Kategori: Frukostträffar

Publicerat

Bokfrukost med af Kleen

Nästan rekord, fjorton deltagare vid mars-frukosten. Det har vi dock varit vid något tillfälle tidigare också men vi gissar att författarbesöket Björn af Kleen drog den här kalla mars-morgonen. Vi hade alla läst Jorden e ärvde av författaren som till vardags är kulturjournalist. Han berättade för oss om hur han en dag började fundera över sitt ursprung. Hans namn är adligt men han är inte med i adelskalendern. I sitt sökande över sitt förflutna upptäckte han en massa spännande saker om den svenska överklassen idag. Till exempel det här med fideikomiss, ett ord jag aldrig hört innan men som har en påverkan på vårt samhälle idag och som är ganska knepigt att förhålla sig till.

Fideikomiss innebär att en egendom inte kan delas upp vid arv, utan att arvet tillfaller äldste sonen. Den ställer sig därmed över alla arvslagar. Förlegat och varför? Jo, adeln upptäckte ju när deras egendomar splittrades mellan flera olika arvingar att makten och rikedomarna sjönk. En bibehållen gård med mark är mer värd än om den delas upp. Därför ansöker man om fideikomiss.

Sverige är ett av de få länder som har kvar detta 1700-tals system. Första gången det var på tal om att avskaffas var redan 1810. Sen dess får inga nya bildas. 1964 bestämde man att det skulle avregleras helt. Trots det så förlänger regeringen och ger dispens till massor av gårdar och egendomar runt om i Sverige. Idag finns ungefär ett 40-tal kvar och de växer sig allt starkare.

Björn af Kleen har farit runt och intervjuat flera av dessa godsägare och det är fängslande läsning. När baronen på Svenstorp och Björnstorp delade ut lördagsgodis fick bara två av dem en chokladkaka. Anledning? För att baronen ville lära barnen att livet var orättvist.

Enligt Björn af Kleen så växer bara storgodsen i form av bolagiserade stora egendomar vars mark och skog upptar stor procent av svensk mark. I Skåne och Sörmland 13%. I Dalarna finns fideikomiss som är större än Gotland och adeln själva består av 2,5 promille av Sveriges befolkning. Dessutom lyfter de rätt mycket EU-bidrag. Exempelvis hela Nackareservatet är fideikomiss som hyrs ut till kommunen av Johan af Petersen.

Läs den! Den är riktigt bra och underhållande och man berörs av många av de intervjuer som han gjort på ett kanske inte alltid ett så positivt sätt.

Här finns fler bilder från träffen.

Publicerat

Frukostträff med 3 noveller

Flera förlag specialiserar sig på att ge ut enstaka noveller och inte samlingar. En ensam novell är stark, säger de. Är det så undrade vi och börjar årets bokfrukostar med tre fristående noveller, tillfälligt sammansatta till en samling. På vägen till Vetekatten  funderar jag över hur resonemangen ska gå. Kommer vi att gradera: bra bättre bäst,  dålig sämre sämst? Eller bara se det som tre noveller tillfälligt sammansatta till ett morgonprat och inte relatera dem till varandra?

Arielles första kärlek av Monika Fagerholm handlar om den flyktiga flickan Arielle. Som ung träffar hon en pojke, han som står på stenen och tittar men vart tar han vägen? Berättelsen gör, trots sitt korta format, nedslag i tillfällen under många år. Den har Fagerholms typiska bildrika språk. ”Men vad är det här”, säger någon. Pretentiös och överarbetad. Snårig och obegriplig. Det är svårt att få ett sammanhang. Andra pekar på det intressanta upplägget när Fagerholm väljer ut tre personer och låter dem mötas vid olika tidpunkter i livet. Ett kammarspel som gör en spännande novell. ”Novell”, utbrister då någon. ”Det här är ingen novell, det är en kort text bara, en komprimerad roman.”

Sumpen av Veronica Malmgren gestaltar en ung kvinna mycket bra. Novellen är kort, men lyckas till och med fånga kvinnans hela bakgrund. Hon har något slags ätstörning förstår vi, när hon uppmärksammar, stundtals fixerat, omgivningens utseende och kroppar. Hon och pojkvännen John har gjort slut, men är det okej att hennes bästa vän blir tillsammans med honom? Stämningen, känslorna, allt väl fångat av Malmgren.

Snö av Måns Wadensjö är den tredje novellen vi läser, och den kortaste. Vad är det som händer i den insnöade miljön? Kanske ska vi se novellen som en gestaltning av en känsla. Vi är osäkra och pekar på det flyktiga i texten och det vackra språket.  Var är vändpunkten? undrar någon. Skönt att slippa en vändpunkt, menar någon annan. Men alla låter vi oss välvilligt charmas av att det utspelar sig i Stockholms-miljö.

