Att äta frukost med författaren till en bok man just läst är så spännande. Vi ställer frågor om skrivprocessen, i vilken ordning kapitlen skrevs, om betydelsen av kapitelrubrikerna och vad som var svårt och lätt att skriva.
Vi kör en runda. Alla säger sitt om Alla vill ju hem. Det är lätt att fokusera på det positiva för det här är en sådan välskriven roman. ”Mogen” säger någon och det känns som det är en person som är så mycket äldre än 25 som har skrivit den. I början av läsningen hade vi farhågan att det skulle bli en ”sedvanlig” debut om ung förvirrad kvinna som letar efter en plats i tillvaron. Sådana böcker har man läst några stycken. Men den här boken tar andra vägar, egna vägar. Huvudpersonen Rebecka jobbar som lärare och den moraliska aspekten kring en betygssättning och relationer med elever är ett av flera intressanta spår. Rebecka hamnar av praktiska skäl på en kurs i judaistik som gör att hon också måste gräva i sin egen bakgrund. Också här ställs viktiga frågor, allmängiltiga frågor, och vi knackar på boksidorna, gör anteckningar i marginalen för att komma ihåg, tänka vidare.
Vi pressar på, när kommer nästa bok, för det kommer väl flera (vi gissar på tjugofem ytterligare) och Anna Brynhildsen tittar på oss och säger att hon ännu lever med den här romanen som så nyligen kom ut. Vi nickar och säger att vi tålmodigt ska vänta på nästa roman.
För väntar det gör vi.
Alla vill ju hem. Anna Brynhildsen. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2019. Omslaget, så snyggt, är gjort av Moa Schulman.
Höstens tema på frukostbokklubben är hus, ett brett tema där man kan fösa in det ena och det andra. Brevlådor till exempel. Vi har läst och diskuterat Poste restante – ett brev till Locmaria av Lorraine Fouchet där brev och brevlådor har en central plats. Ingen av oss var särskilt översvallande efter läsningen och menar att hennes Mellan himmel och Lou är så mycket bättre.
Romanen handlar om en kvinna vars pappa dog innan hon var född. Trodde hon. Men det visar sig att det är oklart vem pappan är och det kan vara en man på ön Groix i Bretagne. Dit åker hon och livet tar en annan riktning.
Ett axplock kommentarer:
Sökt språk som står mellan mig och berättelsen Lite för enkel handling Känns ibland konstruerad, för många berättarstilar Platt, den lyfter inte Karaktärerna är stereotypa, inte minst mamma och gudmor Feelgood ska vara som i en sagovärld Logiska luckor Tänker också leka att min elcykel är en häst Kul med en talande brevlåda Tyckte inte om den talande brevlådan Tror att vi som svenskar missade en del litteraturreferenser på den franska ön Croix Mamman Livia var ju en häxa! Kul med en fransk feelgood, har läst alldeles för många brittiska
Vi diskuterar också det här med feelgood-genren. Hur intresset för den går spikrakt uppåt och att det kommer allt fler svenska romaner som är bra. Men är det fortfarande så att det är lättare att ”köpa” handlingen i utländska feelgood-romaner än svenska? Så här skrev Maggan härförleden:
”Det är svårt att skriva kärleksromaner som utspelas i Sverige för en svensk publik. Läsarna tenderar att ha stora krav på realism i svenska feelgood/romance-romaner, medan de i översatt litteratur helt motsägelsefullt kan svälja vilket osannolikt scenario som helst, framförallt från brittiska författare. ”
Vad säger ni?
Poste restante – ett brev till Locmaria . Lorraine Fouchet. Utgiven på Sekwa 2019, i översättning av Anna-Stina Johnson
Härommorgonen åt vi frukost med Eric Rosén och diskuterade hans bok Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort. I centrum står relationen mellan Eric och hans pappa som hela tiden super och drogar. Kulmen nås när pappan blir dömd för ett mord på en bekant. Åtta års fängelse som tar det sista ur honom.
