Författare: Redaktionen

Publicerat

Det finns aldrig tillräckligt många Jane Austen-romaner – del 2

Har kommer mina tips på Jane Austen-fandom. Redan glömt? Läs del 1!

  • Bäst är förstås Sanditon! De 11 första kapitlen är skrivna av Jane Austen och resten av boken av en annan dam. Finns på svenska som jag skrev igår. Handlar om badorten Sanditon och de inbillningssjuka medlemmarna av familjen Parker. Lämpar sig utmärkt även för Jane Austen-puritaner. Har sett den svenska översättningen på bokbörsen annars finns den alltid att tillgå på engelska.
  • Pamela Aidan, bibliotekarie och Jane Austen fantast har funderat över Mr Darcy. P&P är ju skriven utifrån Elisabeths perspektiv, här berättas historien utifrån Darcys . Tre delar finns av Aidans ”Fitzwilliam Darcy trilogy”: ”An assembly such as this”, ”Duty and Desire” samt ”These three remain”. Det finns ett antal böcker skrivna från Darcys synvinkel, men av de jag läst tycker jag att Aidans böcker är bäst. Kan mycket väl läsas av Jane Austen puritaner.
  • Abigail Reynolds har skrivit ett antal variationer på frågan ”What If?” Mycket underhållande, dock något ojämnt. Men, om man är osäker på att läsa engelska texter så skulle jag rekommendera att börja med Reynolds noveller i A Pemberley Medley alternativt den söta What would Mr Darcy do. Vissa av Reynolds böcker kan vara jobbiga om man är Jane Austen-puritan.
  • Sharon Lathan, skriver serien The Darcy saga. Hon är en skicklig romanceförfattare, men hon utgår från P&P filmen som gjordes 2005 där man tog sig vissa friheter med historien. Om man inte tycker om filmen ska man kanske undvika den här serien. Det förekommer många och heta sängkammarscener i Lathans böcker.
  • Linda Berdoll var den första P&P författaren som tog oss med in i paret Darcys sängkammare. Hon har skrivit tre mycket ambitiösa böcker varav den första Mr Darcy takes av wife faktiskt är översatt till ryska. Väldigt underhållande, engelskan är inte helt lättillgänglig, men det är väl värt besväret att rådfråga sin telefon då och då. Puritaner bör dock vara mycket avvaktade till Berdolls böcker.
  • Victoria Connelly har skrivit A weekend with Mr Darcy som handlar om Jane Austen fans på träff under en weekend. Lättläst engelska och mycket underhållande med massor av referenser till Jane Austens böcker. Det här är bra böcker även för Jane Austen puritaner. Finns nog någon puritan i persongalleriet, om jag tänker efter.

Jag har köpt de flesta av mina böcker via Adlibris, jag vet dock att Jane Austen fandom lit har börjat publiceras som e-böcker. Om ovanstående inte känns rätt och det var några år sedan du läste Stolthet och Fördom kan jag kanske locka till omläsning. Boken fick 2011 en välbehövd och mycket förtjänstfull nyöversättning signerad Gun-Britt Sundström, utgiven av Albert Bonniers förlag.

Gästbloggare: Margaretha Weimar

 

Publicerat

Det finns aldrig tillräckligt många Jane Austen-romaner – del 1

Jag var i tidiga tonåren när jag upptäckte Jane Austen. TV visade en filmatisering av Emma och jag lånade boken på biblioteket. Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Emma lånade jag även Stolthet och Fördom. Jag antar att ni förstår resten? Jag har sedan dess älskat historien om Elizabeth Bennet och Mr Darcy. Jag har ofta frågat mig varför denna boks karaktärer är så införlivade i mig och varför jag så ofta läst om boken? Jag hittar inget svar, men då romanen fortfarande 200 år efter första publicering säljer som smör måste det ju finna någonting som gör den allmängiltig eller är det mer komplicerat än så?

När Jane Austen dog vid 42 års ålder hade hon skrivit 6 fullbordade romaner. Förutom de ovan nämnda, ävenFörnuft och Känsla, Northanger Abbey, Mansfield Park samt Övertalning. På 70-talet då jag läste böckerna för första gången var inte Northanger Abbey och Mansfield Park översatta till svenska. Jag fick stava mig igenom båda två med hjälp av ett jättetjockt lexikon. Tog tid, men böckerna blev lästa och jag höjde mitt betyg i engelska det året.

