Frukostintervjun: Mariette Glodeck

Nu startar vi en ny serie bloggposter här på Breakfast Book Club. Frukostintervjuer med kända och okända, författare, läsare, förlagsfolk, bokbloggare, you name it! Först ut är författaren Mariette Glodeck som skrivit den fanstastiskt fina Röda Vita Rosen och En station från paradiset.

Godmorgon Mariette!
Vad äter du till frukost?
Kaffe, smothie på t ex äppeljuice,banan, frysta hallon och mild yogurt med granola toppad med valnötter, eller kaffe, amerikanska pannkakor med blåbär och lönnsirap, eller kaffe, juice, scones med honung och ost (inte på samma scones dock).
När jag går upp tidigt trycker jag i mig nåt bara. En macka med keso och paprika. Och kaffe. Kaffet är det viktiga.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag läser nog oftast tidningen till frukost.

Vad läser du för bok just nu?
Just nu läser jag: Amanda Kerfstedts Reflexer– från 1901 och troligen Sveriges första roman med en transvestit i huvudrollen The Ethical slut av Dossie Easton/Janet W. Hardy- En relationsbok. Döda vita män av Johan Hakelius-En bok om 1900-talets England speglat genom porträtt på en rad intressanta herrar som t ex Evelyn Waugn, Alec Guinnes, Stephen Tennant. Vilda svanar av Jung Chang-Kina sett genom tre generationer kvinnor, från Jung Changs mormor som föddes 1909 in i ett feodalt samhälle, till henne själv, med en barndom mitt i Kinas kommunist-elit. Charlie av Margareta Suber-Ännu en ”Sveriges första”. Denna gång Sveriges första lesbiska roman, från 1932. Och Sissinghurst utgiven av National Trust. Om Vita Sackville-Wests berömda trädgård. Jag älskar trädgårdslitteratur.

Är det en typisk dig att läsa så mycket?
Ja, det är väldigt typiskt för mig att ha många böcker igång samtidigt. Särskilt när jag är i sluttampen av ett eget projekt, som nu när jag försöker avsluta arbetet med uppföljaren på Röda Vita Rosen. Då blir jag så rastlös att jag inte kan stanna kvar i en bok utan hattifnattar runt i fler när jag själv ska läsa.

En viktig boknördsfråga är vad du använder som bokmärke?
Ofta ett vykort ser jag nu. Oskrivna vykort. Vintage och vackra som svärmor skänker mig. Men det kan också vara en bit riven papp, eller ett Ica-kvitto

Den avslutande frågan lyder förstås, hur sorterar du dina böcker i hyllan?
Inte, är väl svaret på den frågan. De ligger, de står, de staplas och trycks in i en fasansfull oordning. Sedan hittar man dem aldrig igen. Det är helt idiotiskt. Likväl framhärdar jag med vansinnet.

Tack Mariette! Ha en trevlig dag!

3 av 1: Fåglar, dokusåpor och hackspettar

Vi säger välkommen till månadens gästbloggare Anna Toss. Hon är välkänd här på Breakfast Book Club eftersom hon tidigare bloggat från bokmässan, Eurocon och tipsat om sina bästa Science Fiction-böcker här! Nu får hon starta vår nya kategori Månadens gästbloggare med tre recensioner.

Fågeln som vrider upp världen – Haruki Murakami
Någon (vi kan kalla henne X) sa till mig att Haruki Murakami skriver science fiction, och att Kafka on the shorevar en väldigt bra bok. När jag läst den sa jag till en annan person (vi kan kalla henne Y) att jag inte riktigt fattade grejen, och att det var mer som manga än som sf.

Y höll med, men sa att Fågeln som vrider upp världen var mycket bättre, och mer science fiction. Nu har jag läst den, och sett filmen Norwegian Wood som är baserad på Murakamis bok med samma namn, och nu blir det inga fler Murakami för min del. Det är inte science fiction, och det är inte särskilt bra. Vad Murakami skriver, enligt min uppfattning, är en slags magisk realism med mycket sex. Gärna beskrivet med överraskande och opåkallat grovt språk. Populärkultur i ordets sämre bemärkelse.

