Kategori: Bokklubben

Publicerat

Bokfrukost om Sällskapet av Christina Hesselholdt

Fyra danska kortromaner, utgivna mellan 2008 och 2014, samlade i en bok. Under en period av 20 år får läsaren följa de fem karaktärerna i Sällskapet som turas om att berätta, främst om sig själva. Vi i frukostbokklubben var ambivalenta, ett par av oss tyckte väldigt mycket om boken, vi andra enades om att språket var utmärkt och att man fnissade till ibland, men att karaktärerna var ointressanta. Navelskåderi och självupptagenhet var ord som återkom när vi beskrev karaktärerna, Virginia Woolf inspirerad när vi diskuterade författaren och texten. Kanske hade läsupplevelsen varit annorlunda om man läst kortromanerna allteftersom de kom ut, dvs med ett par års mellanrum.

Några röster från morgonens diskussion:

Tyckte väldigt mycket om den när jag väl kommit in i boken
Citatvärdiga meningar, ointressanta personer
Gillade när de åkte runt och besökte platser där olika författare bott
Hände för lite, ingen plot. De kommer aldrig ut i verkligheten
Väntar fortfarande på att får reda på vad boken egentligen handlade om
Svårt att hålla reda på karaktärerna
Fin spänst med upplägget och varje person som berättar, finns en kärna
Konfunderad, vad handlar den om?
Tänkte på min egen tonårstid
Fina reflektioner om litteratur i texten
Inget driv, blev inte mer spännande allteftersom man läste
Började läsa men kom inte längre än till sidan 60
Författarens inlägg om litteratur i texten känns påklistrat och konstruerat
Kom inte ens igenom del 2 fångade mig inte
De olika berättarna gjorde att det saknades en egen röst
Roligt att ett par hette Camilla och Charles

Utgiven på Natur & Kultur 2017, översättning av Ninni Holmqvist.

Publicerat

Bokfrukost om Binas historia

Omslaget, jag säger bara det. Det lilla döda biet i nederkanten och i övrigt yta. Snyggt! Men så hamnar vi i en diskussion om att det inte ser ut som ett bi. Är det inte en humla? Det kan väl inte vara en humla! Vem skulle göra ett sådant misstag? Men vad är det egentligen för skillnad mellan ett bi och en geting? Vingarna? Pollinerar de lika bra, båda två?

Breakfast Book Club diskuterar Binas historia av Maja Lunde. Även om skälen skiftar, är vi överens om att romanen är läsvärd och bra. Tre tidsplan vävs samman till en helhet, och dramaturgin gör romanen till en riktig bladvändare. 1800-talets biolog William vill ta fram den bästa bikupan, 2000-talets biodlare George drabbas av bidöd och förstår inte varför och framtidens Tao lever i en värld efter Kollapsen.

Varför USA, varför inte Sverige?
Tänk att man transporterar bin för pollinering!
Lite för lättläst, vill ha mer tuggmotstånd
Spretig i början, men det blir bättre.
Alla berättelser övertygar.
Vad vill man ge vidare till sina barn?
Det intressanta är relationerna mellan barnen och föräldrarna. William som inte ser sin självklara arvtagare i dottern Charlotte, George som ställer sådana krav på sin son att ta över gården, Tao som letar efter sin son.
Kunskap. Tao går till bibliotek och pluggar och lär sig. Böcker består.

Nästa roman blir Sällskapet av Christina Hesselholdt.

 

Publicerat

Bokfrukost om Brandvakten och Sista gästen

Hur ska det här samtalet gå till, tänkte kanske en och annan när vi läst två väldigt olika böcker till årets sista bokfrukost. Sven Olov Karlssons Brandvakten och Andreas T Olssons Sista gästen. Det gick förstås väldigt bra. Och när vi var ”tvungna” att sluta efter en timme, hade vi gärna suttit och pratat (minst) en timme till med författarna och varandra.

Sista gästen handlar om Thomas Rapp som arbetar som hovmästare på anrika KB, Konstnärsbaren, i Stockholm. Han kan sitt jobb ut i fingerspetsarna, och älskar det.

För Thomas Rapp är var och en som stiger in på KB en gäst som får hans odelade uppmärksamhet och engagemang. Han gör inte skillnad på folk och folk. Han imponeras inte av titlar, ordensband och kändisskap.

Men det måste sägas

Det är trots allt skillnad på gäster och gäster

Och sådana gäster kliver en dag in på KB och får restaurangen att stråla och bli något magiskt och annorlunda. Denna välskrivna, välberättade historia tar sig vägar man inte anat från början och läsarens relation till den korrekte Thomas Rapp blir vindlande. Språket är i särklass. Och är man hungrig när man läser boken får man skylla sig själv. Missa inte denna pärla, den är verkligen one of a kind!

I den litterära reportageboken Brandvakten är vi vid den stora skogsbranden i Västmanland 2014. Vi får följa den från första gnistan och möter människor som var med, som förlorade, som kämpade, som klarade sig. Med sitt allvarliga ämne är boken skickligt uppbyggd med skönlitterära kvalitéer och dramaturgi. Men det intressanta med boken är att den lyfter blicken och berättelsen om Branden ges i flera lager. Det är där och då i branden, men också i samhällsfrågorna om brandförsvarets organisation och myndigheters okunskap och stundtals dumhet och till sista är vi uppe i den globala klimatfrågan. Alla lager finns i boken och som läsare blir man mer och mer upprörd över sakernas tillstånd. Vad händer vid nästa brand? För den kommer, var så säker.

Sista gästen av Andreas T Olsson. Utgiven 2017 av Natur & Kultur. Brandvakten av Sven Olov Karlsson. Utgiven 2017 av Natur & Kultur.

Publicerat

Ett samtal om Den svavelgula himlen av Kjell Westö

September månads frukostbok var Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Bokklubbarna var tämligen överens om att Westös romanvärld är en plats man vill vara i länge. 2015 var vi på bokresa till Helsingfors för att på riktigt gå i spåren av romanen Där vi en gång gått.

Ann-Sofie: Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.

Maggan: Vänskapen mellan Krite och berättaren är jättefint skildrad, uppskattar när deras minnen av en speciell händelse är olika, (du och andra som läst vet vad jag menar), det ger svärta och en djupare dimension av berättaren. Jag älskar att befinna mig i Westö-land tillsammans med hans karaktärer, även om det inte alltid är helt angenämt utan ganska smärtsamt. Jag känner igen mycket från min ungdom i boken, berättarjaget, Kjell och jag är ungefär lika gamla.

Ann-Sofie. Jag tycker också så mycket om att vara i Westö-land. När vi diskuterade den i frukostbokklubben var just det något vi var väldigt överens om. Någon tyckte att den var för lång och ibland ”katalog-detaljerad”, men det kan jag inte alls hålla med om. Jag tycker om att han stannar upp och betraktar situationen eller platsen eller vad det kan vara och inte bara hastar över. ”Det är väldigt mycket ligga”, sa någon. Och det är det, det är ju för tusan en kärleksroman! Jag avskyr verkligen långsamma sexscener som tvärstannar berättelsen genom att i detalj berätta om vilken hand som drar var. Men här är det inte så. Det är bra!

Maggan: Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt  innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.

Ann-Sofie: Ja, enastående karaktärsskildringar. Westö säger att han kommer ut med en bok vart fjärde år och nu ska man alltså vänta… Jag tror jag ska läsa om Drakarna över Helsingfors nu. Och som sagt: åka till staden.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017.