Bokfrukost om Floden mellan bergen

Vi hamnar i diskussionen om det ofantliga Afrika, världsdelen som inte alltför sällan benämns som en helhet i stället för de enskilda länderna. Hur stort är det här? Så här.

I Floden mellan bergen befinner vi oss i Kenya, närmare bestämt i en dalgång i bergstrakterna. Floden delar dalgången, men markerar också en kulturell skillnad mellan de två byar som ligger på varsin sida om vattnet. Det är 20-tal, landet är koloniserat av engelsmännen och i den by som ligger närmast de vitas områden är kristendomen stark, skolan är på plats, utvecklingslängtan stor. På andra sidan vattnet värnar man det traditionella och motsätter sig den nya utvecklingen.

Svart och vitt är det inte i den här boken. Lager på lager av komplexitet gör den intressant att diskutera. Vi säger:

Man häpnar över de vackra naturskildringarna!

Det kändes enkelt i början, som om man läste ”Den siste mohikanen”, men det ändrades.

Den svenska översättningen känns dammig.

Att läsa den på engelska är säkert bättre – språket känns modernt.

Som att läsa en saga – en sagobok i afrikansk miljö.

En vacker och sorglig kärlekshistoria. Romeo och Julia.

Tron på utbildning som finns här, en aktuell och viktig fråga.

Vi är så färgade av vår egen kultur när vi läser. Man måste släppa det och glida in i berättelsen.

Obehagligt med den kvinnliga könsstympningen. Tar författaren ställning?

Tack till Anna som gav oss uppslaget att läsa den här boken.

Bokfrukost om Vi faller av Anna Platt tillsammans med författaren

En roman skriven med lätt hand och sparsmakat språk. Ett antal korta berättelser i moll om en bukett tilltufsade människor i 90-talets Linköping. De är i alla åldrar med vitt skilda liv, de berättar alla sin historia och om varför de faller. Karaktärerna vävs samman genom att de går in och ut ur varandras berättelser, ungefär som i filmen Short Cuts om ni minns den. Det är melankoliskt, men också präglat av en lågmäld humor.

Några av rösterna från samtalet:

* Härlig igenkänning av Linköping i början av 90-talet
* Formuleringarna var wow!
* Lättläst
* Jag blev väldigt berörd av Monicas berättelse
* Jag gjorde en mindmap över alla personer
* Jättehärlig, korta kapitel lätt att läsa
* Märks att du jobbar med film
* Enkelt och smart
* Känns som verklig vardag
* Gillade personerna, var trovärdiga
* Kände igen mig i Idas bekymmer att välja papper till sina skolböcker
* Gillade att Kåre sov hos sitt Jas-flygplan
* Grät när jag läste om Monica
* Underbart att Elis fick se sin aftonfalk
* Marie-Louise kommer nog att klara sig, men kanske inte Monica
* Många spruckna drömmar
* Innehåller mycket mellan raderna
* Jag tycker den är lite ytlig
* Elis lyckas få igenom att man ska åka till Tåkern,de andra på äldreboendet är upprörda,    de vill åka till Vadstena
* Finns blinkningar till läsaren i bisatserna
* Ingen människa är svart eller vit

Anna Platt berättade att hon efter att i flera år jobbat i team som dramatiker inom film och TV längtade efter att skriva något som ”bara var hennes”. Vi faller är sprungen ur en deppig period och att Ida var den karaktär som kom först. Anna säger också att hon jobbar med dialogen först och funderar ”över vad som kan sägas, utan att man säger det”. ( Läs boken ni kommer att förstå precis).

Breakfast Bookclub har ju under åren haft ganska många författarsamtal. Det är väldigt roligt för oss, men jag tror nästan ibland att det är ännu roligare för författaren. De blir liksom alldeles överväldigade, ofta lite rödkindade, när de sitter tillsammans med ett helt gäng människor som just läst deras bok! Läsare som tycker till, citerar och pratar om karaktärerna som om de var bekanta. Jag tror även det var så för Anna Platt. Jag hoppas det i alla fall, vi i bokklubben hade som vanligt jätteroligt och vi var ovanligt ense om att vi gillade boken!

Utgiven på Forum 2017.

Bokfrukost om Lars Gustavssons Doktor Wassers recept

Inför onsdagens bokfrukost hade vi läst Lars Gustafssons allra sista roman Doktor Wassers recept. Enligt mig, ( för det var ingenting vi pratade om vid frukosten)  är omslaget talande.

dr-wasser

Doktor Kurth Wasser är en bluff från början till slut. Han har antagit en annan mans identitet och är egentligen inte alls, den från staden Weimar, bördige medicine doktor som han utger sig för att vara. I sin speciella fragmentariska berättarstil målar Gustafsson upp Dr Wassers liv, dock ej kronologiskt utan genom  återblickar.

