Kategori: Frukostträffar

Publicerat

Bokfrukost om Brandvakten och Sista gästen

Hur ska det här samtalet gå till, tänkte kanske en och annan när vi läst två väldigt olika böcker till årets sista bokfrukost. Sven Olov Karlssons Brandvakten och Andreas T Olssons Sista gästen. Det gick förstås väldigt bra. Och när vi var ”tvungna” att sluta efter en timme, hade vi gärna suttit och pratat (minst) en timme till med författarna och varandra.

Sista gästen handlar om Thomas Rapp som arbetar som hovmästare på anrika KB, Konstnärsbaren, i Stockholm. Han kan sitt jobb ut i fingerspetsarna, och älskar det.

För Thomas Rapp är var och en som stiger in på KB en gäst som får hans odelade uppmärksamhet och engagemang. Han gör inte skillnad på folk och folk. Han imponeras inte av titlar, ordensband och kändisskap.

Men det måste sägas

Det är trots allt skillnad på gäster och gäster

Och sådana gäster kliver en dag in på KB och får restaurangen att stråla och bli något magiskt och annorlunda. Denna välskrivna, välberättade historia tar sig vägar man inte anat från början och läsarens relation till den korrekte Thomas Rapp blir vindlande. Språket är i särklass. Och är man hungrig när man läser boken får man skylla sig själv. Missa inte denna pärla, den är verkligen one of a kind!

I den litterära reportageboken Brandvakten är vi vid den stora skogsbranden i Västmanland 2014. Vi får följa den från första gnistan och möter människor som var med, som förlorade, som kämpade, som klarade sig. Med sitt allvarliga ämne är boken skickligt uppbyggd med skönlitterära kvalitéer och dramaturgi. Men det intressanta med boken är att den lyfter blicken och berättelsen om Branden ges i flera lager. Det är där och då i branden, men också i samhällsfrågorna om brandförsvarets organisation och myndigheters okunskap och stundtals dumhet och till sista är vi uppe i den globala klimatfrågan. Alla lager finns i boken och som läsare blir man mer och mer upprörd över sakernas tillstånd. Vad händer vid nästa brand? För den kommer, var så säker.

Sista gästen av Andreas T Olsson. Utgiven 2017 av Natur & Kultur. Brandvakten av Sven Olov Karlsson. Utgiven 2017 av Natur & Kultur.

Publicerat

Ett samtal om Den svavelgula himlen av Kjell Westö

September månads frukostbok var Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Bokklubbarna var tämligen överens om att Westös romanvärld är en plats man vill vara i länge. 2015 var vi på bokresa till Helsingfors för att på riktigt gå i spåren av romanen Där vi en gång gått.

Ann-Sofie: Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.

Maggan: Vänskapen mellan Krite och berättaren är jättefint skildrad, uppskattar när deras minnen av en speciell händelse är olika, (du och andra som läst vet vad jag menar), det ger svärta och en djupare dimension av berättaren. Jag älskar att befinna mig i Westö-land tillsammans med hans karaktärer, även om det inte alltid är helt angenämt utan ganska smärtsamt. Jag känner igen mycket från min ungdom i boken, berättarjaget, Kjell och jag är ungefär lika gamla.

Ann-Sofie. Jag tycker också så mycket om att vara i Westö-land. När vi diskuterade den i frukostbokklubben var just det något vi var väldigt överens om. Någon tyckte att den var för lång och ibland ”katalog-detaljerad”, men det kan jag inte alls hålla med om. Jag tycker om att han stannar upp och betraktar situationen eller platsen eller vad det kan vara och inte bara hastar över. ”Det är väldigt mycket ligga”, sa någon. Och det är det, det är ju för tusan en kärleksroman! Jag avskyr verkligen långsamma sexscener som tvärstannar berättelsen genom att i detalj berätta om vilken hand som drar var. Men här är det inte så. Det är bra!

Maggan: Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt  innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.

Ann-Sofie: Ja, enastående karaktärsskildringar. Westö säger att han kommer ut med en bok vart fjärde år och nu ska man alltså vänta… Jag tror jag ska läsa om Drakarna över Helsingfors nu. Och som sagt: åka till staden.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017.