Intrigen i Fågeln som vrider upp världen beskrivs så här av förlaget: ”Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra värlsdkriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit.”

Fågeln som vrider upp världen
är lång historia, på flera plan. Både på så sätt att det är en tjock bok (742 sidor) och att det är en långsökt intrig. Om jag hade orkat hålla reda på alla lösa ändar tror jag ändå inte att de hade visat sig sitta ihop i slutänden. Men framförallt är det en lång, omständlig historia som berättas fram mycket långsamt. Jag la ihop boken på sidan 639 och kunde sen inte förmå mig att öppna den igen på flera veckor. Eftersom jag verkligen gärna ville veta om herr Okada skulle få tillbaka sin fru igen så tvingade jag mig till att fortsätta. Jag kan inte säga att det var värt det.

En bloggare som är mycket förtjust i Murakami skriver uppskattande om Fågeln som vrider upp världen att ”likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland Drive och Lost Highway, så fattar man egentligen inte vad man upplever”. Jag gillade verkligen inte Mulholland Drive, och jag föredrar att förstå handlingen i en bok, så det kanske förklarar varför jag inte gillar Murakami. Men smaken är ju olika.

Det är som sagt många parallella historier som berättas i boken, och många kinesiska (japanska?) askar med intriger inuti intrigerna. Ett återkommande tema är den japanska ockupationen av det kinesiska Manchuriet före och under andra världskriget, en mardröm som fortfarande plågar både kineser och japaner. De bitarna är antagligen intressanta om man gillar att läsa krigsskildringar. Tyvärr går Murakami till överdrift även där. Som om det inte skulle räcka med att skildra krigets allmäna grymhet, brutalitet och sorg måste han väva in de mest perversa våldshandlingar, in i minsta sadistisk detalj. Jag är tvungen att läsa det med halvt hopknipna ögon, alternativt bläddra förbi. Jag har inget alls till övers för såna excesser i äckel, det är bara billiga poänger som inte gör historien ett dugg mer intressant om man inte är en sadist eller en understimulerad tolvårig pojke.

Nej, Murakami-san, det blir sayonara från mig. Adjö för alltid.

PS – Björn af Kleen
När jag hade läst ut ”Jorden de ärvde” var jag full av entusiasm och tjatade på alla människor att de skulle läsa den. Den var intelligent, avslöjande och rolig. Fräckheten med vilken den unge journalisten/författaren tog sig in i adelns innersta rum var beundransvärd. Samtidigt fanns det inget fräckt eller triumferande i rapporterna därifrån, bara exakta iakttagelser, fakta som talade för sig själva.

Dessutom kände jag mig personligen berörd av boken. Björn af Kleen har gjort sin reportageresa med sitt eget liv i bagaget, med sitt af-namn och sin uppväxt som helt vanlig dalmas. Han skriver om hur det känns att höra till och samtidigt inte. Att ha fått allting rätt utom färgen på strumporna, och bli nobbad därför. Jag vek många hörn i den boken och gjorde utropstecken i marginalerna.

Hans andra bok, PS; är inte samma aha-upplevelse. Det är en samling texter av ganska olika slag. Dels är det uppföljningen av ”Jorden de ärvde”, berättelsen om hur en av de adelsmän som intervjuades bestämmer dig för att stämma både författaren och förlaget.  Dels är det många redan tidigare publicerade texter, krönikor, intervjuer och reportage. Till sist en hittills opublicerad text, ett reportage från inspelningen av dokusåpan ”Paradise Hotel”.

