Kategori: Bokklubben

Publicerat

Bokfrukost om Monopolet av Måns Wadensjö

Under pandemins distansarbetande, för många men långtifrån alla, har frågor om vad arbete är diskuterats överallt. Är det samma sak att arbeta hemma och zoom-mötas som att vara på en gemensam plats? Hur formas vi av våra arbetsuppgifter och våra arbetskamrater? Jag som frilansat flera år och i huvudsak jobbar ensam hemma har inte någon större skillnad på arbetsdagarna. Kanske att det faktiskt har blivit mer socialt därför att alla telefonsamtal nu mycket mera blivit digitala bildmöten.

Den här hösten tänker vi läsa böcker om arbetsplatser i frukostbokklubben. Vi börjar med Monopolet. Till systembolaget kommer Alice för att jobba ett tag. Arbetslös akademiker som behöver pengar, och här ska hon inte bli långvarig, säger hon. Men snart är hon en del av det effektiva maskineriet där morgonens uppackning av flaskor, vridandet av flaskor för att fronta etiketter och ordnandet i hyllorna övergår i kassaarbete, snabba samtal med kunder för att sedan avslutas med iordningställande efter kundernas skövling av varorna. Nästa dag samma sak, och nästa, och nästa.

Romanen är spännande för att den utspelar sig på en plats vi alla har en relation till, men framförallt därför att den kan överföras till allas våra arbetsplatser. Oavsett vilket jobb är det en egen värld, med sitt eget språk, med sina uttalade och outtalade regler och berättelser.

På bokfrukosten säger vi att: ”arbetsplatsen var huvudperson, inte personerna. En distanserad berättelse. Välskriven. Jag kommer titta med helt nya ögon nästa gång jag går in på systemet. Alice skulle kunna vara vem som helst av oss. Lättläst men hade gärna kunnat vara kortare. Alla individer blir ett kollektiv”

Måns Wadensjö har skrivit flera romaner där arbetet och arbetsplatserna är ett nav. Till exempel Förlossningen som jag skriver om här. Och ABC-staden som jag skriver om här.

Monopolet. Måns Wadensjö. Utgiven 2019 hos Albert Bonniers förlag.

Publicerat

Bokfrukost om Sockerormen av Karin Smirnoff

Det är tidigt 80-tal i Södertälje när underbarnet Agnes kommer till världen. Flickan som är genommusikalisk och har en medveten tankeförmåga redan som spädbarn. Hennes liv kommer inte att bli lätt, hennes mor är en grym kvinna, (grym i ordets ursprungliga betydelse), som efter att ha berövats sin ungdom genom graviditeten förvägrar sin flicka ett anständigt liv. Agnes lär sig navigera och söka sig till barn som är som hon, ensamma och musikaliska. Det är mörkt, horribelt och drastiskt, det är omöjligt att sluta läsa trots det förfärande skeendet.

Smirnoff debuterade sent som författare precis som Tessa Hadley och Nina Lykke. Alla tre var fullfjädrade vid debuten, det är således aldrig för sent att debutera som författare.

 Några röster från morgonens diskussion:

  • Golvad av romanen från sida 1!
  • Inte läst hennes omtalade janakippo-trilogi, men blev väldigt förtjust i hennes sätt att skildra barnens verklighet
  • Jag har bott i Södertälje, kul med miljöerna
  • Sugs in i denna värld som är  så vidrig, ändå är det njutbart att läsa
  • Älskar Smirnoffs språk!  
  • Den magiska realismen ger Garcia-Marquez vibbar
  • Dyster läsning med annorlunda grepp
  • Boken har en slags Noren-anda, skulle utan tvekan passa bra på scen
  • Läste 6 kapitel men fick sluta sen, blev för hemskt
  • Har svårt att läsa när det bara är huvudsatser
  • Lyssnade, bra inläsning och jag  gillar verkligen hennes språk
  • En trend just nu med elaka mammor eller?
  • Susanna, vem var hon egentligen? Skulle vilja veta mer. Läst att det kommer en fortsättning kanske det blir mer Susanna då?
  • Barnen är betraktare av en obegriplig vuxenvärld som de inte kan värja sig mot. De ser varandra eftersom de instinktivt vet att de har det gemensamt att ”deras”vuxna är opålitliga
  • Jag älskade elefantscenen på Skansen när Agnes samtalar med elefanten
  • Vad världsvana barnen var vid resan till Paris, kanske blev den detaljer mer konstig än magisk

Utgiven på Bokförlaget Polaris 2021.

