För dryga året sen läste vi Rona Jaffes Det bästa av allt. Jag tänker på den när jag läser inledningen till Sylvia Plaths Glaskupan.I Det bästa av allt åker några kvinnor till New York för att göra karriär. Då, 1952, var jobbkarriären något kvinnor gjorde innan de gifte sig. I Glaskupan vinner Esther Greenwood, året därpå, en skrivtävling som en modetidning anordnat. Hon är 19 år och får tillsammans med några andra unga kvinnor tillbringa en månad i ett sommarhett New York.
I vissa avseenden är det samma diskussioner som förekommer i böckerna – förväntningar och normer och krav som ställdes på unga kvinnor under femtiotalet. Krav på äktenskap och moderskap. Vid något tillfälle säger Esther att hon inte tänker gifta sig och blir utskrattad. En sådan idé!
Men Glaskupan drar åt en annat håll. ”Det här är en bok om en depression och om en deprimerad kvinna”, säger någon. ”Jag kan inte förstå hur den kan vara en förebild”. Men invändningar kommer: Esther går sin egen väg. Hon inordnar sig inte i allt det som kvinnor borde och skulle. Jo, men till vilket pris?
Samma morgon hade jag försökt hänga mig.
Jag hade tagit silkessnodden på mammas gula morgonrock så snart hon hade gått till arbetet och i sängkammarens bärnstensfärgade skugga hade jag gjort en knut som kunde löpa fram och tillbaka.
Trots sin svärta är boken mycket humoristisk. Det finns plats att skratta åt det Esther är med om och hennes sätt att betrakta sin situation. Typiskt för romanen är att också depressionen och självmordsförsöken beskrivs mycket sakligt och osentimentalt. Även då Esther nästan lyckas genomföra sitt självmord syns den sakliga distansen och följer med till mentalsjukhuset där Esther kommer att vårdas.
Varför blev den så stor? Jag citerar min vän Karin.
Jag tror att Sylvia var ”rätt i tiden” helt enkelt. På så sätt var hon en Salinger, en Khemiri. Hon kom med den unga flickans blick och såg igenom allt – desperat och med humor och stor smärta.
Överens är vi på bokfrukosten, hursomhelst, att det är en bok som tål att läsas om.
– – – – –
Flera böcker kommer upp under samtalet, såväl om kvinnors villkor som psykiska problem. ”Spill av Sigrid Kombuchen pratade vi om med anledning av förväntningar (eller frånvaro av möjligheter) på kvinnan i yrkeslivet.”
Mina anteckningar är annars helt kassa! Kanske står det så här:
Susan Kaiser. Gökboet. Äppelblom och ruiner av Marianne Ahrne. Hjälp mig här.
Herregud! Det bara blåste till så var alla platser till nästa års bokresa tingade. Vi tog in lite i överkant av erfarenhet av att det sker avhopp i sista sekund. Och skulle det ändå bli riktigt mycket rörelse har vi en reservlista med intresserade människor.
På bokfrukosten är vi oense och mina anteckningar blir spretiga. Någon tycker att den var platt. Känslonivåerna var få och blir inte tillräckligt nyanserade. Kanske är det för att man vill skapa en viss distans till allt det hemska som berättas. Kanske är det för att visa Queenies styrka och skicklighet att klara svåra situationer. Många pekade på detaljrikedom, och de subtila sätten att visa fram något som senare skulle bli väldigt viktigt. Den svarta humorn uppskattas av flera och framförallt att romanen tar sig fram längs vägar som inte kan förutsägas och först när boken är färdigläst förstår man allting med ett aha!