Bokfrukost om En sång för Issy Bradley av Carys Bray

issy-webformat-kopia

En insiktsfull roman om den bottenlösa sorg som drabbar familjen Bradley efter att yngsta dottern Issy hastigt gått bort. Det är vackert, hjärteslitande och skoningslöst närgånget. Alla familjemedlemmar får sin egen röst, sin egen värld och sin egen unika sorg. Brays tar oss med under huden på karaktärerna och jag är alldeles överväldigad av denna fantastiska mångfacetterade roman om en mormonfamilj i Liverpool som drabbas av det ofattbara.

Fast det är min åsikt det, vi var 17! närvarande på bokfrukosten i morse och alla hade sin egen uppfattning om boken. Långt ifrån alla var lika positiva som jag. Här nedan följer några av rösterna:

 

Har svårt att förstå storheten i den här boken

Det var intressant att läsa om en familj i sorg

Det märks att ”mormon-miljön” är välkänd för författaren

Välskriven

Tröttnade till slut på boken, tyckte den blev tjatig

Bra och annorlunda

Varje person kom till sin rätt

Illa berörd, läste bara omkring 130 sidor

En bok om familjen, sorgen och religionen

Blev helt uppslukad av berättelsen

Jag avskydde mormonkyrkomedlemmen syster Andersson

Smärtsamt när pappan i familjen valde andra än familjen i sin sorg

Jätteintressant att läsa om hur det går till i mormonkyrkan

Bröllopsleken i kyrkan där flickorna hade sina mammors brudklänningar var förfärlig

Pappans agerande var svårt att förstå

Blev mest fascinerad av mamman och dottern

Hjärtskärande med den lille pojkens tro på att han kunde få sin syster att återuppstå

Hon lyckades fånga varje barns röst

Jag var så arg på pappan

Mamman gifte sig med en mormon därför hennes egen mor just dött, hon var ensam och sårbar

Pappan gör det har tror är rätt

Pappan sveks också av sina föräldrar när de inte kom hem till Issys begravning

Familjen Bradley lever i en liten värld som så många andra av oss också gör även om vi är något helt annat än mormoner

Tyckte texten var för skrivkursaktig, alla trådar följdes upp slaviskt. Hade inte skadat med en och annan uppföljd tråd

Issys död orsakades egentligen av en serie olyckliga omständigheter

Varför står det på omslaget att det är en humoristisk bok, tragikomisk möjligen men inte rolig alls

Vältecknat persongalleri avseende mormonkyrkans medlemmar, alla människotyper var representerade

Vi diskuterade slutet men av förklarliga skäl kan vi inte säga mer än så. En sång för Issy Bradley är utgiven på Printz publishing 2016, översatt av Åsa Brolin. Boken finns som ljudbok på Storytel, dock på originalspråk.

Bokfrukost om Död bland de döda av H.-K. Rönblom

En svensk deckare från mitten av 50-talet, håller den idag? Hans Kristian Rönblom var en av de stora deckarförfattarna på den tiden. Paul Kennet heter hans hjälte/detektiv en lärare och historiker som á la Agatha Christies Poirot använder sina små grå celler till att tänka ut gåtans lösning.

Några av rösterna från vår diskussion avseende deckaraspekten av boken:ronblom_dod_bland_de_doda_omslag_inb_0

  • Vad deckargenren förändrats sedan 50-talet
  • Idiotiskt sätt att bedriva polisarbete att tänka sig fram
  • Han kommer undan med många klichéer
  • Nischade karaktärer
  • Stereotypa karaktärer
  • Paul Kennet är i sitt beteende nedlåtande mot andra
  • Agatha Christie-typ av bok
  • Lite pilsnerfilm över det hela
  • Är det här en klassiker verkligen
  • En ganska stereotyp debutroman sedd med vår tids ögon
  • Både Lotta Olsson och Håkan Nesser har uttalat sig uppskattande om Rönblom
  • Man förstår varför Sjövall & Wahlöö var nyskapande när de debuterade 10 år senare
  • Vilket kul ord detektiv är, förekommer ju inte i moderna böcker

Några röster när vi diskuterade språk, 50-tal och miljöer:

  • Han har litterära citat som kapitelrubriker, kände igen bl.a. citat av Birger Sjöberg
  • Hur såg en städrock ut egentligen och hemmaklänning? Den tidens myskläder?
  • Jag upptäckte ord som jag glömt, förtörnad, förklenad, besynnerligt, beläte, överända
  • Skildringen av Godtemplar-mötet var toppen, vet unga vad det är?
  • Gillade skildringen av ortstidningen, märktes att Rönblom var journalist och väl förtrogen med miljön
  • Alla personer som bor på pensionatet, har blivit uträknade från arbetsmarknaden och den äldste var i min ålder!
  • Minns från när jag var liten att man kunde fråga busschauffören vilka som åkt med under dagen, precis som Paul Kennet gör i utredningssyfte
  • Jag ska fortsätta läsa Rönblom, jag vill se hur hans författarskap utvecklas
  • Prästfrun med det för prästfruar karaktäristiska rufsiga håret, den formuleringen är jättekul
  • Den tidens kontaktannons som på tidningen kallas Tjohej-annons, ”Svar med foto och hej, svejs om tycke uppstår”. De kunde även på 50-talet!

Till sist, jag (Maggan) fann stort nöje i uttrycken, språkdräkten och i hur Rönblom betraktar sin omvärld. Jag varnar här alla politiskt korrekta och bjuder på några citat:

Men jordens inre kan vara fyllt av lava även när ytan ser artigt likgiltig ut.

 Fröken Vendelblad satt och tecknade vid kanten av en liten bäckravin. Hon bar en väldig ulster i lackrött och erinrade om ett höstlöv som lyckats övervintra med hela sin färgprakt i behåll.

