat sköter förlagets medverkan i sociala medier. Dessutom har han idag premiär på sin första stand up-företställning Jakten på guldstjärnan. Han är också en stor Sherlock Holmes-samlare.

Godmorgon Mattias. Vad äter du till frukost?

Två mackor med messmör och ett glas juice på vardagsmorgnarna. På helgen blir det ofta en kopp te istället. Min bror försökte en gång räkna ut hur mycket messmör jag hade ätit i mitt liv. Jag kommer inte ihåg de exakta siffrorna, men jag skulle lätt kunna bära en t-shirt med texten ”Messmör byggde denna kropp”.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?

Jag blädderläser lite i Svenska Dagbladets kulturdel. Och på sistone har jag försökt klämma in några wordfeuddrag också. Och kollar av mejlen, Facebook och Twitter. Men ingen romanläsning. Betänk att min frukost endast varar i ca 5 minuter.

Vad läser du för bok just nu?

Jag är extremt duktig på att börja läsa nya böcker innan jag har läst färdigt de gamla, så i teorin läser jag en hel trave med böcker just nu. Men eftersom det inte är det svaret du vill ha så kan jag fiska uppen ur högen och säga ”The Osiris Ritual” av George Mann. Steampunk förstås. Sen ska det väl erkännas att jag inte alls läser så många böcker som folk tror – jag hinner helt enkelt inte. Jag är ständigt igång med egna skrivprojekt, så i vissa perioder skriver jag mer än jag läser. Och just nu slukas min tid av inrepeterandefasen av min första enmans-standup-show ”Jakten på guldstjärnan”. Skrivandet av den har definitivt gått ut över mitt läsande på sistone. Men det är ju mitt eget val, så jag klagar inte.

Är det en typisk bok för dig?

Steampunk är alltid typiskt för mig. Jag är ju obotligt förtjust i sekelskiftet och den victorianska eran – inte minst Sherlock Holmes-litteraturen – och i steampunken så får jag extra-allt-versionen avden litteraturen. Aldrig är den victorianska tiden så victoriansk som isteampunken. Plus att det tilltalar min fantasi med alla dessa fantastiska maskiner som drivs av ångkraft och urverk.

En viktig boknördsfråga är vad du använder som bokmärke?

Jag är inte särskilt kinkig. Ofta inget bokmärke alls. Men annars något jag råkar ha till hands, ett visitkort eller någon annan lapp. Min hustru har en vacker ask med lika vackra bokmärken som hon samlat på sig i flera år – och självklart kan jag plocka bland dem. Om det faller sig så.

En lika viktig avslutande frågan förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?

Sherlock Holmes-böckerna (uppemot 1500 stycken) står hyfsat sorterade i olika kategorier: svenska utgåvor, utgåvor på andra språk, Conan Doyles övriga skrifter, parodier/pastischer och fackböcker. Men riktigt bra inbördes ordning på dem orkar jag inte längre ha. Och för att få in maximerat antal böcker i dubbla led och liggande ovanpå, så måste de delvis var storleksindelade. Sen har jag förstås alla böcker om Stockholm vid sekelskiftet i en egen Billy och om svensk underhållningshistoria i en annan. Och så finns det några mer skönlitterära hyllor som är lite mer blandning av mina och hustruns böcker. Över huvud taget var bokhyllefrågan det viktigaste när vi letade villa. Det första vi gjorde vid varje husvisning var att mäta om vi kunde få in 21 Billy. Sedan dess har vi på något mirakulöst sätt hittat nya uppfinningsrika sätt att få in fler bokhyllor i vårt hem. Expedit-hyllorna med 2×2 fack är t ex perfekta att ha under fönstren och rymmer väldigt lätt dubbla led med böcker.

Tack för svaren och lycka till ikväll på premiären, Mattias!

Föreställningen Jakten på guldstjärnan spelas ikväll 18.00 på Boulevardteatern i Stockholm. Överblivna biljetter finns för försäljning i kassan från en timma före showstart.

Publicerat

I självbiografiernas spår – brunchträff idag med memoartema

Vad är en memoar? Vad är en biografi? Diskussionerna gick varma idag till smakerna av chilikycklingröra, chevrekräm och torkade rödbetor på Långbro värdshus brunch. Det var Breakfast Book Clubs tredje arrangerade brunchträff och temat var memoarer och biografier. Vi hade alla läst, eller åtminstone haft ambitionen att läsa. Marilyn Monroes Fragment och Nina Hagens Bekännelser. Den senare kommer separat recension av i ett senare blogginlägg.

Marilyn Monroes Fragment är en samling av Monroes egna anteckningar, telefonklotter, dagboksblad, dikter, fotografier och andra personliga dokument som legat samlat i en låda på någon vind i en massa år men nu har getts ut som bok. Vi enades om att det nog var ungefär sånt som Marilyn hade lagt ut själv på sin facebooksida, om hon nu hade levt så hon kunde ha haft facebook men att det inte kändes riktigt okej eftersom hon nu själv inte fått vara med och bestämma vad som skulle läggas ut. Om man spånar vidare skulle man kunna påstå att biografier och memoarer idag skrivs hela tiden i de sociala medierna. Mina alla statusuppdateringar på facebook kan med ett par klick konverteras till wordformat och ätt enkelt omsättas till en bok om jag skulle vilja, men blir det en biografi för det? På sätt och vis. Jag hade med mig Linda Skugges utgivna dagböcker från 91-93 och vi enades om att det är en slags biografi, liksom andra dagböcker utgivna av olika författare.

