Höstterminen rivstartades med bokfrukost om boken Dingo Dingo förra veckan. En bok som vi tidigare i sommar fick som ljudbok men som bara ett fåtal faktiskt lyssnade på. Några köpte boken, några lånade den på biblioteket. Själv läste jag den som e-bok.
Tyvärr var intresset för boken ganska svalt. Boken är totalt ospännande. Från början till slut är det en och samma linje och man förstår redan från början vartåt det bär hän. Vi vet att de kommer börja kramas och att de kommer komma till någon insikt. Storyn om den misshandlade mannen är det enda som griper tag lite. Det är fint skildrat om något man inte så ofta får läsa om.
Frukostklubben resonerade att författarna slarvar bort ett viktigt ämne, den ensamma och ledsna mannen som har svårt att uttrycka sina känslor. Det är en rätt allvarlig problematik som man istället för till ett jippo och lite förlöjligar. Varför? Vågade man inte skriva en allvarlig bok?
Dingo Dingo, Telegram bokförlag. Ljudbok från A nice noice.