Kategori: Frukostträffar

Publicerat

Bokfrukost om Tokyo Ueno Station – utgången mot parken av Yu Miri

Vårens bokcirkeltema är ”Staden” och februariboken utspelas i Tokyo. I Uenoparken lever Kazu, en äldre hemlös man vars liv bestått av arbete, som ung familjeförsörjare lämnade han Fukushima för att arbeta med uppbyggnaden av Tokyo. Han träffade nästan aldrig sin familj, hans uppgift var att försörja dem och det saknades medel för att resa hem oftare. Hans liv är ödsligt och han frågar sig själv om han ens levt ett liv att tala om, han tror inte det. 

Det förvånar mig att denna lilla bok på blott 160 sidor kan rymma en hel värld. Varligt och ömsint skildrar Yo Miri, Kazus öde, japanska traditioner och hon ger de hemlösa ett ansikte. Det finns många människor som Kazu och deras historier berättas sällan. Texten är melankolisk, helt annorlunda skriven än andra japanska böcker jag läst, tex. Haruki Murakami.

Några röster från från morgonens diskussion:

Det är en mörk sida av Japan och Tokyo som skildras, annorlunda
Jag var i Ueno-parken när jag läste,  alla ljud, dofter var där, en så sorglig bok 
Plikten är viktig för Kazu, han ville inte ligga sin familj till last 
Ensamheten i de hemlösas läger var påtaglig 
Fantastisk berättar-stil. Som en haiku, alla delar som samverkade så bra.
Vi är inte vana att läsa den här typen av berättande
Det distanserade – vi som lägger känslorna på huvudpersonen. Han klagar 
inte själv.
Alldeles för mycket om staden, gillade bara berättelserna om Kazu själv. 
Man fick som läsare hela Japans nutidshistoria till livs utan att man märkte det. Romanen är en skildring av efterkrigstidens Japan
Tydligt att japanerna har ett annat sätt att leva om man jämför med oss

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022. Översättning från japanska av Lars Vargö.

Publicerat

Bokfrukost om Smuts av Elise Karlsson

För tio år sedan lämnade Hélène källarlokalen med teatersällskapet, sårad och ärrad. Nu ber de henne att komma tillbaka för att medskapa ett nytt djärvt manus av Midsommarnattsdröm. Och hon gör det. I förhoppningen att, tja kanske förstå vad som hände när hon tappade bort sig själv. Med sig ner i underjorden har nu Hélène ett hemligt uppdrag, utdelat av hennes bekant, juristen Clarice.

Höstterminens sista bokfrukost pratar vi om romanen med författaren. Vi resonerar om ”dubbelgångarnas parad” där alla i teatersällskapet antingen liknar varandra till utseende och manér, eller strävar efter att göra det. De blir kopior av kopior och risken blir stor att man längst ner är urvattnad och ingenting. Somliga drivs av en önskan om att få tillhöra den innersta kärnan. Och en sådan längtan kan få människor att utföra saker de inte vill. Andra väljer att titta bort.

Det är en sorglig bok. Mörk. Men slutet läser vi ljust. Dryga 250 sidor luftiga sidor som inte går snabbt att läsa. Ett skäl är att det finns formuleringar som är så vackra. Men också för att måste stanna upp och fundera, undra och förfasas, och kanske klarnar inte allting förrän just i slutet. Det är därför man ska läsa om den genast för lagren är många att upptäcka.

Smuts. Elise Karlsson. Utgiven 2021 av Natur & Kultur.

Publicerat

Bokfrukost om Vård, skola och omsorg

Höstens tema i bokklubben är arbetsplatser och i morse tog vi oss in på både universitet och hemtjänst. Det är Linn Spross nya bok Vård skola och omsorg vi läser och samtalar om. Berättarjaget Julia har blivit kvar på universitet efter sin doktorsavhandling, men kommer inte vidare. Hon verkar avsky det mesta. Inklusive kollegorna. Så får hon nog en dag och tar en helt annan väg. Mot sjuksköterskeyrket och med timtjänstgöring hos hemtjänsten på vägen.

Vi skrattar ganska mycket åt vissa delar av skildringen av Akademin, gliringarna om de smala forskningsområdena, kängorna åt stöddiga forskare. Julia är arg. Är hon bitter? Kanske. Det vore intressant att se hur den här romanen skulle se ut om några år när författarens eget avstånd till universitetet ökat, säger vi. Ändå finns en ömsint hållning till åren där, trots att Julia förefaller tycka att det är bortkastade år, på ett oviktigt arbete.

Arbetet i hemtjänsten är än mer berörande. Från första mötet där de gamla människorna bara är en lista med namn och adresser, för att snart bli personer och individer. Vi diskuterar hur Julia också där på något vis ställer sig utanför arbetsplatskollektivet. Det är hon och de gamla hon sköter om. Är det en medveten distansering, eller blir det bara så? Romanen blir också en politisk bok där den statusfyllda akademins osunda konkurrens läggs jämte vårdarbetet där samarbete och omsorg om människor fokuseras.

Vi tycker om så mycket med den här boken. Hur romanens berättande får pauser i återblickar och reflektioner. Det välskrivna. Och hur omsorgen om oss människor finns som drivkraft hos Julia. Tack för det.

Publicerat

Bokfrukost om Monopolet av Måns Wadensjö

Under pandemins distansarbetande, för många men långtifrån alla, har frågor om vad arbete är diskuterats överallt. Är det samma sak att arbeta hemma och zoom-mötas som att vara på en gemensam plats? Hur formas vi av våra arbetsuppgifter och våra arbetskamrater? Jag som frilansat flera år och i huvudsak jobbar ensam hemma har inte någon större skillnad på arbetsdagarna. Kanske att det faktiskt har blivit mer socialt därför att alla telefonsamtal nu mycket mera blivit digitala bildmöten.

Den här hösten tänker vi läsa böcker om arbetsplatser i frukostbokklubben. Vi börjar med Monopolet. Till systembolaget kommer Alice för att jobba ett tag. Arbetslös akademiker som behöver pengar, och här ska hon inte bli långvarig, säger hon. Men snart är hon en del av det effektiva maskineriet där morgonens uppackning av flaskor, vridandet av flaskor för att fronta etiketter och ordnandet i hyllorna övergår i kassaarbete, snabba samtal med kunder för att sedan avslutas med iordningställande efter kundernas skövling av varorna. Nästa dag samma sak, och nästa, och nästa.

Romanen är spännande för att den utspelar sig på en plats vi alla har en relation till, men framförallt därför att den kan överföras till allas våra arbetsplatser. Oavsett vilket jobb är det en egen värld, med sitt eget språk, med sina uttalade och outtalade regler och berättelser.

På bokfrukosten säger vi att: ”arbetsplatsen var huvudperson, inte personerna. En distanserad berättelse. Välskriven. Jag kommer titta med helt nya ögon nästa gång jag går in på systemet. Alice skulle kunna vara vem som helst av oss. Lättläst men hade gärna kunnat vara kortare. Alla individer blir ett kollektiv”

Måns Wadensjö har skrivit flera romaner där arbetet och arbetsplatserna är ett nav. Till exempel Förlossningen som jag skriver om här. Och ABC-staden som jag skriver om här.

Monopolet. Måns Wadensjö. Utgiven 2019 hos Albert Bonniers förlag.