Boken är kärleksfull och inte dömande, rakt berättad om pappan. Och om mamman. Det var hon som sparade alla brev till Eric från pappan, som återges i boken. Pappans brev är autentiskt återgivna, endast innehåll som saknar relevans typ kanske ska jag få permission i oktober har strukits. Breven är väldigt välskrivna upplevde vi, pappan var en skrivande person precis som sin son som säger att han alltid haft lätt att uttrycka sig i text inte minst då det gäller uppväxten.
Vi undrade över brevens innehåll, pappan tilltalar ofta sonen som en annan vuxen. Eric anser idag att det var fel att skriva brev med detta innehåll till ett barn. Han upplever att han under brevväxlingsperioden var medberoende. Han började på allvar skriva på boken om sin far 2016. Vi var nog alla ganska tagna av den här läsningen och så nöjda med att diskutera den med författaren. En allmängiltig skildring om att vara mycket ung när en förälder döms för ett våldsbrott.
Bokresor till utlandet älskar jag. Det är en extra rolig grej med Breakfast Book Club. Först var vi tre gånger på Syninge konferens utanför Norrtälje. Men sen blev det längre resande. Det är enkelt. Vi väljer en bok med anknytning till platsen och ordnar en literary walk – en guidad litterär promenad! Alla som vill åka med bokar sin egen resa och sitt eget hotell. Vi håller kontakt via Facebook under resan, träffas spontant och pratar böcker men också en hel del annat.
I år, som var den 8:e resan faktiskt, åkte vi till Gent. Denna fina medeltidspärla är lätt att gå och orientera sig i och enastående vacker. Vi guidades av Hilde och fick presenterat den flamländska (och övrigt belgiska) litteraturen med koppling till staden. Boken vi läste var Krig och terpentin av Stefan Hertmans.
I centrum står morfar och hans måleri. En dag får författaren ett par skrivböcker där morfar skrivit sitt liv, inte minst åren under första världskriget. Bokens första del handlar om relationen mellan barnbarn och morfar och morfars liv fram till kriget. I del två byts perspektivet ut och det är morfar som berättar. Råa berättelser från död och slakt under kriget, men också om vänskap och kärlek. I tredje delen återgår berättarrösten till författaren och jakten på både sanningar om och målningar av morfar är i fokus.
Vi var överlag grundpositiva, somliga gillade den ännu mer än så. Det är kontrasten, eller balansen, mellan kriget och måleriet som är så läsvärd och jakten på hur morfars liv egentligen varit. Bra! Och som vanligt intressant att läsa en bok som handlar om platsen där man befinner sig.
Här sitter vi och diskuterar på det alldeles nybyggda biblioteket Krook.
Bokresans tidslinje: Första gången, Berlin 2014, var mer en slump än en genomplanerad idé. Marie skulle åka med ett annat gäng och jag kom på att jag också ville åka till Berlin. Vi frågade om någon annan ville åka till Berlin och prata bok. Och så många ville hänga med! Tjugo personer samlades för en brunch på Gugelhof för att prata om Farväl till Berlin av Christopher Isherwood som bodde i staden under 30-talet och Adams arv av Astrid Rosenfeld. Redan i mars2015 åkte vi till Helsingfors och gick i fotspåren av Kjell Westös Där vi en gång gått med Annika Hällsten från Hufvudstadsbladet som fantastisk guide. Den gången avslutade vi på förlaget och drack skumvin med författaren själv. Humlebaeksommaren 2015 var egentligen bara en bokfrukost om Colm Tóibín, En lång vinter på Mosters kaffebar samtidigt som Louisianas litteraturfestival gick av stapeln. Så i december 2015 blev det mer ordentligt till London, där Camilla – Mind the book – gjorde en superbra guidning i Chiswick, Richmond och East Sheen. Våren 2016 gick resan till Amsterdam där Margot som till vardags jobbar på Waterstones både guidade och valde bok. Lives lost av Britta Bolt, en deckarhistoria i modern Amsterdammiljö. I Madrid 2017 läste vi Ben Lerners Vägen från Atocha Station. Vi käkade tapas med uppfriskande drycker av olika slag och tyckte bokdiskussionen var speciell eftersom vi befann oss på samma plats där bokens huvudperson Adam bodde. Brighton våren 2018 var Starlings av Erinna Mettler vår bok och vi guidades i det oväntat litterära Brighton.
