När vi samtalar om romanen Fallvatten handlar det om skratt och tårar och maghugg och fnitter. Vi skrattar åt det stabila hus som Hjalmar Nilssons byggde. Åt de akvarellmålande kvinnorna under sina paraplyer. Åt tonen och detaljerna. Vi skräms över det som brister och gråter över mamman som bara vill hitta sitt barn till varje pris.Vi äcklas av Barney som gör sig själv till offer och hur han låter kvinnan han våldtar bli den som egentligen bär skulden. Men vi konstaterar att samma förakt han visar, ser vi också hos akvarellmålaren Lena när hon betraktar Laban. Samma nedlåtande, samma upprördhet, samma sätt att agera och när allt brister samma våldtäkt men kanske ännu värre?
Vi drogs alla med i den snabba berättelsen med aktion-klipper mellan olika människor längs Luleälven. Katastrofen med den brustna dammen är ett faktum och det kan bara sluta illa.
Anna berättar om rapporter efter Estonia-tragedin. Man ser fyra sorters aktionsmönster: De som räddar sig själva och tar normal hänsyn till andra. De som räddar sig själva till vilket pris som helst (”går över lik”). De som kryper undan, fryser och inte agerar alls egentligen. De som aktivt räddar andra. Vi kan pricka in romanens karaktärer. Men vilka är vi själva?
Tänk om?
Man borde ha en krisplan. Man borde ha ett hus på en fjälltopp. Man borde åtminstone ha en Saab.
Fallvatten. Mikael Niemi. Utgiven av Piratförlaget 2012.
_____
Bokhora-JohannaL är varnad sedan barnsben och läste igenkännande. Snowflakes in rain gillar också spänningen.
Romanen är oktober månads frukostklubbsbok.
Några kvinnor åker till The Big Apple för att göra karriär. 1952 var jobbkarriären något kvinnor gjorde innan de gifte sig. Till skillnad mot nu när vi alla ägnar oss åt jobb och familj och lägger (och här kommer mitt fulord) livspussel. Därmed inte sagt att någon av flickorna har det särskilt enkelt.