Härommorgonen åt vi frukost med Eric Rosén och diskuterade hans bok Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort. I centrum står relationen mellan Eric och hans pappa som hela tiden super och drogar. Kulmen nås när pappan blir dömd för ett mord på en bekant. Åtta års fängelse som tar det sista ur honom.
Boken är kärleksfull och inte dömande, rakt berättad om pappan. Och om mamman. Det var hon som sparade alla brev till Eric från pappan, som återges i boken. Pappans brev är autentiskt återgivna, endast innehåll som saknar relevans typ kanske ska jag få permission i oktober har strukits. Breven är väldigt välskrivna upplevde vi, pappan var en skrivande person precis som sin son som säger att han alltid haft lätt att uttrycka sig i text inte minst då det gäller uppväxten.
Vi undrade över brevens innehåll, pappan tilltalar ofta sonen som en annan vuxen. Eric anser idag att det var fel att skriva brev med detta innehåll till ett barn. Han upplever att han under brevväxlingsperioden var medberoende. Han började på allvar skriva på boken om sin far 2016. Vi var nog alla ganska tagna av den här läsningen och så nöjda med att diskutera den med författaren. En allmängiltig skildring om att vara mycket ung när en förälder döms för ett våldsbrott.
Bokresor till utlandet älskar jag. Det är en extra rolig grej med Breakfast Book Club. Först var vi tre gånger på Syninge konferens utanför Norrtälje. Men sen blev det längre resande. Det är enkelt. Vi väljer en bok med anknytning till platsen och ordnar en literary walk – en guidad litterär promenad! Alla som vill åka med bokar sin egen resa och sitt eget hotell. Vi håller kontakt via Facebook under resan, träffas spontant och pratar böcker men också en hel del annat.
I år, som var den 8:e resan faktiskt, åkte vi till Gent. Denna fina medeltidspärla är lätt att gå och orientera sig i och enastående vacker. Vi guidades av Hilde och fick presenterat den flamländska (och övrigt belgiska) litteraturen med koppling till staden. Boken vi läste var Krig och terpentin av Stefan Hertmans.
I centrum står morfar och hans måleri. En dag får författaren ett par skrivböcker där morfar skrivit sitt liv, inte minst åren under första världskriget. Bokens första del handlar om relationen mellan barnbarn och morfar och morfars liv fram till kriget. I del två byts perspektivet ut och det är morfar som berättar. Råa berättelser från död och slakt under kriget, men också om vänskap och kärlek. I tredje delen återgår berättarrösten till författaren och jakten på både sanningar om och målningar av morfar är i fokus.
Vi var överlag grundpositiva, somliga gillade den ännu mer än så. Det är kontrasten, eller balansen, mellan kriget och måleriet som är så läsvärd och jakten på hur morfars liv egentligen varit. Bra! Och som vanligt intressant att läsa en bok som handlar om platsen där man befinner sig.
Här sitter vi och diskuterar på det alldeles nybyggda biblioteket Krook.
Bokresans tidslinje: Första gången, Berlin 2014, var mer en slump än en genomplanerad idé. Marie skulle åka med ett annat gäng och jag kom på att jag också ville åka till Berlin. Vi frågade om någon annan ville åka till Berlin och prata bok. Och så många ville hänga med! Tjugo personer samlades för en brunch på Gugelhof för att prata om Farväl till Berlin av Christopher Isherwood som bodde i staden under 30-talet och Adams arv av Astrid Rosenfeld. Redan i mars2015 åkte vi till Helsingfors och gick i fotspåren av Kjell Westös Där vi en gång gått med Annika Hällsten från Hufvudstadsbladet som fantastisk guide. Den gången avslutade vi på förlaget och drack skumvin med författaren själv. Humlebaeksommaren 2015 var egentligen bara en bokfrukost om Colm Tóibín, En lång vinter på Mosters kaffebar samtidigt som Louisianas litteraturfestival gick av stapeln. Så i december 2015 blev det mer ordentligt till London, där Camilla – Mind the book – gjorde en superbra guidning i Chiswick, Richmond och East Sheen. Våren 2016 gick resan till Amsterdam där Margot som till vardags jobbar på Waterstones både guidade och valde bok. Lives lost av Britta Bolt, en deckarhistoria i modern Amsterdammiljö. I Madrid 2017 läste vi Ben Lerners Vägen från Atocha Station. Vi käkade tapas med uppfriskande drycker av olika slag och tyckte bokdiskussionen var speciell eftersom vi befann oss på samma plats där bokens huvudperson Adam bodde. Brighton våren 2018 var Starlings av Erinna Mettler vår bok och vi guidades i det oväntat litterära Brighton.
