Härom morgonen var det bokfrukost om Irene Solàs roman Jag sjunger och bergen dansar. Här möter vi berättelsen om den lilla gården uppe i de katalanska bergen, berättad av många och stundtals oväntade röster. Redan i första kapitlet dör gårdsägaren Domènec i ett blixtnedslag och lämnar sin hustru Sio ensam med barn och ansvar. Året är 1964 och vi följer med ända fram till nutid.
Meningarna är delade runt frukostbordet den här morgonen. Här kommer en del:
– Vilken förmåga att skildra händelser ur annat än människornas perspektiv!
– Det var det som gjorde det svårt för mig att ta mig igenom boken.
– Jag kan tänka mig att läsa om boken nu när jag har en helhet.
– Språket är fantastiskt. En eloge också till översättaren.
– Kärleken till bergen genomsyrar hela berättelsen.
– Jag ville veta mer om katalansk folktro. Nu skapar det ett avstånd när jag inte förstår.
– Det är ju bara att läsa på, go with the flow.
– Vilka underbara naturskildringar!
– Vackra kärlekshistorier. Jag tycker särskilt om den kravlösa kärleken mellan Mia och Oriol.
– Den mest intressanta boken jag läst på evigheter!
Låt oss avsluta med ett citat: ”Snön kan man inte välja, lika lite som döden. Den kommer när den vill och förändrar allt.”
Jag sjunger och bergen dansar. Irene Solà. Utgiven på svenska hos Tranan förlag 2024 i översättning av Ellinor Broman.
