Romanens första mening sätter tonen i romanen:
Om du råkat glömma det min bäste herre, så vill jag bara påminna dig: jag är din fru.
Aldo och Vanda gifte sig i början av 60-talet och fick snabbt två barn. Några år senare lämnade Aldo familjen för en yngre kvinna. I början av boken får läsaren ta del av de ursinniga, rasande brev som Vanda skrev till Aldo under de år han levde med en annan. Brev som dyker upp igen 30 år senare efter ett inbrott i parets lägenhet. Aldo och Vanda försonades aldrig även om de blev ett par igen, ett tragiskt faktum.
Ännu en roman om en gravt dysfunktionell familj, sa en av oss och flera andra av oss menade att boken stundtals var jobbig, rent av obehaglig att läsa. Den är kort och annorlunda uppbyggd vilket vi alla gillade och även att den trots sitt mörker har driv och är lätt att läsa. Ingenting är givet, mycket lämnas till läsaren att tolka vilket gör Band till en perfekt bokcirkelbok.
Så var det slutet som flera av oss såg komma tidigt i romanen, medan andra blev förvånade. Några röster från morgonens diskussion:
*Ännu en roman om det sociala arvet
*Känner sympati för Vanda
*Vanda fick syre av sin oförsonlighet
*Irriterad på folk som säger en sak och gör en annan
*Måste smälta denna roman innan jag säger något
*Tyckte den kändes ofärdig
*Det är synd om människorna
*Blev väldigt orolig för katten
*Jätteintressant inte minst upplägget
*Högsta betyg när jag läste den för ett tag sedan fick läsa om
*Vad hade ungarna för chans egentligen
*Kommunikation saknades helt i familjen
*Lidia var Aldos stora kärlek
*Räknade snabbt ut slutet
*Karaktärerna pratade mycket om sin ålder som om deras tid var utmätt
*Gillade berättarstilen
*Det sociala arvet var tydligt, dotterns personlighet var moderns, sonen faderns
*Omslagsbilden är med de sammanknutna skosnörena är fantastiskt talande
Utgiven på Bazar Förlag 2018, översättning av Helena Monti.