Hur som, så rekommenderas att läsa Monroes Fragment i anslutning till någon annan biografi om henne, förslagsvis Joyce Carol Oates fiktiva biografi Blonde. Här har till exempel Bokmania recenserat Fragment och Blonde.

Lotten var på plats och passade på att tipsa om sin favorit i genren sportbiografier. Förutom Patrik Sjöbergs nyutkomna Det du inte såg (skriven tillsammans med Mattias Lutteman) så ville hon framhålla Ricky Bruch egenutgivna självbiografi Gladiatorns kam. En bok som hon lånade om och lånade om på biblioteket och som hon tillslut kopierade favoritsidor ur eftersom den inte finns att köpa längre. Biografin som getts ut på eget förlag är taffligt skriven och redigerad. Fetstil, kursivt, vokaler och gemener blandas i en salig röra men tydligen trollbinds man ändå av hans sätt att berätta och skriva om sitt liv.

Jag tipsade om min favorit Hågkomster från ett dåligt minne, en biografi om Monica Z som hon skrivit tillsammans med Tom Alandh. Det är en bok om en trasig kvinna som lever livet från dag till dag utan att tänka på ansvar och konsekvenser av sitt handlande. Mellan raderna kan man läsa om spriten som hennes bästa vän och boken blir väldigt bra eftersom den inte är en uppgörelse utan ett ärligt och talande porträtt. Vi nämnde många biografier just om älskade artister som inte var så himla mysiga som personer bakom fasaden, Monica Z, Cornelis, Beppe Wolgers med flera.

Övriga biografier som nämndes var:

Boy George – Take it like a man
Magdalena Graaf – Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig
Inga Tidblad – Då och nu
Frank Zappa – The real Frank Zappa Book
Mimi Pollak – Teaterlek
Barbro Svensson och Anna Wahlgren – Lill-Babs ”hon är jag”
Michael Palin – Diaries: 1969-1979
Agneta Ekman Wrangel – Hallon och torr champagne
Sven Lindberg och Elisabeth Sörenson – Sven Lindberg
Karl Gerhard – Med mitt goda minne
Jarl Kulle – Jag Kulle
Cynthia Lennon – John
Patti Smith – Just kids
Klas Gustafsson – Ett bluesliv (om Cornelis)
Klas Gustafsson – Bebbe (om Bebbe Wolgers)
Viktor Frankl – Livet måste ha mening
Benjamin Franklin – Självbiografi/Benjamin Franklin

Avslutningsvis. En biografi som är svår att låta bli att nämna nu för den är så aktuell med den efterföljande mediedebatten är ju Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, där hon nu i efterhand ger sig på sin förläggare och anklagar honom och menar att han aldrig borde ha gett ut boken eftersom hon är psykiskt sjuk. Gjorde förläggaren rätt eller fel? Vad tycker du? Och om någon skulle vilja skriva din biografi, vem skulle du vilja gjorde det?

Publicerat

En gästrecension från i somras…

I somras lottade vi ut två böcker här på BBC mot att vinnarna skrev varsin recension. Här är Therese Dahl som fick läsa Drottningen vänder blad:

Drottningen vänder blad är en underhållande och tänkvärd liten bok (endast 124 sidor lång) om böcker, läsning och vad det gör med oss. Den handlar helt sonika om drottningen av England och hennes nyuppväckta passion för läsning. Bennetts berättelse är lätt att ta till sig, både till form och innehåll och jag läser den med ett leende på läpparna. Jag känner så väl igen mig själv som bokläsare i många av scenerna. Ni vet när man inte vill slita sig från en berättelse som helt obarmhärtigt satt klorna i en. Eller när en bok gör så att alla ”måsten” blir tråkiga och något som man bara vill ha gjort, ett oundvikligt tvång. Och visst har det hänt att man smugglat med sig en bok vid sådana tillfällen när det egentligen inte passar sig.

Drottningens läsning får en skjuts av att hon träffar kökspojken som är i bokbussen och lånar böcker samtidigt som henne. Hon får boktips från bokbusschauffören men också från kökspojken. Relationen mellan drottningen och kökspojken växer och hon utser honom till sin egen boktipsare, bibliotekslånare och ja faktiskt också läsvän och han slipper jobba i köket längre. Det är fint tycker jag! Han får sedemera gå på universitetet tack vare detta vilket han antagligen inte hade kunnat göra annars. Och precis som i de flesta böcker så hittar vi även här en antagonist, här premiärministern, som endast ser de negativa aspekterna av drottningens läsning och gör allt i sin makt för att stoppa läslustans framgång.

Drottningen vänder blad är samtidigt en berättelse om den klasslösa läsningen. Alla kan njuta och uppskatta läsning oavsett klasstillhörighet, utbildning eller social bakgrund. Har man bara en läsupplevelse gemensamt så spelar inte resten nån roll. Man kan prata om böcker och det man upplever genom dem. Men då är det ju inte sagt att själva tolkningen blir densamma. Den styrs ju i mångt och mycket av de upplevelser vi haft, den bakgrund vi kommer från eller den utbildning vi fått. Det är nästan det finaste med boken, tycker jag. Läsning är för alla och alla borde få möjligheten att få ta del av litteraturens underbara värld!

Jag fick möjligheten att läsa Drottningen vänder blad tack vare Breakfast Book Club. Jag tackar och bockar och ber lite om ursäkt för en gravt försenad recension.

Drottningen vänder blad, författaren heter Alan Bennett, utgiven 2010 av Ordfront förlag.