Jane Austen lämnade efter sig flera oavslutade manuskript varav ett var Sanditon. Under 70-talet fullbordades romanen av en annan dam. Denna andra dam, författarinna till yrket, skrev inte för litteraturvetenskapen, (vilket har varit vanligt när det gäller Austen), utan för den för den vanliga Jane Austen-läsaren. Sanditon som blev en stor succé är kanske inte lika vass som Jane Austens andra verk men ”en annan dam” har lyckats mycket väl med att avsluta berättelsen i sann Austensk stil. Humor, romantik och ett antal ”Jane Austen fools” som Austens mindre vänligt skildrade karaktärer brukar kallas. Sanditon översattes till svenska när den kom ut och är en bok som jag gärna återvänder till.

1995 gjordes en fantastiskt bra och numera klassisk tv-serie av Stolthet och Fördom eller Pride and Prejudice som titeln lyder på originalspråk. (Eller för all del, ”P&P” som den kallas av fansen). Strax efter succén med tv-serien började en ny Jane Austen fandom ta form. På det nyfödda internet spreds texter om Jane Austens karaktärer skrivna av fansen. Därefter började texterna ges ut som böcker under devisen ” There is never enough Jane”. Det finns fandom-böcker baserade på samtliga Jane Austens verk, men inte oväntat är P&P populärast. Dels fortsatta berättelser på tema paret Darcys äktenskap, men även variationer på den ursprungliga romanen kallade ”What if?” är vanliga. De flesta texterna kan sorteras in i ”romance-facket”, så om man är Jane Austen-puritan, dvs. vill att det ska vara kyskt och Austen-troget ska man nog akta sig, det förekommer en del heta scener i böckerna. Jag ska kanske lägga till att ”Jane Austen puritan” är ett vedertaget begrepp i England.

För några år sedan hittade jag av en slump min första Jane Austen fandom-bok på bokbörsen och sedan dess har jag plöjt igenom ett antal. Kvalitén varierar, men jag finner läsningen mycket underhållande och så håller jag min engelska läsning igång. Böckerna finns alltså inte på svenska, men med google translate i mobilen kommer man långt.

I morgon ska du få en lång rad tips!

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Publicerat

När Kejsaren var gudomlig

Hon skriver sparsmakat Julie Otsuka, inte ett onödigt ord finns i hennes berättelse som utgår från den lilla människans perspektiv. Moderns, faderns, dotterns och sonens perspektiv som i slutet av romanen sammansmälter till ett vi. Det är ett ytterst effektivt sätt att få läsaren att leva sig in i de japanskättade amerikanernas historia. För den 167 sidor långa ”När Kejsaren var gudomlig” är en historisk roman som kommit att användas som kurslitteratur på ett flertal amerikanska college.

I  Vi kom över havet låter Otsuka japanska kvinnor berätta sina historier sammanflätade till ett ”Vi”. Dessa japanska unga postorderbrudar som kom med båt över Stilla Havet till Kalifornien gick i de flesta fall ett hårt liv till mötes. Tjugo år senare skedde Pearl Habour attacken och kvinnorna såg sina män hämtas av militären för att sedan själva beordras till internering tillsammans med sina barn. Där Vi kom över havet slutar, tar När Kejsaren var gudomlig vid, böckerna kom dock ut i omvänd ordning i USA.

Modern i När kejsaren var gudomlig har nyss fått nya glasögon, för första gången på mycket länge ser hon ordentligt och ser därför ”Evakueringsorder nr 19” uppsatt vid busshållplatsen tydligt och klart. Hon tar upp en papperslapp ur fickan, gör några anteckningar och går sedan hem och börjar packa. Hennes fängslade man har i ett brev uppmanat henne att ” ge sig till tåls” och påmint henne om det japanska synsättet ” bättre att böjas än brytas”.

