Kategori: Bokklubben

Publicerat

Bokfrukost om Band av Domenico Starnone

Romanens första mening sätter tonen i romanen:
Om du råkat glömma det min bäste herre, så vill jag bara påminna dig: jag är din fru.

Aldo och Vanda gifte sig i början av 60-talet och fick snabbt två barn. Några år senare lämnade Aldo familjen för en yngre kvinna. I början av boken får läsaren ta del av de ursinniga, rasande brev som Vanda skrev till Aldo under de år han levde med en annan. Brev som dyker upp igen 30 år senare efter ett inbrott i parets lägenhet. Aldo och Vanda försonades aldrig även om de blev ett par igen, ett tragiskt faktum.

Ännu en roman om en gravt dysfunktionell familj, sa en av oss och flera andra av oss menade att boken stundtals var jobbig, rent av obehaglig att läsa. Den är kort och annorlunda uppbyggd vilket vi alla gillade och även att den trots sitt mörker har driv och är lätt att läsa. Ingenting är givet, mycket lämnas till läsaren att tolka vilket gör Band till en perfekt bokcirkelbok.

Så var det slutet som flera av oss såg komma tidigt i romanen, medan andra blev förvånade. Några röster från morgonens diskussion:

*Ännu en roman om det sociala arvet

*Känner sympati för Vanda

*Vanda fick syre av sin oförsonlighet

*Irriterad på folk som säger en sak och gör en annan

*Måste smälta denna roman innan jag säger något

*Tyckte den kändes ofärdig

*Det är synd om människorna

*Blev väldigt orolig för katten

*Jätteintressant inte minst upplägget

*Högsta betyg när jag läste den för ett tag sedan fick läsa om

*Vad hade ungarna för chans egentligen

*Kommunikation saknades helt i familjen

*Lidia var Aldos stora kärlek

*Räknade snabbt ut slutet

*Karaktärerna pratade mycket om sin ålder som om deras tid var utmätt

*Gillade berättarstilen

*Det sociala arvet var tydligt, dotterns personlighet var moderns, sonen faderns

*Omslagsbilden är med de sammanknutna skosnörena är fantastiskt talande

Utgiven på Bazar Förlag 2018, översättning av Helena Monti.

Publicerat

Bränn alla mina brev av Alex Schulman

Alla tycks ha en egen åsikt om Alex Schulman och den är sällan inom gråskalan, så även på bokfrukosten. Hans begåvning som skribent är däremot odiskutabel och i Bränn alla mina brev fortsätter han utforska sin familj. Alex morfar var Sven Stolpe, en ryktbar författare och för att använda ett modernt epitet, kulturman. En man som i familjens sköte bytte skepnad och blev en hustyrann vars ohämmade ilska och aggression fortfarande sätter djupa spår inom familjen. Sven gifte sig ung med den ännu yngre Karin, Alex mormor som 1932 förälskade sig och hade ett förhållande med den unge blivande författaren Olof Lagercrantz. Sven Stolpe nämner i flera av sina texter att han sommaren 1932 blev utsatt för ett sexuellt attentat.

Några röster från morgonens samtal:

  • Mycket väl berättad
  • Barnen i äktenskapet Stolpe måste varit fångar i svallvågorna av föräldrarnas äktenskap
  • Synd att det inte var en mer renodlad roman, blir kluven, vad är sant?
  • Fantastisk bok, har aldrig gillat pojkvaskern, men han kan ju berätta
  • Lätt och självklart språk
  • Fantastiskt språk, nästan som om man läste en deckare
  • Det finns två sorters arv, ett genetiskt och ett socialt
  • Boken handlade för mycket om Alex, skulle vilja veta mer om Karin Stolpe
  • Gillar inte Schulman men vilken bra bok, stundtals lysande
  • Nedärvd ilska kan man ha det?
  • Hur mycket är med sanningen överensstämmande?
  • Har läst att Karins brännskada härrör från en olycka i köket under 40-talet
  • Kollade på Sven Stolpe i SVT:s arkiv, han var med i Här har du ditt liv! för massor av år sedan
  • Karin var intressantast, borde varit mer framträdande i romanen
  • Journalistisk roman
  • Karin och Sven Stolpe var så unga när de gifte sig
  • En vacker kärlekssaga om Lagercrantz och Karin
  • Slutet, är det konstruerat?

Utgiven på Bookmark Förlag 2018.

Publicerat

Årets sista bokfrukost – Vernon Subutex 1

Jag tror att det var den tionde bokfrukosten som vi hade här i veckan. Och till nyåret ska jag räkna ihop hur många vi haft sedan starten för snart åtta år sedan.

Vernon Subutex är en kille som hade en skivaffär i Pars, men folk dog, musiken streamades och pengarna tog slut.  När han blir vräkt börjar en tillvaro där han rör sig runt i staden på jakt efter en säng att slagga i. Historien berättas av en rad olika  människor som kommer i Vernons väg. Själv glider han runt, överlever och lever. Boken är den första i raden av tre. Superhajpad i Frankrike. Inte lika känd – ännu – i Sverige. Men läs och gilla den. Det gjorde vi!

Kul att läsa
Så himla många människor att hålla reda på
Golvad av det skitiga Frankrike
Häftig
Så dekadent de lever, kände mig Luthersk
Finns det någon som inte knarkar
Hysteriskt rolig trots samhällskritik
Första  hälften var bra sedan tappade jag bort mig totalt
Jag har svårt för den franska Lolita-kulturen
Stegen ner i avgrunden
Aldrig sentimental
Förfärligt, förskräckligt men roligt
Initierat skrivet man är ju på platsen
Kvinnomisshandlarporträttet var skickligt och intitierat
Vernon är spindeln i nätet som knyter samman alla karaktärerna
Uppgörelse med 68-revolutionens barn
Gillar berättarstilen med olika berättare
Bihandlingar hela tiden
Sträckläste


Publicerat

Bokfrukost om Vaggvisa av Leila Slimani

Ett ungt parisiskt par, Miriam och Paul, söker en barnsköterska och hittar Louise, som snabbt blir spindeln i nätet i deras lilla familj. Barnen älskar henne, hon är effektiv och tar gärna itu med allsköns hushållsuppgifter som annars inte skulle blivit gjorda.  Hon är helt enkelt för bra för att vara sann. Hennes livssituation och bakgrund är dock en välbevarad hemlighet.

Romanen börjar med mord och klassificeras  som en spänningsroman, vilket några av oss fann förbryllande. Mord är bara en vinkel av många i denna sparsmakade roman som (kanske) handlar om en människa på väg mot ett sammanbrott.  Tolkningen är helt och hållet upp till läsaren.

Några röster från morgonens diskussion:

Klassamhället skildras så väl när författaren beskriver lekplatsen i Paris där alla de invandrade barnsköterskorna samlas.
Påminner mig på något sätt av Stenarna skola ropa av Ruth Rendell
Louise idoga städande och tvånget att hela tiden vara sysselsatt tjänar till att glömma det svarta hålet inom henne
Det mesta står mellan raderna
Louise är så motsägelsefull, får inget grepp om henne
Tycker det är en smart roman med lysande språk, sögs in i boken och läste halva natten
Läskigt med den sylvassa Japanska kniven
Boken handlade om ensamhet, tycker den är lysande
En skildring av klass, kön och ras
Människor är helt oförutsägbara, jättebra människor beter sig oförklarligt i betraktarens öga
Thrillermomentet försvann ju mer man läste

Utgiven på Natur & Kultur 2018.  Översatt av Maria Björkman.