Kategori: Frukostträffar

Publicerat

Bokfrukost om Den svarta månens år

Häromdagen var det bokfrukost för Den svarta månens år av Ellen Mattson. Vi brukar ha delade meningar om böckerna vi läser, men den här gången var det extra mycket polarisering. Team Ja eller Team Nej.

Roman-mannen, som ju är vårens tema, heter David och har blivit entledigad från sin tjänst på universitetet. Han är inte ledsen för det. För det första är han trött på jobbet. För det andra kan han nu ägna sig åt sin forskning om översättningar av Illiaden. Men så halkar han på en isfläck och huvudet får en rejäl smäll. Vad händer sen? Allting förändras. En bok försvinner och måste hittas. Slumpvisa möten uppstår där personer verkar veta saker om David som han själv inte känner till. Han tvingas ut till främmande platser, pushad av den inre driften att hitta boken. Vi kan inte sätta fingret på hur mycket han fantiserar och drömmer om allt i sin omskakade hjärna. Händelserna blir mer allt mer orimliga och absurda för att nå ett fantastiskt crescendo och sedan ta slut. Alltså slut.

Vi diskuterar om hur vi hade uppfattat den här romanen om det vore en kvinnlig huvudperson, allt annat lika. Vi är nog (tyvärr) övertygade om att vi sett på personen annorlunda. Någon menar att man skulle tyckt mer synd om en kvinnlig huvudperson, eller betraktat henne som ett offer. Det är en intressant fråga och kan ställas till många berättelser.

Team Ja tycker att det är kafka-ish med det mardrömslika och absurda. Så intressant att läsa om äldre universitetsmän. Team Nej tycker att det är rörigt och obegripligt och att slutet har mer att önska. Vi är däremot helt eniga om det fantastiska språket. Konkret och drömlikt om vartannat.

Publicerat

Bokfrukost om Allt jag önskar mig till jul

Höstens tema i frukostbokklubben är Naturen. Nu ville vi avsluta med en smällkaramell av juligt slag och högg på julgranen på omslaget till Allt jag önskar mig till jul. Natur!

Nick har blivit av med jobbet och har svårt att hitta ett nytt. Han bor tillsammans med sin bästa kompis Matt som verkligen ställer upp och är ett stöd. Så dyker det upp ett jobb som … jultomte på ett köpcenter! Inte drömjobbet precis men Nick gör vad han ska. Som av en händelse jobbar det en söt kvinna i caféet intill och när hennes son sätter sig i jultomtens knä och önskar att hans mamma ska bli glad igen vet Nick vad han ska göra. Tussa ihop henne med sin bästa kompis. De är ju som gjorda för varandra! Ett litet problem bara, Nick blir ju så kär i henne.

Vi sitter på Vetekatten med våra saffransbullar och nickar enstämmigt att det var en lättläst historia. Ord som ”söt” och ”gullig” använder vi flitigt. Vi uppskattar vänskapen mellan Nick och Matt och att lösningen på ”hela problemet” är trevlig. I sin genre är den här boken välberättad, säger vi. Författaren vet hur man skapar en tydlig historia med början, mitt och slut, tydliga konflikter och vändpunkter och en happy ending som crescendo.

Och därmed var höstens sista bokfrukost klar. Nästa säsong står roman-mannen i centrum.

Publicerat

Bokfrukost om Den underjordiska solen

Vi faller för omslaget, det svarta hålet och den distinkta skivan i guld. Och det är i det svarta hålet vi sugs in och nästan fastnar. Här är en bok att läsa långsamt. Både för att njuta av språket och för att följa med i de olika tidsplanen.

Till sin barndomsby återvänder Mela. Det gamla hemmet har inte varit bebott de senaste åren men det iordningställs nu och hon inordnar sig i de kända rummen. Det är strax uppenbart att hon inte mår bra. Det är svart och tungt. Om och om igen återvänder hon till något som hände när hon var barn. Var det något med brodern? Var det något med att berget sög in henne?

Boken är poetiskt vindlande, säger vi. Fantastiska naturskildringar där naturen är något långt mer än något tyst sus. Naturen är full av mystik, drar och lockar. Men vi har också svårt att komma in i boken, att se framåtrörelsen. Kanske letar vi efter en röd tråd som inte finns. Och hoppet, finns det inte något hopp? Jag står utanför, säger någon, det är som om språket inte leder in i berättelsen utan i stället står i vägen.

Sakta tar vi oss framåt i samtalet om boken. Ibland tror vi att vi läst läst olika böcker, ibland samlas vi i fascination över formuleringar som är enastående. Är eniga om att den här boken ska läsas långsamt och eftertänksamt. Och i dagsljus.

Den underjordiska solen. Andrea Lundgren. Utgiven 2022 av Natur & Kultur

Publicerat

Bokfrukost om När vargarna kom

Naturen – valet av höstens tema är tänkt som en kontrast till vårtemats Staden. Nu är ju naturen allt, inklusive stad och människa, men här kokar vi ner det till djur och växtlighet. Den första boken valde vi för att den smaskar på med allt naturen kan vara. Vargar och hjortar, vackra skogar och betesmark, utarmning och klimatkris.

I centrum står Inti Flynn som just nu är med sitt team i Skottland för att åter plantera in vargen i ekosystemet. Vargen är det rovdjur människan verkar frukta mest så konflikter mellan forskare och befolkning är otaliga. Med sig har Inti sin svårt traumatiserade tvillingsyster Aggie. I bakgrunden finns också en pappa som försvann och en mamma som arbetar med misshandlade kvinnor. Åsikterna under vår bokfrukost är i vanlig ordning mycket blandade. Så här låter vårt samtal:

Fina naturskildringar. Inte minst pappans relation till naturen är fint skildrad.
När jag inte läste drogs jag hela tiden tillbaka till storyn, tänkte på den.
Berättelsen blir osannolik och känns för påhittad. För många saker var så extrema, dragna till sin spets.
Den spretar för mycket Varför så många trådar? Det skulle räcka till flera böcker.
Vargarna och allt arbete med det var intressant, här skulle boken fördjupa sig ännu mer.
Vad hade Aggies trauma med saken att göra? Att dra paralleller till våldsamhet? Att människan är det värsta rovdjuret?
Slutet, ett bombastiskt crescendo, som ett fyrverkeri som löper amok.
Som underhållningslitteratur funkar den, man får några timmars bra läsning.

När vargarna kom. Charlotte McConaghy. Utgiven 2021, på svenska 2022 av Lavender Lit i översättning av Carina Jansson. Om författarens förra bok Den sista migrationen har jag skrivit om här.