Författare: Redaktionen

De femton speciellt inbjudna bokbloggarna bjöd igår in andra bloggare, författare och förlag till mingel på Bokmässan. En mycket trevlig tillställning med ett lätt dramatiskt inslag då säkerhetsvakter cirkulerade kring gästerna som rörde sig ut och in mellan vår konferenslokal vi har tillgång till och korridoren utanför. Helt plötsligt dök Bertil Falck, bokmässans grundare, dök upp och berättade att man skulle hålla en presskonferens i lokalen intill och säkerhetsvakterna frågade oroligt hur länge vi skulle hålla på.

Vi fick lova att hålla oss inne i vår lokal prick klockan 17.00 och inte drälla i korridoren, ett löfte som visade sig bli svårt att hålla. Vi fick nämligen inte vara fler än 30 inne i konferensrummet och det var långt fler som besökte oss.

Gårdagens uppståndelse kring Lars Vilks förklädda besök på mässan skulle klockan fem förklaras i en snabbt påkommen presskonferens och säkerhetsavdelningen var ytterst närvarande.

Vi minglade på, både inne i vår lokal och i korridoren utanför och tänkte inte så mycket på klockan och då plötsligt kom Lars Vilks med sitt entourage, omringad av säkert tio civilklädda vakter. Mingelklungan delade sig som när Moses delade Röda havet och Lars såg nöjd ut när han gick förbi. Som att han gillade uppståndelsen.

Presskonferensen verkade ha gått väl och vi är också nöjda med vårt mingel!

Härom kvällen hamnade vi vid samma bord som två tjejer från det tyska förlaget Ullstein. När de såg att en av oss hade med sig ett exemplar av Dawn French bok En liten smula underbar (som är oktober månads frukostbok) uppstod en livlig diskussion om titlar och översättningar. Förlaget Ullstein ska precis ge ut French bok på tyska och översättningen
är klar men man är inte överens om vad den ska få för titel. Det finns inget tyskt uttryck som fångar essensen i bokens titel, En liten smula underbar. Eller A tiny bit marvellous som den heter på originalspråk. Ordet Wunderbar låter inte lika klingande som marvellous och ”Ein bißchen” funkar inte. Det betyder ”lite grann” och har inte alls samma känsla som ”en smula” eller ”a tiny bit”. ”Ein bißchen” är för hårt och saknar poetisk klang menade Ullsteinförläggarna och berättade att de hade en lista på säkert femtio olika förslag som alla har ratats än så länge.

Ikväll uppstod samma diskussion när vi diskuterade titlar på twilight-böckerna. På engelska har de fantasifulla och suggestiva namn som Twilight, Eclipse och New moon. På svenska heter de istället Om jag kunde drömma och När jag hör din röst. Titlar som faktiskt mer får mig att tänka på Harlequin-romaner än mystiska kärlekshistorier och vampyrer. Jag undrar hur man tänkte. Skymning, Förmörkelse eller Nymåne är titlar jag absolut tror skulle ha funkat för en svensk marknad. Men för twilightserien spelar titlarna faktiskt mindre roll. Bokhandlarna jag talar med säger att ungdomarna struntar i vad dom heter, de frågar efter Twilight-böckerna bara.

Ett annat exempel hittar vi från förra hösten och då vi diskuterade boken Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger på en av frukostträffarna. Då kom också titeln i fokus och vi alla tyckte att den var mycket bättre på engelska. Då heter den Her fearful symmetry. En titel som säger mycket mer vad boken handlar om och som också är mer poetisk och laddad.

För Ullstein förlag kommer det förmodligen sluta med att boken får heta något helt annat och inte alls ha koppling till den engelska titeln. Dawn French har gått med på det. Vad det blir återstår att se.

Vilka titlar gillar du och vilka gillar du inte?

Sitter på tåget hem, förhållandevis pigg efter två intensiva dagar på mässan. Kom i säng hyfsat tidigt igår, förlagsmiddagen var trevlig men inte extatiskt rolig och Park-rundan efteråt blev ovanligt kort. Det räckte faktiskt med ett varv runt baren i år, sen tog syret slut och vi vacklade ut utan att ens ha kunnat kryssa för Leif Pagrotsky eller Christer Sturmark på kändisbingokortet. Det betydde också att vi inte blev upphånglade, nerspillda med vin eller trampade på tårna av några jättefulla författare, vilket kändes ovanligt (och ganska uppfriskande faktiskt).