I dagens informationssamhälle kan man ju undra hur Wasser lyckades undgå att bli avslöjad? Utan någon som helst läkarutbildning lyckas karln jobba som läkare under många år. Visserligen som forskare inom den mer flummiga inriktningen ”sömnsvårigheter” men i alla fall?  Vi kom fram till att hans första anställning som läkare på mödravården i Tierp lade grunden för hans lyckade maskerad. Han lyssnade till kvinnorna och bad sköterskorna om råd. Han skrev sällan ut mediciner utan att diskutera saken med kolleger. Sakna men säkert byggde han upp en aura av en inkännande och sympatisk läkare. Till sin hjälp hade han också ett fotografiskt minne och dum var han förvisso inte.

Ann-Sofie som tycker mycket om och som har läst många av Gustafssons verk gav oss tipset att läsa Gustafssons romankvintett Sprickorna i muren som består av fem romaner  Herr Gustafsson, Yllet, Familjefesten, Sigismund och En biodlares död. Fantastisk läsning, säger hon.

 Nedan några av rösterna från bokpratet:

En av mina favoritförfattare! Gillar hans fragmentariska sätt att berätta en historia
I början av romanen var jag orolig att boken skulle handla om en sexfixerad gubbe
Kan aldrig ha fungerat på riktigt med bedrägeriet
Boken är lite ”rolig” annars är ju Gustafsson lite svart
Förtjust i sättet att berätta
Nöjd med min läsning
Gillar språket
Har inte läst honom förut. Hittar dock hans böcker i mina äldre syskons bokhyllor
Sex utgör de enda nära mänskliga relationerna han kan ha
Inte så konstigt att han var generaldirektör, de klarar sig alltid genom duktiga medarbetare
Han är en fantastisk lyssnare och jag tror att han ser bra ut egenskaper som tar en långt
Han har inget jag, han har skapat en roll till sig själv, det känns väldigt sorgligt
Mångbottnad berättelse
Gillade språket men inte innehållet
Gustafsson är inte påläst när han ska återge händelser från finska vinterkriget
Ingen linjär berättelse, störde mig lite
Tyckte om när han skrev om 50-talets Sverige
Gustafsson känns som en manlig Kerstin Thorvall när han beskriver alla Wassers sexpartners
Hans identitetslöshet gör att boken inte blir djup
Gustafssons sista bok, var han kanske trött, känns oavslutad
Wassers medmänniskor bryr sig inte tillräckligt för att upptäcka hans bedrägeri, sådana är vi människor
Fick inte flyt i läsningen även om den var lättläst. Tror det beror på att boken är fragmentariskt berättad.
Receptet kom först i slutet.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2015

Bokfrukost om Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt

En roman om kärlekens väsen, upplevd genom olika personer i olika åldrar som har det gemensamt att de alla vistas vid den franska orten Le Touquets strand under sommaren 1999. Boken heter på originalspråk Sommarens fyra årstider, en titel som vi enades om hade varit att föredra även på svenska.

Några av rösterna från morgonens boksamtal:

Så väldigt vemodig
Fint språk, lättläst
Jag läste den två gånger
Blandade känslor, tyckte språket var vackert
Skildringen av tonårskärleken kändes självupplevd
En feelgood
Kändes verkligt, riktiga människor
Väldigt fransk
Tyckte de var irriterande att författaren hoppade mellan olika personers perspektiv
Kärlek finns i alla generationer, men tar sig olika uttryck
Underhållande, dock ingen stor litteratur
Hans skildringar av den unga kärleken var innerligare än skildringen av de äldres
Gillade inte titeln! Kiosklitteraturs-titel!
Skrivet för att filmas?
Tyckte bäst om början
Författaren är pretentiös
Gillade boken och googlade staden, kanske jag åker dit
Han nuddar bara vid det riktigt svåra
Tycker om att det på samma strand finns olika människor med olika perspektiv, som ser och betraktar varandra, men som inte har någon aning om varandras själsliv
Gillar de olika beskrivningarna av samma plats
Boken är en bagatell, inget man grunnar på efteråt
Monsieur Rose var min favoritperson, vad hade egentligen hänt med hans dotter?
Jag gillade kvinnan som upprepade mantrat ” Jag har alltid haft otur med män”

Utgiven på Sekwa 2016,  översättning av Sofia Strängberg