Dingo dingo – augustis frukostbok – intervju och soundtrack

Här har vi framförhållning. Nu är det klart att vi cirklar om Dingo dingo i augusti. Vi kommer få den som ljudbok av förlaget A Nice Noice och den delas ut på juniträffen så har man hela sommaren på sig att lyssna. Ska bli kul att se om vi gillar formatet också. Själv är jag ärligt talat lite skeptisk till ljudböcker men jag ska ge det en chans.

Dingo dingo är en frigörelseroman av tre författare, Bob Hansson, Martin Svensson och Leif Eriksson. En omvänd fight club. Män som träffas i smyg och kramas. Varför? Breakfast Book Club fick möjlighet att fråga författartrion några frågor.

Hur kom det sig att ni kom på att ni skulle skriva en roman tillsammans?

– Vi åkte på en resa tillsammans och upplevde saker som förändrade oss i grunden, och fick i samband med detta idén till boken. Ingen av oss hade kunnat skriva den ensam.

Det känns som 2010-11 är åren då svenska män ska visa upp sina rätta jag med känslor och bekymmer, jag tänker t ex på tv-serien Våra vänners liv eller varför inte Solsidan. Nu kommer ni med en bok i samma stil. Varför just nu?

– Vi ser det inte som att vi är del av någon våg. Vi har bara skrivit utifrån våra egna erfarenheter och funderingar.

I beskrivningen till boken kan man läsa att det är historien om några män som reser sig och tar kontroll över sina liv och sina fruar, upplever ni att män idag är förtryckta?


– Som grupp betraktat upplever vi inte att vare sig kvinnor eller män är förtryckta i Sverige. Men det finns naturligtvis kvinnor och män i Sverige som är det.

Hur skrev ni boken rent praktiskt? Träffades ni och skrev? Hade ni klart historien i förväg?

– Vi var tillsammans på olika hotell i avlägsna delar av världen. Vi förstod ganska tidigt vad för slags berättelse vi skulle skriva, mycket dök också upp under vägen.

Till boken finns också ett soundtrack som vi fick möjlighet att låta alla våra läsare lyssna på. Här hittar du låten som mp3Dingo Dingo Main Mix. Datum för augustiträffen och mer information kommer längre fram i vår.

Bokfrukost med Oksanens Utrensning

– Bland det bästa vi läst i klubben, sa Pär vid diskussionerna om Sofi Oksanens Utrensning som vi diskuterade på Breakfast Book Clubs marsträff.
– Fantastiskt språk och vilken inledning, sa Ann-Catrin.

Ja, samtliga runt bordet den här morgonen tyckte att Utrensning var väldigt bra och stark. Samtidigt var det flera som hoppade av sent på grund av att de tyckte boken var långtråkig och dålig.

Själv tyckte jag boken var fantastiskt bra. Oksanen har en förmåga att utan allt för mycket omskrivning låta små detaljer tala om en hel stämning. Hennes språk är koncist men samtidigt målande. Jag tyckte att hon påminde lite om Jouce Carol Oates som man vill att Oates ska vara. Ofta snöar JCO iväg och hennes böcker tenderar att bli så långa. Varenda dag ska beskrivas, varenda stund. Oksanens tempo är rappare. Det går fortare vilket jag gillar.

Vi pratade en del om att Estland under den här tiden är en ganska mörk fläck i vårt historiemedvetande. Trots att det är vårt grannland har vi ingen aning om att det var så här (illa). Hur det är att längta efter väst, att leva med att ha resväskan alltid packad, motståndsrörelse och kommunism.

Några ogillade tidshoppen och tyckte det var svårt att hänga med, för andra var det inget problem.

Vi dröjde oss kvar vid slutet. Utan att avslöja för mycket så var det en del frågetecken som rätades ut men det krävdes lite diskussion mellan oss för att reda ut det hela. Vi hade tolkat slutet lite olika.

Läs gärna också Anna Toss, som tyvärr inte kunde vara med på träffen, hon har skrivit vad hon tyckte om boken här.

Kortis med Lukas Moodysson

Nu kommer Lukas Moodyssons roman Döden & co. Den första romanen från honom på tjugo år. Om den och annat mailade vi med Lukas häromdagen.

