Författare: Redaktionen

Publicerat

Årets läsning!

Det bästa som finns – sammanfatta året! Så här tycker Ann-Sofie och Maggan om årets läsning

Årets sträckläsning
A-S: Expeditionen – Min kärlekshistoria av Bea Uusma blev MIN kärlekshistoria.
M: Kvinnan som gick till sängs ett år av Sue Townsend. Älskade den!

Årets omläsning
A-S: Sällan läser jag om en bok men 40–Constant reader av Linda Skugge fick faktiskt den äran.
M: Den försvunna bruden av Victoria Clayton, engelsk feelgood när den är som bäst.

Årets längsta
A-S. Utan tvekan Blonde som jag och Marie minicirklade om. 800 sidor. Inte var jag rättigenom glad heller.
M: Nattfilm av Marisha Pessl 645 sidor kort. Älskade den!

Årets kortaste
A-S: Det är nog den jag läser nu: Place d’Etoile av Patrick Modiano. 135 sidor. Perfekt om du frågar mig. På flera sätt.
M: När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka på 167 sidor, rätt perfekt det med.

Årets reselektyr
A-S: Stoner: Ena halvan upp till Falun, andra halvan på återvägen.
M: Steglitsan av Donna Tartt förgyllde min resa till Chicago tur och retur.

Årets ljudbok
A-S: Klara Zimmergrens Längtan bor i mina steg som jag verkligen tyckte om.
M: Klas Östergrens Twist inläsare Reine Brynolfsson.

Årets novell
M: Cheesus Christ av Etgar Keret, tät och innehållsrik som en hel bok.
A-S: Novellix klassiska franska fyra!

Årets karaktär
A-S: Det får bli Douglas i David Nicholls Vi.
M: Araben som inte var arab i boken med samma namn av Pooneh Rohi.

Årets bibblo
A-S: Gröndals bibliotek. Litet och välsorterat. Och Göteborgs nyinvigda stadsbibliotek. Stort och välsorterat.
9789187347320M: Blackebergs bibliotek, varm stämning, massor av besökare i alla åldrar och flitigt närvarande på Instagram och Twitter.

Årets omslag
M: Nyutgåvan av Agatha Christies Huset på udden, retro och läskigt på samma gång liksom.
A-S: Stora makters uppgång & fall av Tom Rachman, jag är mycket svag för bokstäver på omslag.

Christie_HusetPaUdden_3D-500x700Årets ungdomsbok
M: Ljus ljus Ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen, skriven i en underbar ton där hon talar direkt till läsaren.
Kanske är det allt du behöver veta av E Lockhart. En av årets bästa böcker!

Publicerat

Olika ger ut böcker om romska barn

Gästbloggare: Petra Jankov Picha

Illustratören Marcus Gunnar Pettersson tillsammans med författaren Marin Salto har tillsammans med Olika förlag gett ut tre spännande barnböcker där huvudpersonerna är romer. Men egentligen är det irrelevant. Böckerna handlar inte särskilt mycket om att barnen är romer eller om romers miljö utan om alldagliga och vardagliga saker.

I Dansbus & kaktrubbel ska Selma dansa och uppträda inför skolan på en stor skolfest. Hon är nervös och försöker hitta olika sätt att tackla rädslan. I Badbomber & simhopp våndas Mertsi över att han inte riktigt vågar hoppa från trampolinen men han hemskt gärna vill och kompisarna gör det. I camping och kurragömma leker Rosa och Emma kurragömma och gömmer sig nästan för bra emellanåt.

De två första böckerna vänder sig till lite äldre barn, runt 5-6 passar utmärkt. För oss var det perfekt att läsa dem eftersom vi brottats med samma oro här hemma. Att uppträda på skolavslutningen eller att göra saker som kompisarna vågar men inte riktigt man själv. Böckerna väcker både många tankar som man kan prata med barnen om och ger tröst och stöd till de barn som själva befinner sig i liknande situationer. De är lätta att identifiera sig med och dessutom roliga att läsa.

Den tredje kurragömmaboken är perfekt för treåringen som själv älskar att leka kurragömma och är också rolig med många detaljerade bilder.

Böckerna är fint och rikligt illustrerade och de är lagom långa. Tummen upp för Olika förlags tre nya böcker.

