Vi var i Brighton i år. Utlandsresa nummer 6 och en halv. Sexton trevliga människor, ja jag räknar in mig själv bland de trevliga, som packade resväskan för att åka till den här brittiska kuststaden och diskutera Starlings. Också. Tittar vi runt på bloggar och insta-flöden hinner sexton personer med så otroligt mycket (litterärt) under en helg och lite till. Läs till exempel hos Enligt O eller Bibliotekskatten.
Det är roligt att ta sig an en stad ur ett litterärt perspektiv. Vår guide Gill, som jag helt enkelt googlade mig fram till, tog oss med till platser och personer som vi kanske inte hittat till på egen hand. Jag älskar litterära promenader av hela mitt hjärta! Nästan lika mycket som att läsa romaner som utspelar sig på platsen jag befinner mig på.
Bokresor är bland det fiffigaste vi kommit på här på Breakfast Book Club. Första gången, Berlin 2014, var mer en slump än en genomplanerad idé. Marie skulle åka med ett annat gäng och jag kom på att jag också ville åka till Berlin. Skulle vi inte sammanstråla? Vi frågade om någon annan ville åka till Berlin och prata bok. Och så många ville hänga med! Tjugo personer samlades för en brunch på Gugelhof för att prata om Farväl till Berlin av Christopher Isherwood som bodde i staden under 30-talet och Adams arv av Astrid Rosenfeld. Den utspelar sig också under 30-talet men också efter murens fall.
Redan i mars året därpå gjorde vi en ny resa. Helsingfors och Kjell Westös Där vi en gång gått. Jag hade hört talas om vandringar i böckernas fotspår och lyckades få Annika Hällsten från Hufvudstadsbladet att guida oss runt i staden. Den gången avslutade vi på förlaget och drack skumvin med författaren själv. 
Den halva resan var Humlebaek på sommaren 2015. Det var ju egentligen bara en bokfrukost om Colm Tóibín, En lång vinter på Mosters kaffebar samtidigt som Lousianas litteraturfestival gick av stapeln. 
Så i december blev det mer ordentligt till London, där Camilla – Mind the book – gjorde en superbra guidning i Chiswick, Richmond och East Sheen.
Fortsättning följer…
En kortroman om nödåret 1867 som präglade Finland för lång tid framåt. En mörk roman som formade många och olika tankar hos oss bokklubbare. Vi var alla djupt berörda av fattigdomen, flera av oss tyckte att författaren kunde kortat av sexscenerna och vi tänkte på Vilhelm Mobergs Utvandrarna när vi läste scenen om barnet som äntligen får äta efter en lång period av svält. Trots att det är över 150 år sedan 1867 fann vi likheter med vår tid. Senatorn i boken agerade som vår tids pragmatiska politiker och det var intressant att se hur man värderade tiggare då och jämföra med hur man värderar tiggare nu.
Fyra danska kortromaner, utgivna mellan 2008 och 2014, samlade i en bok. Under en period av 20 år får läsaren följa de fem karaktärerna i Sällskapet som turas om att berätta, främst om sig själva. Vi i frukostbokklubben var ambivalenta, ett par av oss tyckte väldigt mycket om boken, vi andra enades om att språket var utmärkt och att man fnissade till ibland, men att karaktärerna var ointressanta. Navelskåderi och självupptagenhet var ord som återkom när vi beskrev karaktärerna, Virginia Woolf inspirerad när vi diskuterade författaren och texten. Kanske hade läsupplevelsen varit annorlunda om man läst kortromanerna allteftersom de kom ut, dvs med ett par års mellanrum.