En ung kvinna och hennes mor tillbringar sommaren i norra Spanien där moderna ska få behandling mot en odefinierad sjukdom. Drömskt, klaustrofobiskt och uppslukande. Detta om ni frågar mig, i bokdiskussionen i onsdagsmorse fanns lika många tolkningar som det fanns bokcirkeldeltagare. Levy uppgav vid ett författarsamtal här i Sverige att hon är modernist, hennes berättande sträcker sig utanför mallen och det realistiska.
De flesta av oss var kluvna, hade svårt att gilla karaktärerna och förstå vad berättelsen gick ut på. Varm mjölk visade sig dock vara en fantastisk bokcirkelbok, det fanns hur mycket som helst att prata om och diskussionen gjorde att boken växte till något större. Som en deltagare sa: ” Här sitter vi och pratar om alla karaktärer som om de fanns på riktigt, då var ju berättelsen inte alls så platt i alla fall. Bara en skicklig författare kan lyckas med detta.”
Några röster från morgonens diskussion:
Temat mor/dotter lockade mig
Svårt att ta huvudkaraktären till hjärta
Den brittiska uppläsaren var fantastisk
Dysfunktionellt förhållande mellan mor och den vuxna dottern
Skönt att hör att ni inte heller förstår allt, trodde boken var för litterär för mig
Jag var kallsinnig fram till de sista 20 sidorna, då ändrade jag mig
Översättningen var svår att bedöma, kändes ibland nästan som att läsa Google translate!
Tyckte bäst om kapitlen där Sofia besöker sin pappa i Grekland, kanske för att den delen var mer traditionellt berättad
Tycker att författaren skriver slarvigt
Slutet är tvetydigt
Fanns de olika karaktärerna bara i Sofias huvud?
Tragisk historia
Modern ser dottern som en förlängning av sig själv
Freudiansk
Klaustrofobisk
Hot mot mamman när dottern frigör sig
Jag har läst antropologi för en gångs skull har jag nytta av det
Berättelsen börjar 1895 och huvudkaraktären är en plats Saivomuokta by. Hit kommer till kommer Israel och Maija för att leva och bilda familj genom nedslag i tiden får vi följa familjen fram till våra dagar. Vi var överens om att det märktes att författaren hade släktforskat och vi var också överens om att vi gillade boken. Vi tyckte om det stillsamma men drivna berättande och de olika berättargreppen. ”Förbaskat skickligt att skildra så många generationer med så få ord på så få sidor”, sa någon, och vi andra höll med.
Några röster från morgonens samtal:
Mitt norrbottniska hjärta rördes
Vemodig
Som jag grät när Maija förlorade sin mamma
Blev uttråkad i början med sedan blev den jättebra
Nedslag i både stora och små händelser
Gillade att finskan i boken finns med
Känns ibland lite dokumentärt
Gillade bastuscenen
Det skulle faktiskt varit bra med ett familjeträd där man kunde kolla upp släkten om man blev förvirrad
Fullkomligt älskade boken
Vet äntligen vad ett pörte är!
Gillar att som läsare ha ett helikopterperspektiv
Alltid detta med att människor inte får tala sitt modersmål. Hemskt.
Maija satt inte still en sekund, alltid fanns det något att göra
Hon tänkte hela livet på tiggaren som hon avvisade
Förfärligt när de måste be skollärarinnan om pengar till mat och de får ett lån! Den som är satt i skuld är inte fri!