Vi avslutar frukosten med att diskutera hur inne det egentligen är med enstaka noveller? Förlagen verkar tycka det eftersom flera förlag ger ut noveller på det viset. Vi velar fram och tillbaka. Somliga är tveksamma till novell-formatet överhuvudtaget och vill läsa längre romaner. Andra uppskattar verkligen en välskriven novell och då oavsett om det sker i en samling eller som en solitär.

Vad tycker du?

Som avslutning ska du få en fin länk till Anna Toss som satt samman en lista med noveller du kan läsa on-line.  Nästa bokfrukost sker under  vår bokresa  i februari. I mars träffas vi som vanligt på Vetekatten och då diskuterar vi Jorden de ärvde av Björn af Kleen.

– – – – –

Och hur var det med graderingen då? Jodå, vi graderar. Men på olika skalor och i olika ordning. Som vanligt!

Publicerat

En intervju med Åsa Anderberg Strollo

Foto: Ola Kjelbye

Under frukostträffen när vi pratade om Åsa Anderberg Strollos bok Hoppas väcktes många tankar och funderingar kring tillkomsten av boken och framför allt researchen kring den. Vi bestämde oss för att ställa frågorna direkt till Åsa. Hoppas är också en av de nominerade till Bokbloggarnas litteraturpris.

Hej Åsa! Hur kom du på idén att skriva om Jonna som rymmer hemifrån?
Idén kom, som det ofta är, från flera håll. Från privata minnen och känslor och som en slags fortsättning på min första bok, Bryta om, som också handlar om att växa upp i en familj som inte fungerar. I Bryta om stannar huvudpersonen och vägrar ge upp (med det pris som det innebär) och i Hoppas gör huvudpersonen tvärtom och sticker hemifrån (vilket också kostar på rejält.) Båda är utöver att vara skönlitterära romaner också en kritik mot det skyddsnät runt utsatta människor som jag inte tycker fungerar optimalt i Sverige.

Bokens skeenden i centrala Stockholm känns mycket trovärdiga och realistiska, hur mycket research gjorde du innan boken och på vilket sätt? Har du besökt alla platser? Träffat ungdomar som rymt hemifrån?
Jag har gjort oändligt mycket research inför skrivprocessen, det tog mycket tid. Jag läste all forskning som finns på området, t ex Rädda Barnens båda rapporter om hemlösa tonåringar och intervjuade unga som rymt hemifrån och socionomer på Stadsmissionens Enter som dagligen arbetar med dem. Och ja, platserna – förutom Kolsva och Ullvigymnasiet – har jag absolut besökt, bostadshotellet som finns med i boken bodde jag själv på under några år, det här är mina vardagskvarter.

Hur vanligt är det med uteliggande ugndomar?
Hemlöshet bland tonåringar skiljer sig från hemlöshet bland vuxna, det är t ex inte vanligt att man behöver sova just utomhus. Som tonårstjej flyttar man hem till en äldre kille (man byter sex mot tak över huvudet) eller runt bland kompisar eller bor kanske i ankomsthallen på Arlanda. Men otryggheten, rädslan och utsattheten är densamma – oavsett ålder. Vi har inte exakta siffror på hur många under 20 år som är hemlösa i Sverige men man ser en ökning i och med att de ekonomiska klyftorna i samhället ökar och barnfamiljer vräks på ett sätt som var tabu för bara tio år sedan. En del unga i hemlöshet hoppar av gymnasiet för att få hjälp från soc när de fyller 18 (den konstiga regeln som Alex beskriver i boken) och då har man ju en lång väg tillbaka. Ungdomarna kommer från stökiga hem och väljer hemlöshet i ett försök att rädda sig – men så blir det ofta precis tvärtom.

Hur vanligt är det att ungdomar stjäl och säljer saker till personer som sen säljer på Tradera?
Det har jag ingen aning om. Men det finns väldigt många oöppnade leksaksförpackningar till salu på Tradera, det skulle ju kunna vara en ung person (som Elina i boken) som på något sätt är inblandad.

Vad skriver du på just nu?
Jag ska gå en kurs på DI nu, så jag vet inte hur mycket jag kommer hinna skriva. Men jag har en idé till en bok som egentligen dök upp innan jag skrev Hoppas, en historia som börjar och slutar i Himalaya i Indien.

Tack Åsa för att du svarade på våra frågor!
Tack för att jag fick vara med! Ha det så bra!