Hennes förberedelser inför interneringen är rörande, hon skyler sin panik genom febril aktivitet och ett skenbart lugn. Hon ger sina barn goda råd om vad som ska tas med, gräver ner silvret i trädgården och avlivar familjens gamla hund på ett värdigt och humant sätt. Föga anar hon att familjens fångenskap ska vara i tre år och fem månader. När hon och hennes två barn slutligen släpps ur evakueringslägret får de varsin tågbiljett samt 25 dollar på fickan, precis som en vanlig amerikansk fängelsekund fick vid denna tidpunkt.

Historien berättar följande: På morgonen den 7 december 1941 attackerade japanska flygvapnet amerikanska flottbasen Pearl Habour och japanerna blev fiender. 1988 undertecknade president Ronald Reagan ett dokument i vilket den amerikanska staten officiellt bad om ursäkt för interneringen. I dokumentet uppges att interneringen var grundad på rasfördomar, krigshysteri och misslyckat politiskt ledarskap.

På morgonen den 11 september 2001 körde två plan in i var sitt tvillingtorn i New York och en ny fiende föddes…

När man läser Otsukas bok är det omöjligt att låta bli att dra paralleller.

Julie Otsukas båda romaner är översatta av Ulla Roseen och utgivna på Albert Bonniers Förlag.

Gästbloggare: Margaretha Weimar

– – – –

Vi kom över havet var frukostbok i Breakfast Book Club i december 2013 – alla älskade den!

Publicerat

Araben

I ett snöigt och kallt Sverige, reser ”Araben” med Stockholms lokaltrafik.

”Araben” som egentligen är perser har nåtts av ett dödsbud. En kär vän i Iran har avlidit och beskedet går honom djupt till sinnes. Vännen som valde att stanna i Iran medan ”Araben” flydde till sina drömmars land, Sverige.

”Araben” är inte längre ung och plötsligt där på pendeltåget sköljer alla minnen över honom med en osedvanlig skärpa. Minnet om hans drömmar om frihet, hans fasta principer. Minnet av det gamla landets hetta, bergen och doften från citronträden. Han gjorde ett oåterkalleligt val för sig och sin familj, hans dröm om Sverige och friheten var orubblig. Men där på pendeltåget närs den förbjudna tanken att han kanske borde gett upp och stannat kvar, att hans dröm om frihet bara var en illusion och att det blev mycket litet av hans drömmar.

Han betraktar sina medpassagerare, svenskar som alltid levt sina självklara svenska liv. Vad vet dessa människor om flykt och tortyr? Han ser ungdomarna bakom Ipodlurarna, de unga oskuldsfulla ungdomarna vars utseende klart vittnar om att de är från hans del av världen. Men vad vet någon som vuxit upp i Sverige om att ligga gömd under en säck med ris på ett lastbilsflak när gränspolisen närmar sig? Vad vet de om att sitta ensam i en fängelsecell och lyssna medan medfångar torteras?

På en annan plats i Stockholm lever en ung svensk kvinna med rötter från Iran. Hon är assimilerad, har hög utbildning och ett akademiskt arbete. Men hon bär på ett tungt arv, moderns sorg över livet som blev som det blev, moderns längtan efter släktgemenskapen i hemlandet och moderns indignation över brodern och den frånvarande fadern. Den unga svenska kvinnan, har mer och mer börja tillägna sig insikten om att ”de som kämpar för friheten är lyckligare än de som har den”, en tanke som får mig att tänka på Robert i Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Araben av debutanten Pooneh Rohi är en vackert skriven, djupt melankolisk roman som föder många tankar om Sverige och Europa idag. En tanke som slår mig när jag läser Araben är att det i alla fall finns tre unga svenska kvinnliga författare med rötter från Iran som under 2000-talet skrivit romaner om sitt persiska arv. Förutom Rohi finns Golnaz Hashenzadehs Hon är inte jag om en ung kvinnas besatthet av att förverkliga sin fars drömmar samt Marjaneh Bakhtiaris tre romaner skrivna i en mer humoristisk ton. Rohis och Bakhtiaris romaner är utgivna på Ordfront förlag och Hashenzadehs på Bonnier Förlag.

Varför heter då boken Araben när han som kallas så egentligen är från Iran och är perser? Jo, därför att svenskarna har för vana att för enkelhetens skull, kalla alla från hans del av världen för araber…

Gästbloggare: Margaretha Weimar