Döden & co är din första roman på 20 år. Varför blev det en roman just nu?
Jag planerar aldrig (eller jo, ibland men sällan). Boken växte fram av sig själv.

Hade boken kunnat göras som film?
Möjligen, men nej, jag tror inte det, eller jo, kanske, men det är först och främst två saker som gör att den för mig känns självklar som bok:
1. att den väldigt mycket utspelar sig inne i huvudpersonens huvud, hans tankar,funderingar, drömmar, och det är svårt att filma tankar och drömmar, det är en av filmkonstens stora begränsningar, filmkonsten är väldigt bunden till den synliga avläsbara verkligheten och har svårt att ta sig in under skinnet; och
2. jag tycker att det är en berättelse som lämpar sig för ett stillsamt och privat möte, och det där stillsamma och privata är svårt att hitta fram till i en biosalong eller framför en tv eller dator.

Vilka fördelar/nackdelar ser du med respektive hantverk, film eller bok?
Just nu ser jag inga fördelar med film. Men i morgon har jag kanske ändrat mig. Eller jo, förresten, en fördel ser jag: vissa typer av filmer, till exempel komedier, är väldigt roliga att se tillsammans, man får en gemensam upplevelse – jag älskar att se roliga filmer och tv-serier med mina barn.
Att gapskratta tillsammans: den upplevelsen är svår att få med en bok.

Är Döden & co självbiografisk?
Ungefär lika självbiografisk som till exempel Fucking Åmål: jag är varken tjej eller homosexuell eller går på högstadiet eller bor i Åmål men jag kan ändå identifiera mig med huvudpersonerna. Samma sak med Döden & co – det yttre skeendet är påhittat men jag identifierar mig ändå med huvudpersonen till hundra procent.

I boken ställs frågan varför det finns så få bra pappor, bara halvbra sådana. Hur är du själv som pappa?
Jag tror inte att jag är rätt person att svara på den frågan men jag försöker vara så bra jag kan. Jag är åtminstone väldigt närvarande (ibland kanske lite för mycket närvarande).

Och vad tror du det beror på, att det bara finns halvbra farsor där ute?
Det finns nog en del riktigt superbra pappor också, men av en  massa olika skäl, psykologiska, sociala, politiska, har det nog varit lättare för pappor att springa och gömma sig ibland, jobba för mycket, ta mindre ansvar i vardagen, försvinna efter skilsmässor osv. Sådana pappor har jag sett många i min närhet, både när jag var liten och nu. Det är sorgligt.
Förhoppningsvis håller det på att förändras. Men jag är inte helt säker på det.

Slutligen, mycket av det du gjort, inklusive Döden & co, skildrar människors desperata längtan efter sammanhang och kärlek. Är det vad människan idag framför allt behöver? Och tror du att det har med vår globala, mediala, prestige-tid att göra, eller har längtan funnits i alla tider?
Längtan och sammanhang. Det låter som en bra sammanfattning. Och desperation. Jag är väldigt intresserad av desperation.
Längtan har funnits i alla tider. Kärlek har funnits i alla tider. Sammanhang, och brist på sammanhang, har funnits i alla tider. Men självklart ändrar allting utseende lite grann beroende på i vilken tid och i vilken omgivning vi befinner oss. Men grunden är densamma. En av mina uppgifter är kanske att försöka kartlägga vad som är specifikt för just vår tid, till exempel: vad händer med vår grundläggande längtan efter sammanhang i den här kaotiska världen som vi lever i? Döden & Co. handlar för mig mycket om just sammanhang. Huvudpersonen Lucas (inte Lukas) är som en detektiv, han försöker förstå hur allting hänger ihop, han upplever världen som en hög pusselbitar som han måste försöka pussla ihop. Den känslan känner jag igen mig i, även om jag inte är riktigt lika vilsen som Lucas. (Hoppas jag.)

Den 19 maj är Döden & co föremål för diskussion i vår bokcirkel anmäl dig här, och dessutom har vi ett exemplar att dela ut till någon av våra läsare. Först till kvarn, kära vänner! Skriv namn och adress i kommentarsfältet.