Jag får en känsla av att förlaget har velat göra det mesta möjliga av uppståndelsen kring ”” och samtidigt visa på bredden i Björn af Kleens författarskap. Ett PS till den första boken helt enkelt. Och jag tycker att det är gott så. Allt är inte lika bra eller spännande, men som helhet är det roligt att läsa. Björn af Kleen har en lågmäld men envis ton, han gräver som en liten mullvad och hittar små glänsande saker i varenda jordhög. Särskilt roligt är det att läsa intervjuerna med folk som verkar ha lite större ego än de har täckning för. En kritiker kallar Björn af Kleens humor för ”milt överseende”. Jag tycker snarare att den är retsam, men finkänslig som mullvadens morrhår.

Still Life With Woodpecker – Tom Robbins
Tusen gånger har jag tänkt att jag ska skriva till min absoluta favoritförfattare Tom Robbins. Men hittills har det aldrig blivit av. Det som alltid stoppar mig är blyghet. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur kan jag göra hans böcker rättvisa utan att orden faller platt? Hur ska man tilltala de finslipade formuleringarnas främste framförare? Vad skriver man till kungen av konsonanter, vokalernas välgörare, meningarnas och meningfullhetens mästare, Allah av allitterationer? Denne man vars hjärna måste likna en karneval av fraktaler, en manisk malström av magiska drömmar? Denna gamla hippie vars tankar och visioner är mer kraftfulla än en atombomb i ett coctailglas? Tänk er Tage Danielsson på syra, hög som ett hus, strömmande ur en oljelampa; där har ni Tom Robbins. Vad säger man? Finns det något annat än att slänga sig platt på marken och kyssa hans tår (förmodligen i ett par slitna och leriga sandaler)? Hur skulle jag kunna förklara vad hans böcker har betytt för mig, på ett sätt som inte låter som den svenske kocken i Mupparna?

Jag ger upp tanken på ett beundrarbrev – igen – och försöker istället beskriva mina tankar om Tom Robbins bok ”Still Life With Woodpecker” som jag läste ut för några timmar sen.

Kort bakgrund: Tom Robbins är nästan helt okänd i Sverige, men har skrivit 10 böcker sedan 1971 (han är född på 30-talet, så om jag inte får tummen ur och skriver det där beundrarbrevet snart lär jag få vallfärda barfota till hans grav som den usla syndare jag är (det vore förvisso mer passande att vallfärda naken. men vi får se hur det blir med det.)). Hans mest kända bok är ”Even Cowgirls Get the Blues” som filmades 1993 av Gus van Sant, med Uma Thurman i huvudrollen.

Jag fick låna boken ”Jitterbug Perfume” av en pojkvän 1978 (det slår mig nu att jag helt har glömt att lämna tillbaka den, förlåt J!) och blev helt förtrollad. Jag var 16 och var tvungen att slå upp säkert tio ord på varje sida: hans engelska innehåller ord från ordklotets alla hörn och har ofta dubbelmening; man får ofta känslan av ekvilibrism på hög nivå, som när en clown snubblar fram i rasande tempo på en lina: man måste vara oerhört skicklig för att få det att verka så lätt. Sen läste jag den igen, och igen, ungefär vart femte år, fem gånger. Till slut var det någon som frågade om jag kunde rekommendera någon av hans andra böcker. Hans andra böcker? Det hade inte slagit mig att läsa dem. Tänk om de inte var lika bra? Tänk om de inte innehöll månen, rödbetor, ångande sex, geniala servitriser, indigo och evigt liv? Till sist tog jag mitt förnuft till fånga och läste ”Even Cowgirls …” (som var sådär) och ”Skinny Legs and All” (som är helt fantastisk) och nu då, ”Still Life with Woodpecker”, skriven 1980, fyra år före JP.

Den handlar om … Den handlar ooomm … oooohhm ahh ouummm … Den handlar om hur man får kärleken att stanna. Och om hur man överlever inuti en pyramid när den sprängs (i ett cigarettpaket). Den innehåller några praktiska, enkla recept på hemgjorda bomber. Den handlar om preventivmedel, om slipprigt sex mellan rödhåriga, om månens inflytande på revolutionen och om laglöshetens nödvändighet. Det är en kärlekshistoria och ett halsbrytande äventyr, som vanligt när Robbins fattar pennan (eller i det här fallet sin elektriska skrivmaskin). Huvudpersonen är, som ofta, en kvinna, och ibland är det svårt att tro att Robbins är en man.