Publicerat

Crimetime Gotland, krimromaner och Annabelle

Vädret: Mycket fint. Nästan hela tiden, utom när det tokregnade och jag fick torka håret med pappershanddukar inne på Wisby strand.
Författare: Det är alltid roligt att lyssna till de utländska gästerna. Elly Griffiths, Jane Harper och Gregg Hurwitz, Emma Donoghue, Unni Lindell, Torkil Damhaug och Mikko Porvali
Bokfrukost: Vi hade den stora äran att prata med Lina Bengtsdotter. Hon var sådär jättetrevlig så att man strax kände sig som BFF. När vi bestämde att vi skulle ha morgonprat med Lina hade vi ju inte läst boken, utan kunde bara hålla tummarna för att den var bra. Och det var den! Jag tycker om hur den så elegant väver ihop flera olika historier, att småstaden skildras så inkännande och kärleksfullt och att det är en cool huvudperson som läser. Vi framförde våra önskemål till Lina att väninnan Susanne skulle få plats i kommande böcker.
Årets pristagare: Eftersom vi som sagt kände oss som bästisar med Lina var det extraroligt att det var hon som vann priset som Årets debutant. Här är vår fanclub.
Det som är trist: Det finns för få kringevenemang. Varför är det inte full rulle med fik och boksignering i Visby Strands stora foaje? Den kändes helt öde! Vad hände med Festivaldrinken på invigningen? Varför hade inte ”Festivalbaren” på Clarion hotell mycket mera kvällsaktiviteter? En Maria Lang-träff fanns. Men återigen: varför inte diskussioner och samtal om H K Rönnblom eller Vic Sunesson!
Till sist om det blir en festival nästa år: Vi önskar oss också ett ballare band runt handleden!
Tack för i år!

Publicerat

Bokfrukost om Blybröllop av Sara Paborn

Vårens sista bokfrukost ägnades åt Sara Paborns roman Blybröllop. En bok som innehåller en hel del kemi vilket torde vara ganska ovanligt i en skönlitterär roman. Ovanligt och, bland oss i frukostklubben, uppskattat inslag. Sara Paborn har gjort en omfattande research om hon nu inte är keminörd redan från början vill säga.

Bibliotekarien Irene avskyr sin man Horst. De har varit gifta i  40 år och hon har fått nog av hans dominans och elakt korkade kommentarer.(För läsaren är dock kommentarerna mycket underhållande). Irene är fly förbannad och hämndens timme är slagen. Hon sätter igång med att sakta men säkert förgifta honom genom att tillsätta bly i hans kaffe. Det är dråpligt, det är förfärande, det är drastiskt och till början väldigt roligt. För från mitten av romanen var vi flera som slutade skratta och tvärtom kände ett visst obehag. Vi blev varse att vi faktiskt satt och skrattade åt ett överlagt mord.

Irene har det för övrigt även tufft på jobbet också, hon har synpunkter på viss typ att litteratur, mm. Här irriterar hon i alla fall mig, men jag känner faktiskt en viss sympati då hennes chef inför en karaoke-hörna?! Slutet på Blybröllop förbryllade oss aningen. Hur slutade det egentligen? Visade sig att vi tolkat på flera olika sätt. För mig resulterade det i att jag helt tänkte om. Tyvärr kan jag ju inte avslöja mer än så.

Några röster från morgonens diskussion:

Vi har samma yrke, kul att läsa om hur hon har det på jobbet

Tyckte jättemycket om den och skrattade hela tiden

Boken beskriver hur ett dåligt äktenskap mellan personer i den äldre generationen kan vara

Jag har fått ett nytt argument när jag grälar med min man, ”Akta dig så du inte blir blyförgiftad!”

Tar med mig kunskap om hur man fixar blyförgiftning

Blybröllop påminner till viss del om En hondjävuls liv och lustar avFay Weldon

Jag tyckte att det var ännu en kvinna som skrev stereotypt om män. Gillar inte heller att sitta och skratta åt en kvinna som planerar och genomför ett överlagt mord

Gillar miljöbeskrivningen av en småstad

Arsenik är ju annars en klassisk mordmetod i komedier

Tillräckligt absurd för att inte vara otäck

Smårolig, men lite osmaklig

Irene är ingen trevlig person

Skrattade mycket i början, men boken blev obehaglig mot slutet

Skarpsynt, fyndig och bra skriven, borde kunna bli en bra film

Gillade beskrivningen av bibliotekets inredning

Beskrivningen om hur Horst och Irene träffades är bra och ger svaret varför de överhuvudtaget gifte sig

 

Utgiven på Brombergs 2017.