Publicerat

Bokfrukost om Przewalskis häst

Przewalskis häst är tredje boken där Maja Lunde skriver om fiktion kring klimatet. Vi känner igen upplägget. Ett tidsmässigt då, ett nyss och ett sen. Då som utspelar sig när människan upptäcker vildhästarna i Mongoliet, griper in i naturen och tar hästarna till Europas privata och offentliga djurparker. Ett nyss som handlar om när hästarna flyttar tillbaka till sitt ursprungsområde för att fortplanta sig och bre ut sig igen. Och en framtid där vi befinner oss i 2060 på en gård i Norge och där klimatförändringarna gått ännu längre.

Vi sitter på morgonen med kaffe och te på alla våra håll och resonerar. Någon tycker att romanen tjänat på att inte delas upp i de olika tidsperspektiven utan istället låtit varje historia haft sin egen del. ”Det uppbrutna berättandet ger inte nycklar eller förståelse som skulle vara viktiga för nästa del av berättelsen”. Någon annan menar att läsningen hade blivit för långtråkig i så fall.

Det dystopiska är naturligtvis obehagligt att läsa. Det är så mycket ensamhet där Eva lever på sin gård. Alla andra har lämnat, gården, byn, regionen. I söder är torkan ett faktum, i norr regnar det i stort sett hela tiden. Elen försvinner. Att gå i väg verkar ändå inte vara lösningen. För vart tar man vägen?

Vi pratar om moderskap och att relationer får ta en sådan stor plats i romanen. Några är tveksamma kring trovärdigheten för 1800-talsmammans förståelse för sin sons sexualitet, vi vill veta mer om 90-talsmamman som är så sluten och stängd mot sin son men samtidigt så besatt av vildhästarna. Vi tycker om framtidsmamman som har en alldeles vanlig relation till sin tonårsdotter men förstår kanske ändå inte riktigt den besatthet som också hon visar för hästarna. Fast samtidigt förstår vi. Att inte kämpa är att ge upp.

Boken är lång, och frågar ni mig så skulle den tjäna på att redigeras ner och på så sätt göras tätare. Samtidigt är den lättläst för språket är drivet och lätt.

Om Blå skrev jag att ”jag gillade också Binas historia, Men jag gillar Blå ännu mer. Och slutet. Slutet!” Jag minns att jag kände hoppfullhet. I Prezwalskis häst känns allting svartare. Och jag ser fram mot den fjärde och avslutande boken i klimat-kvartetten.

Przewalskis häst. Maja Lunde. Utgiven 2020. På svenska av Natur&Kultur 2021 i översättning av Lotta Eklund.

Publicerat

Bokfrukost om Hjärtlinjer

”Det här är mer än en roman om hudfärg och betydelsen av att ha exakt den rätta nyansen”, säger någon. Morgonens bokklubb har samlats för att samtala om Hjärtlinjer. ”Jag läser en roman som handlar om identitet och att skapa sig själv, vara sig själv”, menar en annan.

Hjärtlinjer handlar om tvillingarna Vignes, Stella och Desiree, som växer upp i en amerikansk småstad. När de är sexton år får de nog och sticker från den begränsande trånga orten. I New Orleans hankar de sig fram med småjobb. Men så försvinner Stella även från systern. Romanen börjar när Desirée i slutet av 60-talet återvänder till barndomshemmet, nu med sin dotter.

För mig går läsningen  något trögt i början. Kanske är det för att saker och ting ska sättas på plats, jag vet inte. Men snart blir det en bladvändare. Berättelsen växlar mellan sent 60-tal och sent 70-tal för att sedan avslutas i 80-tal vilket när tvillingarnas döttrar av en slump träffats. Samma rötter, men helt olika bakgrund kommer de att närma sig varandra.

”Den ger så många perspektiv”, säger vi. ”Alla karaktärer är mångfacetterade och intressanta. ” ”På så vis får frågan om betydelsen av hudfärgens nyanser så många bottnar och författaren vrider och vänder på frågan utan att någonsin bli ointressant.”

Hjärtlinjer av Brit Bennet. Utgiven hos Albert Bonniers förlag 2020 i översättning av Sofia Nordin Fischer.