Annars brukar det vara stående inslag, eftersom vi är på Bok- och FylleBiblioteksmässan där alkoholen flödar. Torsdagsminglet i montrarna börjar redan vid fyratiden på eftermiddagen: rader av glas dukas upp tillsammans med snacks, plockmat och godis. – Hej, vill du ha ett glas vin? – Har du fått ett glas? – Får jag fylla på? – Vi har vitt, rött och öl, vad vill du ha? Ett sannskyldigt paradis för pimplare. Framåt sex är både utställare och besökare glansiga i blicken och ostadiga på handen. Drickandet fortsätter på fredagen, oftast inte på dagen men med nya eftermiddagsmingel och mera festande på kvällen, många går till förlagsfester och Park både på fredagen och lördagen. Söndagen är en blek och trött dag för många och det är inte ovanligt att se utställare som sover utslagna vid bordet i montern.

En del tycker inte att det är något att bry sig om, andra blir illa berörda. När jag googlar på ”bokmässan alkohol” ser jag att ämnet är beskrivet många gånger tidigare: till exempel av Anders Mildner som beskriver hur Göteborg ”förvandlas till en osande Finlandsfärja under mässdagarna” i Kristianstadsbladet 2004 eller av Ernst Brunner som redan 1999 påpekade i Aftonbladet att alkohol har fått en alltför framskjuten plats på mässan. Brunner hade en ömsint teori om varför: ”Jag tror att författare känner förtvivlan över att deras skönlitterära verk besudlas och körs över av allt krimskrams som säljs under mässan, och därför tillgriper flaskan.”

Jojo. Mycket vin är det i alla fall. Själv kör jag 1+2-metoden, ett glas vin till två glas vatten, annars skulle jag inte överleva torsdagen ens. Jag vill inte moralisera, författare och bibliotekarier kanske inte skulle stå ut med sin ofestliga tillvaro om de inte fick slå sig lös en gång om året. Eller så är det som Jan Guillou säger i ovan nämnda artikel, att författare har alltför mycket att göra under mässan för att hinna supa. Fast hur förklarar man då de kända barnboksförfattarna som raglar omkring med andedräkten från helvetet redan på lördag förmiddag? Eller de hyllade poeterna som står i baren på Park (endast upprätta på grund av trycket från folket runt omkring dem) och griper omkring sig efter kvinnliga utskjutande delar? Eller utställarna som passar på att lägga armen om en och berätta för en vilken verkligt fin människa man är, samtidigt som de fyller på ens platsglas till bredden och lite till?

Det kanske bara är inspiration helt enkelt. Gudomlig inspiration. Vem vet!

Inger Frimansson, erfaren författare men ny i hästboksgenren med sin serie om Klona-klubben diskuterade, i ett seminarium om hästbokens ställning idag, med Lin Hallberg, författare till bland annat den populära Sigge-serien.

Lin Hallberg är aktuell med boken Vem är Johanna? som utspelar sig på Island. Hon gör en seriöst försök att förändra hästboksgenren med böcker där hon utforskar olika hästkulturer i världen. Hon har tidigare skrivit om hästkulturen i Mongoliet och böckerna beskriver kulturerna sedda ur en svensk flickas perspektiv. Hon vill ta läsarna på nya resor till ett annat sätt att tänka och vara. Varför det blev just Mongoliet och Island beror på att det är länder med starka hästkulturer och som inte förändrats särskilt mycket. I Mongoliet bodde Lin Hallberg i tält och red med ursprungsbefolkningen. På Island följde de med olika hästfolk och deras hästar. Nästa resa går till Argentina.
Men egentligen är hon trött på att hennes böcker ska betecknas som hästböcker. Hon vill på sätt och vis hellre räknas i bland ungdomsböckerna. Hästböckernas status är inte så hög.

Och inte höjer det statusen att diskussionerna kring hästböcker alltid fastnar i raljerande över den satanistiska ridskolemiljö med hierarkier och tävlingsinstinkter. En miljö som inbjuder till extrem konkurrens och rangordning med system med försteskötare, andreskötare ända ner till fjärde, femte nivå. Med kunskapsstegar, hoppningshöjder och annat som unga kvinnor i ett stall kan tävla i. Så fortsätter även den här diskussionen och det är lite tröttsamt. Borde vi inte ha passerat den diskussionen för länge sen i och med boken Över alla hinder, en civilisationshistoria av Anna Hedén, Bodil Malmsten och Moa Matthis som kom redan 2000 och beskriver hästböckerna ur ett feministiskt perspektiv.

Jag får ordet och frågar varför det inte skrivs några hästböcker för vuxna? Linn Hallberg meddelar att Pia Hagmar har något på gång och Inger Frimansson tackar för tipset.
Båda kan tänka sig att det finns många intressanta miljöer för en hästbok för en mognare publik. Bra! Det är en genre som saknas.

Slutligen får de svara på frågan vad som kännetecknar en bra hästbok och svaret är kort.
– En häst!