Crimetime Gotland, krimromaner och Annabelle

Vädret: Mycket fint. Nästan hela tiden, utom när det tokregnade och jag fick torka håret med pappershanddukar inne på Wisby strand.
Författare: Det är alltid roligt att lyssna till de utländska gästerna. Elly Griffiths, Jane Harper och Gregg Hurwitz, Emma Donoghue, Unni Lindell, Torkil Damhaug och Mikko Porvali
Bokfrukost: Vi hade den stora äran att prata med Lina Bengtsdotter. Hon var sådär jättetrevlig så att man strax kände sig som BFF. När vi bestämde att vi skulle ha morgonprat med Lina hade vi ju inte läst boken, utan kunde bara hålla tummarna för att den var bra. Och det var den! Jag tycker om hur den så elegant väver ihop flera olika historier, att småstaden skildras så inkännande och kärleksfullt och att det är en cool huvudperson som läser. Vi framförde våra önskemål till Lina att väninnan Susanne skulle få plats i kommande böcker.
Årets pristagare: Eftersom vi som sagt kände oss som bästisar med Lina var det extraroligt att det var hon som vann priset som Årets debutant. Här är vår fanclub.
Det som är trist: Det finns för få kringevenemang. Varför är det inte full rulle med fik och boksignering i Visby Strands stora foaje? Den kändes helt öde! Vad hände med Festivaldrinken på invigningen? Varför hade inte ”Festivalbaren” på Clarion hotell mycket mera kvällsaktiviteter? En Maria Lang-träff fanns. Men återigen: varför inte diskussioner och samtal om H K Rönnblom eller Vic Sunesson!
Till sist om det blir en festival nästa år: Vi önskar oss också ett ballare band runt handleden!
Tack för i år!

Bokfrukost om Blybröllop av Sara Paborn

Vårens sista bokfrukost ägnades åt Sara Paborns roman Blybröllop. En bok som innehåller en hel del kemi vilket torde vara ganska ovanligt i en skönlitterär roman. Ovanligt och, bland oss i frukostklubben, uppskattat inslag. Sara Paborn har gjort en omfattande research om hon nu inte är keminörd redan från början vill säga.

Bibliotekarien Irene avskyr sin man Horst. De har varit gifta i  40 år och hon har fått nog av hans dominans och elakt korkade kommentarer.(För läsaren är dock kommentarerna mycket underhållande). Irene är fly förbannad och hämndens timme är slagen. Hon sätter igång med att sakta men säkert förgifta honom genom att tillsätta bly i hans kaffe. Det är dråpligt, det är förfärande, det är drastiskt och till början väldigt roligt. För från mitten av romanen var vi flera som slutade skratta och tvärtom kände ett visst obehag. Vi blev varse att vi faktiskt satt och skrattade åt ett överlagt mord.

Irene har det för övrigt även tufft på jobbet också, hon har synpunkter på viss typ att litteratur, mm. Här irriterar hon i alla fall mig, men jag känner faktiskt en viss sympati då hennes chef inför en karaoke-hörna?! Slutet på Blybröllop förbryllade oss aningen. Hur slutade det egentligen? Visade sig att vi tolkat på flera olika sätt. För mig resulterade det i att jag helt tänkte om. Tyvärr kan jag ju inte avslöja mer än så.

Några röster från morgonens diskussion:

Vi har samma yrke, kul att läsa om hur hon har det på jobbet

Tyckte jättemycket om den och skrattade hela tiden

Boken beskriver hur ett dåligt äktenskap mellan personer i den äldre generationen kan vara

Jag har fått ett nytt argument när jag grälar med min man, ”Akta dig så du inte blir blyförgiftad!”

Tar med mig kunskap om hur man fixar blyförgiftning

Blybröllop påminner till viss del om En hondjävuls liv och lustar avFay Weldon

Jag tyckte att det var ännu en kvinna som skrev stereotypt om män. Gillar inte heller att sitta och skratta åt en kvinna som planerar och genomför ett överlagt mord

Gillar miljöbeskrivningen av en småstad

Arsenik är ju annars en klassisk mordmetod i komedier

Tillräckligt absurd för att inte vara otäck

Smårolig, men lite osmaklig

Irene är ingen trevlig person

Skrattade mycket i början, men boken blev obehaglig mot slutet

Skarpsynt, fyndig och bra skriven, borde kunna bli en bra film

Gillade beskrivningen av bibliotekets inredning

Beskrivningen om hur Horst och Irene träffades är bra och ger svaret varför de överhuvudtaget gifte sig

 

Utgiven på Brombergs 2017.

Breakfast Bookclub i Madrid

Årets bokresa gick till Madrid. Boken vi läst var Ben Lerners Vägen från Atocha Station i dagarna utgiven på svenska av Natur & Kultur.  Gissa om vi tyckte olika? Vi avnjöt tapas och uppfriskande drycker av olika slag och tyckte bokdiskussionen var speciell eftersom vi befann oss på Plaza Santa Ana där bokens huvudperson Adam bodde.  Här sitter vi, ( några av oss i alla fall) och väljer från menyn, visst är vi fina?

 Breakfast bookclubs aktiviteter är öppna för alla så även bokresorna. Det är enkelt, alla bokar sin egen resa och sitt eget hotell. Vi väljer en bok med anknytning till platsen och försöker boka någon form av boklig aktivitet. I Madrid gick vi en guidad litterär tur. Vi håller kontakt via Facebook under resan, träffas spontant och pratar böcker men också en hel del annat. Vi har hittills varit tre gånger på Syninge kursgård i Norrtälje, därefter åkte vi vidare i världen till Amsterdam, London, Berlin, Humlebäck och Helsingfors. Nu i helgen drabbade vi alltså Madrid, en stad med dramatisk historia, fantastiska konstmuseer och underbara, mysiga gränder. Om ni inte varit här så åk! Madrid är vackert, charmigt och vänligt, har fantastiska gatlyktor och en staty av en dam som läser.

Tack alla som var med för ett livslångt bokminne! Alla resor jag gjort tillsammans med Breakfast Bookclub är livslånga bokminnen!

Bokfrukost om Floden mellan bergen

Vi hamnar i diskussionen om det ofantliga Afrika, världsdelen som inte alltför sällan benämns som en helhet i stället för de enskilda länderna. Hur stort är det här? Så här.

I Floden mellan bergen befinner vi oss i Kenya, närmare bestämt i en dalgång i bergstrakterna. Floden delar dalgången, men markerar också en kulturell skillnad mellan de två byar som ligger på varsin sida om vattnet. Det är 20-tal, landet är koloniserat av engelsmännen och i den by som ligger närmast de vitas områden är kristendomen stark, skolan är på plats, utvecklingslängtan stor. På andra sidan vattnet värnar man det traditionella och motsätter sig den nya utvecklingen.

Svart och vitt är det inte i den här boken. Lager på lager av komplexitet gör den intressant att diskutera. Vi säger:

Man häpnar över de vackra naturskildringarna!

Det kändes enkelt i början, som om man läste ”Den siste mohikanen”, men det ändrades.

Den svenska översättningen känns dammig.

Att läsa den på engelska är säkert bättre – språket känns modernt.

Som att läsa en saga – en sagobok i afrikansk miljö.

En vacker och sorglig kärlekshistoria. Romeo och Julia.

Tron på utbildning som finns här, en aktuell och viktig fråga.

Vi är så färgade av vår egen kultur när vi läser. Man måste släppa det och glida in i berättelsen.

Obehagligt med den kvinnliga könsstympningen. Tar författaren ställning?

Tack till Anna som gav oss uppslaget att läsa den här boken.