Kategori: Frukostträffar

Publicerat

Bränn alla mina brev av Alex Schulman

Alla tycks ha en egen åsikt om Alex Schulman och den är sällan inom gråskalan, så även på bokfrukosten. Hans begåvning som skribent är däremot odiskutabel och i Bränn alla mina brev fortsätter han utforska sin familj. Alex morfar var Sven Stolpe, en ryktbar författare och för att använda ett modernt epitet, kulturman. En man som i familjens sköte bytte skepnad och blev en hustyrann vars ohämmade ilska och aggression fortfarande sätter djupa spår inom familjen. Sven gifte sig ung med den ännu yngre Karin, Alex mormor som 1932 förälskade sig och hade ett förhållande med den unge blivande författaren Olof Lagercrantz. Sven Stolpe nämner i flera av sina texter att han sommaren 1932 blev utsatt för ett sexuellt attentat.

Några röster från morgonens samtal:

  • Mycket väl berättad
  • Barnen i äktenskapet Stolpe måste varit fångar i svallvågorna av föräldrarnas äktenskap
  • Synd att det inte var en mer renodlad roman, blir kluven, vad är sant?
  • Fantastisk bok, har aldrig gillat pojkvaskern, men han kan ju berätta
  • Lätt och självklart språk
  • Fantastiskt språk, nästan som om man läste en deckare
  • Det finns två sorters arv, ett genetiskt och ett socialt
  • Boken handlade för mycket om Alex, skulle vilja veta mer om Karin Stolpe
  • Gillar inte Schulman men vilken bra bok, stundtals lysande
  • Nedärvd ilska kan man ha det?
  • Hur mycket är med sanningen överensstämmande?
  • Har läst att Karins brännskada härrör från en olycka i köket under 40-talet
  • Kollade på Sven Stolpe i SVT:s arkiv, han var med i Här har du ditt liv! för massor av år sedan
  • Karin var intressantast, borde varit mer framträdande i romanen
  • Journalistisk roman
  • Karin och Sven Stolpe var så unga när de gifte sig
  • En vacker kärlekssaga om Lagercrantz och Karin
  • Slutet, är det konstruerat?

Utgiven på Bookmark Förlag 2018.

Publicerat

Årets sista bokfrukost – Vernon Subutex 1

Jag tror att det var den tionde bokfrukosten som vi hade här i veckan. Och till nyåret ska jag räkna ihop hur många vi haft sedan starten för snart åtta år sedan.

Vernon Subutex är en kille som hade en skivaffär i Pars, men folk dog, musiken streamades och pengarna tog slut.  När han blir vräkt börjar en tillvaro där han rör sig runt i staden på jakt efter en säng att slagga i. Historien berättas av en rad olika  människor som kommer i Vernons väg. Själv glider han runt, överlever och lever. Boken är den första i raden av tre. Superhajpad i Frankrike. Inte lika känd – ännu – i Sverige. Men läs och gilla den. Det gjorde vi!

Kul att läsa
Så himla många människor att hålla reda på
Golvad av det skitiga Frankrike
Häftig
Så dekadent de lever, kände mig Luthersk
Finns det någon som inte knarkar
Hysteriskt rolig trots samhällskritik
Första  hälften var bra sedan tappade jag bort mig totalt
Jag har svårt för den franska Lolita-kulturen
Stegen ner i avgrunden
Aldrig sentimental
Förfärligt, förskräckligt men roligt
Initierat skrivet man är ju på platsen
Kvinnomisshandlarporträttet var skickligt och intitierat
Vernon är spindeln i nätet som knyter samman alla karaktärerna
Uppgörelse med 68-revolutionens barn
Gillar berättarstilen med olika berättare
Bihandlingar hela tiden
Sträckläste


Publicerat

Nej och åter nej, bokfrukost med Nina Lykke

Så var det dags för säsongsavslutning för bokfrukostarna. Våren har varit nordisk med Binas historia och Blå (Maja Lunde), Sällskapet (Christina Hesselholdt), Nödåret (Ali Ollikainen) , Ärr (Audur Ava Ólafsdóttir) och fin avslutning med Nej och åter nej tillsammans med Nina Lykke.