Där satt en man med raggigt hår. När han reste sig såg Paul att han var kortbent och hade gula ögon som ett utegångsfår.

 En historiker är väl också på sitt sätt en yrkesdetektiv. Han har, liksom den brottsspanande kriminalmannen, att ur ett myller av svårtillgängligt eller missvisande källmaterial söka sig fram till en hållbar redovisning av människors handlingar och det som ligger bakom dem.

Hon hade sättet emot sig, hon saknade finess.

Pojkar som han är så förfärligt ansvarslösa med allt som inte är motorer.

Nyutgiven på Modernista 2016.

 

 

Augusti månads bokfrukost gick av stapeln under deckarfestivalen Crimetime Gotland

Generation lossMorgonen var grå och regnig, perfekt väder för diskussion av en thriller. Generation loss av Elizabeth Hand utspelas i ett vinterkallt Maine och Liz Hand som var i Sverige för att delta i Crimetime, (och på vår bokcirkel), försatte oss omedelbart i rätt stämning genom att läsa högt ur boken. Cass Neary huvudkaraktären, en fotograf övervintrad från 70-talets konstnärliga punk-era i New York, åker till Maine för att intervjua en av sina stora förebilder inom fotografi. Ingenting går emellertid som det är tänkt och snart befinner sig Cass i ett sammanhang som liknar ett av hennes egna svartvita fotografier.

Då Cass är en annorlunda hjältinna rörde sig de frågor vi ställde om boken mest om henne. Liz Hand berättade att romanen från början var en berättelse om 9/11, men då hon främst tycktes höra Cass röst i berättelsen blev romanen något helt annat. Den missbrukande, socialt inkompetenta, inte helt tillförlitliga berättaren Cass bär på en ryggsäck fylld av mörker och 2007 då romanen kom ut i USA ställde sig många kritiker tveksamma. Ville läsarna verkligen ”ha” en hjältinna som hon? Dock förändrades inställningen till Cass Neary då Lisbeth Salander gjorde entré på den amerikanska bokscenen. Hand menar att hjärtat i den amerikanska noir-genren är just the ”unreliable narrator” och att ”the non-hero is the new hero”. Att boken utspelas i ett svinkallt Maine beror på att Hand vill skriva om miljöer som hon själv finner skrämmande och skärgården i Maine vintertid uppfyller detta krav med råge.

gruppbild crimetimeVad tyckte vi då? (När författaren är närvarande är man kanske lite snällare än annars).  Alla deltagare jag talade med gillade dock boken skarpt och jag som sällan läser mer än första boken i en thriller-serie kommer definitivt att fortsätta med del nummer två. Jag fångades av stämningen i boken, fäste mig vid Cass och jag är förtjust i Hands visuella berättande. Jag gillar bilderna hon målar för min inre syn, jag minns få formuleringar, men filmen i mitt huvud rullar fortfarande på med oförminskad styrka. Dagen för bokfrukostens genomförande gick Generation loss upp på första plats på Adlibris topplista över mest sålda spänningsromaner i Sverige.

Ett stort tack till Helena Dahlgren som agerade moderator med den äran. Bokens titel Generation loss syftar på en fototerm, om ni vill veta vad det betyder får ni läsa boken.

Utgiven på Constant reader 2016, översatt till svenska av Linda Skugge.

Bokfrukost – Det hemliga namnet av Inger Edelfelt

13071701_O_1[1]Även om det som vanligt fanns lika många läsupplevelser som bokcirkeldeltagare kan jag ändå slå fast att vi gillade Helena, bokens huvudkaraktär. Helena är konstnär och bor på Södermalm i Stockholm i en liten lägenhet. Det tumultartade år då vi får följa henne, inleds med att hennes vuxne son flyttar  hem igen, då han bryter med sin flickvän.

Boken berättande varvas med Helenas inre monologer och vi upplevde att detta var ett lyckat grepp. Vi kunde betrakta henne utifrån omgivningens perspektiv, likväl som hon själv avslöjade sitt inre kaos vilket gav en djup dimension  åt karaktären. Bokens titel syftar på det trauma eller i vart fall den hemlighet som Helena bär på. Hennes första språk var ungerska och hennes namn ursprungligen Ilona.  Vi tyckte att det märktes på Ingers Edelfelts text att hon förutom författare är bildkonstnär. De bilder vi såg för vår inre syn under läsningen var ovanligt starka och detaljerade.  Några kommentarer från diskussionen:

Det är intressant hur identiteten bildas tidigt i livet

Jag tror Helena stannade av i sin själsliga utveckling redan i 20-årsåldern

Inte så mycket stockholmsskildring va?

En av de bästa böcker jag läst

Den inre monologen var bra

Gillade inte slutet, men gillade boken

Bra personbeskrivningar

Gillar Helena, känner igen mig i henne med en yttre skal med ett annorlunda innanmäte

Hon blir till en femåring då hon återvänder till Ungern, visst var hon fem år då hon åkte därifrån?

Jag tycker hon liknar Stina Wollter både till utseende och det inre, fast hon har förstås inte kommit så långt som Stina Wollter förstås

Hennes son har haft nästan samma faderssituation som Helena

Undvek hon att leda sonen eller vara rak mot sonen i sitt behov av att vara älskad?

Är blod tjockare än vatten? Den eviga frågan!

Hennes son slog sin flickvän, en mors fasa!

Läs gärna också vad bokcirkeldeltagaren Katarina skriver om boken på bloggen Som ett sandkorn...

Det hemliga namnet är vald till 2016 års bok i projektet Stockholm läser. Utgiven på Norstedts.