Frukostintervjun: Marie Eriksson

Dagens frukostgäst hämtar jag ur kärntrusten av bokfrukost-besökarna: Marie Eriksson.  Nu kliver hon in som min vapendragare i bokfrukostfixet. Då måste vi förstås få veta allt om frukostvanorna!

Godmorgon Marie! Vad äter du till frukost?
Ägg (löskokt), yoghurt, müsli och kaffe.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Alltid morgontidningen. En morgon utan tidning är ingen bra början på dagen.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Vet faktiskt inte. Om jag tänker efter så läser jag aldrig böcker på morgonen. Jo, kanske en morgon när det inte kommer någon tidning.

Vad läser du just nu?
Alldeles för många böcker. Alltings början av Karolina Ramqvist och Turkanarapporten av Christian Unge, och så förstås The Hare with Amber Eyes till Breakfast Book Clubs frukost den 22 november. Jag längtar efter att få börja läsa Weirdo av Cathi Unsworth, men först ska jag läsa ut de jag redan påbörjat.

Vad använder du som bokmärke?
Det som kommer i min väg, allt från bokmärken från Pocketshop till gamla kvitton. I pocketböcker viker jag utan problem hundöron, men jag skulle aldrig göra det i inbundna böcker.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag sorterar inte alls, de åker in där det finns plats. Jag skulle behöva göra en stor utrensning och då kanske det vore idé att sortera i bokstavsordning samtidigt.

Tack Marie! Ha en fortsatt fin dag så ses vi den 22!

Fallvatten

När vi samtalar om romanen Fallvatten handlar det om skratt och tårar och maghugg och fnitter. Vi skrattar åt det stabila hus som Hjalmar Nilssons byggde. Åt de akvarellmålande kvinnorna under sina paraplyer. Åt tonen och detaljerna. Vi skräms över det som brister och gråter över mamman som bara vill hitta sitt barn till varje pris.Vi äcklas av Barney som gör sig själv till offer och hur han låter kvinnan han våldtar bli den som egentligen bär skulden. Men vi konstaterar att samma förakt han visar, ser vi också hos akvarellmålaren Lena när hon betraktar Laban. Samma nedlåtande, samma upprördhet, samma sätt att agera och när allt brister samma våldtäkt men kanske ännu värre?

Vi drogs alla med i den snabba berättelsen med aktion-klipper mellan olika människor längs Luleälven. Katastrofen med den brustna dammen är ett faktum och det kan bara sluta illa.

Anna berättar om rapporter efter Estonia-tragedin. Man ser fyra sorters aktionsmönster:  De som räddar sig själva och tar normal hänsyn till andra. De som räddar sig själva till vilket pris som helst (”går över lik”). De som kryper undan, fryser och inte agerar alls egentligen. De som aktivt räddar andra. Vi kan pricka in romanens karaktärer. Men vilka är vi själva?

Tänk om?

Man borde ha en krisplan. Man borde ha ett hus på en fjälltopp. Man borde åtminstone ha en Saab.

Fallvatten. Mikael Niemi. Utgiven av Piratförlaget 2012.

_____

Bokhora-JohannaL är varnad sedan barnsben och läste igenkännande. Snowflakes in rain gillar också spänningen.

Romanen är oktober månads frukostklubbsbok.

Bokfrukost med Mina fräknar

Fem i åtta stampar vi i bokmässans farstu för att diskutera Mina fräknar. Traditionsenligt på bokmässefrukosten har vi med oss författaren. Vi lånar Damms monter, ordnar stolarna i en så tät ring som femton stolar möjliggör och ser förväntansfullt på Sofia Hallberg.

Hon berättar om utgångspunkterna för berättelsen. Om pojkvännen som dog, om hypokondri, om fräknar och gemensamma framtidsdrömmar. Hur känslan som drivkraft kan skapa en roman på kort tid. Om dagens pensum på 2000 ord – bra eller dåliga. Om nyckelmeningarna och frasen, den allra sista som var målet. Intressant! Vi säger tack till Sofia som orkade släpa sig upp till vår frukost. Och tack för kaffet, Damm!

Boken Mina fräknar recenseras när vi är åter från bokmässan.

Det bästa av allt

Bokfrukost nummer tjugosju lockade många bokpratare. New York New York! Nu handlade det om en tidstypisk bok – om vi hade varit Breakfast Book Club på 50-talet. Då var Rona Jaffes bok Det bästa av allt en snackis.

Några kvinnor åker till The Big Apple för att göra karriär. 1952 var jobbkarriären något kvinnor gjorde innan de gifte sig. Till skillnad mot nu när vi alla ägnar oss åt jobb och familj och lägger (och här kommer mitt fulord) livspussel. Därmed inte sagt att någon av flickorna har det särskilt enkelt.

Meningarna kring frukostbordet var ovanligt enade. Trots att vi satte rekord i antal deltagare var vi nog mest överens om att det här var en intressant och läsvärd bok. De första femtio sidorna – jo de var lite sega, faktiskt. Men det tar sig och det är en välskriven roman om de unga kvinnorna vi får ta del av. Rona Jaffe skriver sansat och tydligt, visar omtanke med flickorna och visar bitsk ironi mot (somliga av) männen.

Det bästa av allt. Rona Jaffe. Utgiven på svenska av Forum 2011. Min pocketutgåva av Månpocket 2012.

– – – –

Att det engelska omslaget är snyggare än det svenska tycker vi också.