På bordet står vin och öl. Men inte en enda cocktail. Men ordet dekadens hörs åtminstone elva gånger. Det är torsdagkväll och Good Night Book Club. Vi sitter i foajébaren på Hotell Kung Carl i Stockholm.
När Nick Carraway äntligen lämnar sin landsortstad flyttar han till New York för att lära sig värdepapper. Ganska snart får han höra talas om sin granne Jay Gatsby På håll ser han bilarna rulla in helg efter helg och till sist blir också Nick inbjuden till de extravaganta festerna. Jay och Nick blir goda vänner. Det visar sig att Gatsby är djupt förälskad i Daisy, Nicks kusin, och Nick får i uppdrag att arrangera ett möte dem emellan. Att Daisy redan är gift, vad gör det. Är det kärlek så är det. Och visst inleds förhållandet. Men kommer det att hålla? Är inte pengar starkare än kärlek när allt kommer till kritan.
Jag blir djupt fäst vid Gatsby, han som verkligen försöker att vara den överklassperson han inte föddes till. Han strösslar sina gamle gosse på äkta Oxfords-manér, men med lite fel tajming. Gatsby blir pojken som köper godis för att få kompisar. När han så tragiskt och onödigt dör finns ingen i hans närhet som ställer upp. Utom Nick. Vem bryr sig, liksom, tycks folk tänka.
Om det här är en intressant roman eller inte, där går meningarna isär runt bordet. En del tycker att den rent ut sagt är tråkig, andra en bagatell, somliga gillar den mycket och någon (jag!) snyftade över det tragiska slutet. Att se Leonardo DiCaprio som Gatsby är vi hursomhelst eniga om ska bli intressant och spännande.
Den här nattklubben var den andra i raden. Nästa gång vi ses kan bli en sommarnatt.
Den store Gatsby. F Scott Fitzgerald. Utgiven 1925. Min pocketutgåva, i översättning av Christian Ekvall, kom 2012.
Breakfast Book Club tuggar frukostsmörgåsen med leverpastej och gurka. Vi är långt från lardotäckta sjöborrar och välmarmorerat kött. Vi startar i ångesten. Ångesten som dryper från sidorna – och kryper i kroppen när vi läser om den. Om maten som hela tiden ska dämpa den, gör det, men triggar ännu mer och nya kulinariska kickar måste sökas och nya. Och nya igen.
Men åter till gårdagen. När vi pratat klart om den bokcirklandet hade vi en bokcirkel tillsammans med publiken. Det var Det gula huset av Gyrðir Elíasson som stod i fokus. 25 sidor novell trodde jag, men faktum är att det är 25 sidor novellsamling! Koncentrerade berättelser om utanförskap, rörelse och förändring.
Det hugger till i hjärtat att läsa om utsatta barn som vill ställa till rätta. Vi är rörande eniga på bokfrukosten att personporträtten i Mörk jord i allmänhet är bra. Och att berättelsen om Steven är fantastisk. Det här blir en barndomsskildring som verkligen berör.