Vi hamnar i diskussionen om det ofantliga Afrika, världsdelen som inte alltför sällan benämns som en helhet i stället för de enskilda länderna. Hur stort är det här? Så här.
I Floden mellan bergen befinner vi oss i Kenya, närmare bestämt i en dalgång i bergstrakterna. Floden delar dalgången, men markerar också en kulturell skillnad mellan de två byar som ligger på varsin sida om vattnet. Det är 20-tal, landet är koloniserat av engelsmännen och i den by som ligger närmast de vitas områden är kristendomen stark, skolan är på plats, utvecklingslängtan stor. På andra sidan vattnet värnar man det traditionella och motsätter sig den nya utvecklingen.
Svart och vitt är det inte i den här boken. Lager på lager av komplexitet gör den intressant att diskutera. Vi säger:
Man häpnar över de vackra naturskildringarna!
Det kändes enkelt i början, som om man läste ”Den siste mohikanen”, men det ändrades.
Den svenska översättningen känns dammig.
Att läsa den på engelska är säkert bättre – språket känns modernt.
Som att läsa en saga – en sagobok i afrikansk miljö.
En vacker och sorglig kärlekshistoria. Romeo och Julia.
Tron på utbildning som finns här, en aktuell och viktig fråga.
Vi är så färgade av vår egen kultur när vi läser. Man måste släppa det och glida in i berättelsen.
Obehagligt med den kvinnliga könsstympningen. Tar författaren ställning?
Tack till Anna som gav oss uppslaget att läsa den här boken.
En roman skriven med lätt hand och sparsmakat språk. Ett antal korta berättelser i moll om en bukett tilltufsade människor i 90-talets Linköping. De är i alla åldrar med vitt skilda liv, de berättar alla sin historia och om varför de faller. Karaktärerna vävs samman genom att de går in och ut ur varandras berättelser, ungefär som i filmen Short Cuts om ni minns den. Det är melankoliskt, men också präglat av en lågmäld humor.
En glimrande uppväxtskildring från 1960 och 70-talets Finland. Ömsom burlesk och dråplig, ömsom vacker och sorglig. Genomgående ett fantastiskt språk och en enastående berättarglädje. En bok som har funnits på min ”att läsa-lista” sedan 2000 då den först kom ut. Jag har blivit golvad av alla Westö-romaner jag läst men nu är jag golvad bortom sans och vett! Språket är så makalöst ljuvligt och skildringen ofta förtvivlad men ändå så torrt humoristisk att jag skrattar högt. När Breakfast Bookclub träffade Westö på hans förlag i Helsingfors 2015, var ett par av bokcirkelmedlemmarna svimfärdiga av andakt, förmodligen var det tur att jag inte läst Vådan av att vara Skrake vid det tillfället för då hade jag säkert dånat på riktigt!