Publicerat

Tiden går så långsamt när man tittar på den

Gästbloggare: Petra Jankov Picha

Josefine Lindéns debutroman är en riktig bladvändare. Det är ingen thriller, det är ingen feelgood. Det är heller ingen chic lit. Det här är nånstans mitt emellan och jag gillar det. Den handlar om ett par som efter många försöka och mycket längtan får ett barn, men mamma Caroline hamnar i förlossningsdepression och kastar sitt barn från balkongen. Sen är det många vändningar fram och tillbaka. Ska hon få tillbaka sitt barn? Hur går man vidare? Kan man förlåta? Barnet överlever men hur skadat är det?

Språket är drivet och rappt och framförallt fångande. Man vill bara fortsätta läsa, aldrig sluta. Det är otroligt spännande utan att innehålla några biljakter eller egentliga cliffhangers. Man. Bara. Vill. Inte. Sluta. Läsa. Och trots det allvarligt temat är det aldrig nattsvart utan emellanåt finns en glimt humor här och där utan att bli raljant eller slå över.

Berättarspråket påminner en del om tv-seriesberättandet, berättandet är indelat i tydliga episoder. Ibland kanske det blir lite ytligt men vissa saker går väldigt fort men i det stora hela gör det ingenting.

Jag längtar efter att få läsa mer, vad hände sen? En uppföljare är eventuellt planerad om några år men just nu skriver Josefine på annat. Så länge rekommenderar jag  varmt denna Tiden går så långsamt när man tittar på den till alla att läsa i sommarsolen!

Publicerat

Bästa biten på kvinnan?

Gästbloggare: Ros-Mari Edström

När Chimamanda Ngozi Adichie inledde Stockholm literature på Moderna museet i fjol uppehöll hon sig vid de omslag som svenska förlag begåvat hennes böcker med. Hon gillade dem. Sverige är ett land där böcker om människors liv i afrikanska städer INTE illustreras av giraffer, djungelbilder eller bilder från savannen. Hon uppskattade det. Hennes böcker har fått omslag som hon upplever som hedrande. Mina tankar går till en bok som jag läste i fjol och uppskattade en hel del, om det inte hade varit för omslaget. Varför blev en bok om kvinnors liv och livsval illustrerad av en huvudlös kvinna? Är hennes bästa bit torson, delen mellan halsen och låren?

97813562_Det_ndarCMYK_9274Ni vet säkert vilken bok jag menar – Det enda rätta, Susanne Bolls andra roman, som handlar om tre kvinnor, vars liv kantrar. Boken handlar om Maria, psykolog i 30-40-årsåldern, Isabelle, förskollärare, strax under 30, och Helmi, onkologläkaren, 60+, som är den som man verkligen kan fundera över. Hur tänker hon EGENTLIGEN? Tänker hon över huvud taget?

Nu har Det enda rätta kommit i pocket, men omslaget är detsamma. En annan skönlitterär utgåva, Liknelseboken av Per Olov Enquist, blev mycket omskriven i höstas, inte bara för dess innehåll utan även för omslaget. Men där fick pocketversionen en ny utformning.

Frågan är: behöver en bok som Det enda rätta det här omslaget för att locka läsare? Jag undrar det. Det är ju mest kvinnor som läser relationsromaner, åtminstone enligt mina fördomar. Susanne Bolls bok är lättläst, drivet skriven och snabbläst. Spännande. Den innehåller en gåta, som skyndar på läsningen och intrigen är rätt underfundigt hopkommen. (Notera min andra fördom!)

Idén, att parallellställa tre kvinnors liv, och låta deras öden spegla varandra återkommer i uppföljaren. Hitta hem, som just kommit ut. Jag har inte läst den, men boken lockar mig, det utlovas förklaring av en del av Helmis bevekelsegrunder. Tyvärr får man inte följa Marias och Isabelles öden vidare, om jag förstått förlagstexten rätt. Däremot får man veta att det finns en ny gåta att förbryllas av.

Kommer jag att gilla Susanne Bolls alster nr tre? Hon skriver spännande och hon skriver om kvinnors liv. En sak som störde min läsning i somras var när jag undrade om jag läste en inredningstidskrift. Där satt jag i sommarhuset, i min Ikeasoffa Klippan, och undrade om jag tillhörde rätt målgrupp. Jag brukar inte störa mig över interiörer fyllda av PH-lampor och Josef Franktygklädda möbler. Men här gjorde jag det. Man undrar varför. Attribut som kläder och inredningsdetaljer är ju vanligen avsedda att beskriva de olika kontrahenterna, och har ju ett klart syfte. Jag upplevde dem som delvis påhängda. Får se hur det blir med Hitta hem. Vad finns det som kan förmildra synen på häxan Helmi? Nyfiken blir jag och det är väl det som är meningen.