Still Life with Woodpecker” var inte lika bra som ”Jitterbug Perfume”, nästan lika bra som ”Skinny Legs and All” och alldeles, alldeles underbar.

Engelska Wikipedia har följande att säga om Tom Robbins: ”His bestselling novels are often wildly poetic stories with a strong social and philosophical undercurrent, an irreverent bent, and scenes extrapolated from carefully researched bizarre facts.”

Och om du inte är på väg hals över huvud i detta nu för att låna eller köpa hans böcker så vet jag inte vad mer jag kan säga.

Anna Toss

Det bästa från mässan….

Dags att summera, knyta ihop säcken och framför allt följa upp alla kontakter man skaffade sig på mässan.

Ann-Sofies bästa från Bokmässan i år var samtalet mellan Nils Uddenberg och Owe Wikström som diskuterade huruvida man kunde förstå människans psyke utan att också förstå hennes förhållande till existentiella frågor. Eller ett annat bästa men i en annan klass var förstås när DE, de älskande köade upp för att få tio sekunder med Ulf Lundell!

Mitt bästa (Petra) var diskussionen om kvinnlig rösträtt med Birgitta Ohlsson (fp) och Barbro Hedvall, författare till boken Vår rättmätiga plats. En mycket givande och trevlig diskussion om de pionjärer som såg till att även kvinnor fick börja rösta 1921. Jag har bloggat om det på makthavare.se; 90 år sen kvinnor fick rösträtt. Där har jag också skrivit lite om försöken att lansera e-boken på mässan; Vem driver e-boksutgivningen i Sverige idag?

Och tack fina fina bokmässan för bokbloggarrummet och den fria uppkopplingen. Rummet var en oas och linan räddningen för oss bokbloggare! Tack och tack!

PS: En annan bästa var ju också att Karin pratade om vår bok Konsten att bokblogga i radio hos Lotta Bromé och att boken blev utsedd till månadens boktips där och att vi sålde slut på alla ex vi hade med oss efter det seminarium vi höll om bokbloggande.

I minnesvärda poeters sällskap

Efter fyra dagar i detta enorma bokmyller fick jag, precis som Ann-Sofie, en oemotståndlig lust att ta ett varv förbi de litterära sällskapen. Det är något väldigt befriande med människor som är entusiastiskt inriktade på bara ett författarskap när man i flera dagars tid har mött en överväldigande mängd titlar och författare i varenda monter. Och man möts där i diskussioner om författarens gärning, det avtryck vederbörande har lämnat till eftervärlden, i stället för en mer krass jakt på senaste bästsäljaren.

Harry Martinson-sällskapet fick jag kontakt med under en morgonpromenad i somras, där en herre i 90-årsåldern brann av längtan att förmedla sin beundran för poeten. Han citerade flytande några rader ur Aniara, som kändes väldigt angelägna dagarna efter Utøya-dådet, med slutorden: ”Men det finns inget skydd mot människan.” Sedan ville han ge mig lite hopp genom Martinsons naturlyrik.

Denne man är naturligtvis en känd karaktär i sällskapet, och jag fick en lång och trevlig pratstund i montern med en av hans kolleger. Han hade en väldigt ödmjuk framtoning och sa först efter en lång stund: ”Men jag gillar dig och vill därför gärna ge dig ett merkantilt förslag.” Efter denna känsla av att bli positivt särbehandlad slog jag till. Diktsamlingen Tuvor från 1973, med träffsäkra iakttagelser om den alldeles vanliga naturen, var den sista Harry Martinson gav ut. Nu har nu kommit i en ny upplaga vilket sällskapet kände stor stolthet över.

Ser fram emot att läsa den på tåget hem, som en liten paus från den stora bokfloden, och drömma mig ut i den riktiga naturen en stund. Ni som är nyfikna på detta författarskap, ta en tur till Harry Martinson-Sällskapets hemsida.