Skrapenatta av Lars Mytting

Mytting går i mål. Så var rubriken i chatgruppen om den sista delen av Lars Myttings trilogi om systerklockorna. För nu är denna långa fantastiska berättelse om norska Butangen avslutad. I bokform vill säga, för hos oss läsare kommer den leva kvar länge, det är jag övertygad om.

Häromkvällen hade vi en good night bookclub där vi resonerade oss igenom hela historien. Vi konstaterar att det är lätt att leva sig in i människorna genom århundradena, känna med och för dem. Romansviten tar sin början med Systerklockorna som utspelar sig under 1800-talet. Hekneväven startar precis då 1900-talet tar sin början och här i Skrapenatta kommer vi till andra världskriget.  

Man kan diskutera vem eller vad som är huvudperson i den här episka berättelsen. Är det någon av Astridarna Hekne? Prästen Kai Schweigaard som hårt drev igenom att en ny kyrka måste byggas? Kanske Gerard Schönauer, studenten som kom från Tyskland för att rita och dokumentera stavkyrkan som byn har eller snarare hade. Kanske är det kyrkan själv? Eller de två klockorna som gjöts till minne av tvillingsystrarna, sammanväxta med varandra, och som vävde den mytomspunna Hekneväven. Det är svårt att välja, och inte behöver man ens.

När vi nu nått slutet av den här romansviten säger vi att vi beundrar en författare som så litterärt ror i land alla trådar, skapar stor trovärdighet där researchen måste vara omfattande och ändå aldrig tar över och bygger mångfacetterade människor. Och nog känns det rätt tomt när vi slår ihop boken.

Utgiven 2023, på svenska hos Wahlström & Widstrand 2024, i översättning av Lotta Eklund.

Här kommer ett PS. Mytting har också skrivit Hästkrafter om en nedläggningshotad mack/bilverkstad. Sjukt bra, gav mig en helt ny känsla för bensinstationer. Ved – tycker man om trä och att elda är den ett måste. Och så Simma med de drunknade. En av de böcker jag skulle ta mig till en öde ö.

Nattklubb med frukostbok

bild-009I foajébaren på hotell Kung Carl är det vanligtvis lugnt men ikväll sitter det folk vid nästan vartenda bord.  Årets andra natt-bok-klubb är samlad, boken är Frukost på Tiffanys Någon glögg blir det inte, men det knaprades i smyg på en och annan pepparkaka. Det är ju ändå snart jul.

Vem är hon, Holly Golightly? Där starar vårt samtal som snabbt krokar fast i hennes namn. go lightly. Hennes easy-going flyktiga sätt att leva New York-livet, hon tar de enkla vägarna för att få restaurangmiddagar, uppmärksamhet och kanske ett smycke. Visst vill hon bli skådespelerska. Men allt jobb?

Och vem är han? Berättaren i boken som flyttar in i samma hus som Holly. Författaren som studerar hennes sopor och får veta att hon läser

Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex

Romanen är så tidlös, säger någon. Den utspelar sig på 40-talet men själva grundberättelsen kan utspela sig närsomhelst. Som i den berömda filmatiseringen från 60-talet. Det tidlösa gör den till en klassiker. Det, och det skarpa, utmejslade, exakta språket.

Förra gången den lästes sa jag:

Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla [som i filmen] får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det.  Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.

Klockan slår tio slag. Glasen är tomma. Böckerna slås samman. Vi är imponerade av Frukost på Tiffanys. Igen.

Weirdo

Good Night Book Club med svartmålade väggar, fördragna fönster och ett stråk av svårmod som ska omgärda den lite smutsigare litteraturen och den tyngre drickan i glaset. Och klockan ska vara 23.

IMG_2036Så löd planen. Nu är det tredje kvällen gillt och det är lika härligt att diskutera litteratur på kvällen som på morgonen. Baren på Kung Carls hotell är föralldel inte särskilt svartmålad och kvällssolens sista strålar anas genom takfönstren. Hur det är med vemodet vet jag inte heller, men nattens roman är svart och obehaglig och vinglasen är många.

Vi har läst Weirdo av Cathi Unsworth. Romanen utspelar sig i två tidsplan som varvas och leder fram till den oväntade upplösningen. 80-talets England. En småstad där en ung osäker kvinna beskylls och döms för ett bestialiskt mord. Är det verkligen hon? Trettio år senare får en privatdetektiv i uppdrag att reda ut vad som egentligen hände. Somliga i den lilla fina staden vill hjälpa honom. Andra verkligen inte.

Gillian-Flynn-fealing säger någon. Det är växlingen mellan då och nu som bidrar till det och den goda gestaltningen av arbetarklass och småstadskänsla. Stämningen i 80-talsskildringarna är oerhört trovärdigt skildrade. Det märks dessutom att författaren kan sin musik och varje kapitel har ett låtnamn. Här är spotify-listan förresten! Karaktärerna är inkännande berättade och både de avskyvärda och de bättre blir människor, inte sterotyper. Sammantaget blir det en klassisk spännande kriminalroman, men med oväntade svängningar.

Good Night Book Club är här för att stanna. Nästa gång vi ses har höstmörkret kommit tillbaka och inga förskönande junistrålar letar sig ner genom takfönstren. Då blir det åter svart och svårt.

Weirdo av Cathi Unsworth. Utgiven 2012 På svenska av Kalla kulor 2013.

Den store Gatsby

Den store GatsbyPå bordet står vin och öl. Men inte en enda cocktail. Men ordet dekadens hörs åtminstone elva gånger. Det är torsdagkväll och Good Night Book Club. Vi sitter i foajébaren på Hotell Kung Carl i Stockholm.

När Nick Carraway äntligen lämnar sin landsortstad flyttar han till New York för att lära sig värdepapper. Ganska snart får han höra talas om sin granne Jay Gatsby På håll ser han bilarna rulla in helg efter helg och till sist blir också Nick inbjuden till de extravaganta festerna. Jay och Nick  blir goda vänner. Det visar sig att Gatsby är djupt förälskad i Daisy, Nicks kusin, och Nick får i uppdrag att arrangera ett möte dem emellan. Att Daisy redan är gift, vad gör det. Är det kärlek så är det. Och visst inleds förhållandet. Men kommer det att hålla? Är inte pengar starkare än kärlek när allt kommer till kritan.

Jag blir djupt fäst vid Gatsby, han som verkligen försöker att vara den överklassperson han inte föddes till. Han strösslar sina gamle gosse på äkta Oxfords-manér, men med lite fel tajming. Gatsby blir pojken som köper godis för att få kompisar. När han så tragiskt och onödigt dör finns ingen i hans närhet som ställer upp. Utom Nick. Vem  bryr sig, liksom, tycks folk tänka.

Om det här är en intressant roman eller inte, där går meningarna isär runt bordet. En del tycker att den rent ut sagt är tråkig, andra en bagatell, somliga gillar den mycket och någon (jag!) snyftade över det tragiska slutet. Att se Leonardo DiCaprio som Gatsby är vi hursomhelst eniga om ska bli intressant och spännande.

Den här nattklubben var den andra i raden. Nästa gång vi ses kan bli en sommarnatt.

Den store Gatsby. F Scott Fitzgerald. Utgiven 1925.  Min pocketutgåva, i översättning av Christian Ekvall, kom 2012.