Hanna Johansson från bokcirklar.se, Rose Lagercrantz som bokcirklat i Lundströms bokradio i P1 och jag träffades i går på Sture bibliotek här i Stockholm. Uppdraget var att resonera om vad som är så speciellt med bokcirklar. Vi var förstås rörande överens om att det ger böckerna något mer att diskutera. Att höra vad andra säger om det man själv just läst och de kanske (ofta!) pekar på saker som man själv inte alls tänkt på eller brytt sig om.
Breakfast Book Club är ju rolig på det viset att man inte vet fullt ut vilka man ska prata med. Visst är vi en liten kärntrupp, men under de åren som frukostbokklubben funnits har människor tillkommit och försvunnit. Det tycker jag om. På torsdag resonerar vi om Food junkie. Jag är helt förvirrad efter den boken och ser verkligen fram mot samtal med kloka människor som kan reda ut allt.
Men åter till gårdagen. När vi pratat klart om den bokcirklandet hade vi en bokcirkel tillsammans med publiken. Det var Det gula huset av Gyrðir Elíasson som stod i fokus. 25 sidor novell trodde jag, men faktum är att det är 25 sidor novellsamling! Koncentrerade berättelser om utanförskap, rörelse och förändring.
Roligt var det. Bilden – där jag så inlevelsefullt ser ut att sjunga en ballad – är hämtad från Som ett sandkorn som satt i publiken.
Det hugger till i hjärtat att läsa om utsatta barn som vill ställa till rätta. Vi är rörande eniga på bokfrukosten att personporträtten i Mörk jord i allmänhet är bra. Och att berättelsen om Steven är fantastisk. Det här blir en barndomsskildring som verkligen berör.
Berättarjaget förefaller inledningsvis vara en kyligt betraktande människa. Emotionellt störd och oförmögen att ta mot välvilja och vänlighet. Vi ställer oss på hennes utgångspunkt och ser på hennes man – Åsnan – med samma kalla blick till en början. Men när sedan berättelsen vindlar in i dåtidens förklaringar förstår vi att för den här kvinnan kommer det att gå käpprätt åt skogen. En välpolerad yta – men därunder ett helvete.