”Jag ville skriva en existentiell roman om livet”, säger Nina och blev nästan förvånad över att alla ser romanen som en satir över medelklassen. ”Det var inte min plan.” Romanen är ett triangeldrama med det gifta paret Ingrid och Jan och kollegan Hanne. Ingrid har ett evigt katastroftänkande. Tänk om? är inledningsorden till hennes eviga orostankar. Men när bomben faller och Jan menar att han måste få utforska sina känslor till Hanne blir hon snarare lugn och kontrollerad. Hanne är i den åldern där det är hög hög tid att skaffa barn. Och då behöver man en pappa. ”35-åriga kvinnor faller för gråhåriga män med skägg därför att de ser ut som pappor”, gissar Nina. Vad de inte tänker på är att de på köpet får exet, tonåringarna och hunden.

Vad vi resonerade om:

 Skrattade hjärtligt, men satte skrattet i halsen.
Jobbig men välskriven.
Rolig men så sorglig
Lite seg i början, väntade på hennes urladdning
Läste den med ett skrik
Läser med kniven i hjärtat
Känner igen mig själv, på gott och på ont
En satir över nutidsmänniskan
Herregud vad bittra alla var, den ständiga jakten på något bättre
Lysande inläsning av Alexandra Rapaport
Vill skrika åt Jan och tyckte Hanne fick vad hon var värd
Kompisarna fick en kick och mådde bättre av att gräla inför publik. Hur publiken kände sig sket dom i.
Hanne var bokens mest tragiska person.

Och hur vi såg ut

Publicerat

Bokresa är en bokresa är en bokresa

Vi var i Brighton i år.  Utlandsresa nummer 6 och en halv. Sexton trevliga människor, ja jag räknar in mig själv bland de trevliga, som packade resväskan för att åka till den här brittiska kuststaden och diskutera Starlings. Också. Tittar vi runt på bloggar och insta-flöden hinner sexton personer med så otroligt mycket (litterärt) under en helg och lite till. Läs till exempel hos Enligt O eller Bibliotekskatten.

Det är roligt att ta sig an en stad ur ett litterärt perspektiv. Vår guide Gill, som jag helt enkelt googlade mig fram till, tog oss med till platser och personer som vi kanske inte hittat till på egen hand. Jag älskar litterära promenader av hela mitt hjärta! Nästan lika mycket som att läsa romaner som utspelar sig på platsen jag befinner mig på.

Bokresor är bland det fiffigaste vi kommit på här på Breakfast Book Club. Första gången, Berlin 2014, var mer en slump än en genomplanerad idé. Marie skulle åka med ett annat gäng och jag kom på att jag också ville åka till Berlin. Skulle vi inte sammanstråla? Vi frågade om någon annan ville åka till Berlin och prata bok. Och så många ville hänga med! Tjugo personer samlades för en brunch på Gugelhof för att prata om Farväl till Berlin av Christopher Isherwood som bodde i staden under 30-talet och Adams arv av Astrid Rosenfeld. Den utspelar sig också under 30-talet men också efter murens fall.

Redan i mars året därpå gjorde vi en ny resa. Helsingfors och Kjell Westös Där vi en gång gått. Jag hade hört talas om vandringar i böckernas fotspår och lyckades få Annika Hällsten från Hufvudstadsbladet att guida oss runt i staden.  Den gången avslutade vi på förlaget och drack skumvin med författaren själv.

Den halva resan var Humlebaek på sommaren 2015. Det var ju egentligen bara en bokfrukost om Colm Tóibín, En lång vinter  på Mosters kaffebar samtidigt som Lousianas litteraturfestival gick av stapeln.

Så i december blev det mer ordentligt till London, där Camilla – Mind the book – gjorde en superbra guidning i Chiswick, Richmond och East Sheen.

Fortsättning följer…