Kategori: Bokklubben

Publicerat

En okänd historia

IMG_0433-001Om det nu var så att Lady Di aldrig dog. Om det nu var så att hon iscensatte sin död. Om det nu är så att hon istället lever ett annat lugnt liv bortom paparazzi och folkets kärlek. Om det nu är så. Hur kan den historien vara?

Månadens bokfrukost var Monica Alis Den okända historien. Runt frukostbordet på Vetekatten är åsikterna som vanligt delade.

På den negativa sidan: Rörig och spretig med alla olika personer som berättar. En del saker kändes inte så relevanta (t.ex. när fotografen plockade upp tjej på baren, men kanske är det för att visa hur han var som person). En del alltför långa meningar. Delarna med väninnorna kändes ganska ointressanta, de är alltför stereotypa (en rödhårig, en brunett, en blond etc.).

På den positiva sidan: Jättespännande. En riktig bladvändare. Beskriver ett trovärdigt liv som prinsessa. (Enligt Spectatia kommer det mesta om prinsesslivet från Tina Browns bok Diana Chronicle. Monica Ali  tackar ju främst henne i slutet av boken också.) Skickligt berättad. Också skickligt att hon aldrig har med namnet ”Diana”. Delarna med väninnorna var verkligen så väl och kärleksfullt berättat. Intressant, öppet slut som är värt att fundera över.

Och som påminner någon om den här dikten:

Stevie Smith – Not Waving But Drowning

Nobody heard him, the dead man,
But still he lay moaning:
I was much further out than you thought
And not waving but drowning.

Poor chap, he always loved larking
And now he’s dead
It must have been too cold for him his heart gave way,
They said.

Oh, no no no, it was too cold always
(Still the dead one lay moaning)
I was much too far out all my life
And not waving but drowning.
Den okända historien. Monica Ali. Utgiven 2011, på svenska året efter av Forum.

Publicerat

Den store Gatsby

Den store GatsbyPå bordet står vin och öl. Men inte en enda cocktail. Men ordet dekadens hörs åtminstone elva gånger. Det är torsdagkväll och Good Night Book Club. Vi sitter i foajébaren på Hotell Kung Carl i Stockholm.

När Nick Carraway äntligen lämnar sin landsortstad flyttar han till New York för att lära sig värdepapper. Ganska snart får han höra talas om sin granne Jay Gatsby På håll ser han bilarna rulla in helg efter helg och till sist blir också Nick inbjuden till de extravaganta festerna. Jay och Nick  blir goda vänner. Det visar sig att Gatsby är djupt förälskad i Daisy, Nicks kusin, och Nick får i uppdrag att arrangera ett möte dem emellan. Att Daisy redan är gift, vad gör det. Är det kärlek så är det. Och visst inleds förhållandet. Men kommer det att hålla? Är inte pengar starkare än kärlek när allt kommer till kritan.

Jag blir djupt fäst vid Gatsby, han som verkligen försöker att vara den överklassperson han inte föddes till. Han strösslar sina gamle gosse på äkta Oxfords-manér, men med lite fel tajming. Gatsby blir pojken som köper godis för att få kompisar. När han så tragiskt och onödigt dör finns ingen i hans närhet som ställer upp. Utom Nick. Vem  bryr sig, liksom, tycks folk tänka.

Om det här är en intressant roman eller inte, där går meningarna isär runt bordet. En del tycker att den rent ut sagt är tråkig, andra en bagatell, somliga gillar den mycket och någon (jag!) snyftade över det tragiska slutet. Att se Leonardo DiCaprio som Gatsby är vi hursomhelst eniga om ska bli intressant och spännande.

Den här nattklubben var den andra i raden. Nästa gång vi ses kan bli en sommarnatt.

Den store Gatsby. F Scott Fitzgerald. Utgiven 1925.  Min pocketutgåva, i översättning av Christian Ekvall, kom 2012.

Publicerat

Food Junkie

Först var vi tveksamma; ska vi?  Självbiografi, liksom, hur kul är det att diskutera med andra?* Så fick vi se den. Det mattsvarta omslaget med titel och dekor nedskrivet med vit krita som vore det griffeltavla och Köket rekommenderar. Livet står det, maten står det, döden står det. Och vi är alltid svaga för böcker om döden. Men:

Inte än, inte än.
Allt är grått här. Blekt blått och vitt.
Världen är doftlös här, men ändå stinker den av as.

På akutmottagningen ligger han, Mons Kallentoft, och gränsen mellan liv och död är mer hårfin än annars. De njutningsfulla excesserna med hisnande många rätter och unikt vin därtill tar.

vid krogbordet eller middagsbordet, med mat och vin och konversation, tiden upphävd av den koncentration som bara finns när mat och vin och människor och deras ord och skapelser får samverka i önskad högljutt meditativ riktning.

closeupBreakfast Book Club tuggar frukostsmörgåsen med leverpastej och gurka. Vi är långt från lardotäckta sjöborrar och välmarmorerat kött. Vi startar i ångesten. Ångesten som dryper från sidorna – och kryper i kroppen när vi läser om den. Om maten som hela tiden ska dämpa den, gör det, men triggar ännu mer och nya kulinariska kickar måste sökas och nya. Och nya igen.

Vi lockas av maten och äcklas ibland av mängden. Varje sida. Sprängfylld. Ripplad, styckad, mosad, upplagd.

Och så crescendot. Tokyo. Matstädernas Matstad. Nås någon insikt? Om måttfullhet? Om döden? Kanske. Somliga av oss tror det eftersom boken är skriven. Andra säger att det finns inga tecken.  Ett varv till. En kick till.

Food Junkie. Mons Kallentoft. Utgiven av Forum förlag 2013.

_____

* Korkat. Vi Ä-L-S-K-A-R ju att diskutera memoarer!

Publicerat

Temakväll om bokcirklar

Hanna Johansson från bokcirklar.se, Rose Lagercrantz som bokcirklat i Lundströms bokradio i P1 och jag träffades i går på Sture bibliotek här i Stockholm. Uppdraget var att resonera om vad som är så speciellt med bokcirklar. Vi var förstås rörande överens om att det ger böckerna något mer att diskutera. Att höra vad andra säger om det man själv just läst och de kanske (ofta!) pekar på saker som man själv inte alls tänkt på eller brytt sig om.

Breakfast Book Club är ju rolig på det viset att man inte vet fullt ut vilka man ska prata med. Visst är vi en liten kärntrupp, men under de åren som frukostbokklubben funnits har människor tillkommit och försvunnit. Det tycker jag om. På torsdag resonerar vi om Food junkie. Jag är helt förvirrad efter den boken och ser verkligen fram mot samtal med kloka människor som kan reda ut allt.

stureMen åter till gårdagen. När vi pratat klart om den bokcirklandet hade vi en bokcirkel tillsammans med publiken. Det var Det gula huset av Gyrðir Elíasson som stod i fokus. 25 sidor novell trodde jag, men faktum är att det är 25 sidor novellsamling! Koncentrerade berättelser om utanförskap, rörelse och förändring.

Roligt var det. Bilden – där jag så inlevelsefullt ser ut att sjunga en ballad – är hämtad från Som ett sandkorn som satt i publiken.