Kategori: Bokklubben

Publicerat

Breakfast Book Club fyller ett år!

Imorse firade vi med tårta att vi bokfrukosterat nu i ett helt år. Första träffen hade vi i april 2010 och då pratade vi om Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset. Sen dess har vi hunnit med tolv olika frukostböcker och en brunch och intresset för frukostträffarna har ökat.

Här är lite bilder från imorse då vi diskuterade Spill av Sigrid Combüchen. Recension av boken kommer i en annan post!

Jag vill tacka och skicka en kram till alla som någongång varit med på våra frukostar för att ni medverkat och bidragit till att frukostarna blivit ett sånt supertrevligt inslag i min vardag!

Publicerat

Dingo dingo – augustis frukostbok – intervju och soundtrack

Här har vi framförhållning. Nu är det klart att vi cirklar om Dingo dingo i augusti. Vi kommer få den som ljudbok av förlaget A Nice Noice och den delas ut på juniträffen så har man hela sommaren på sig att lyssna. Ska bli kul att se om vi gillar formatet också. Själv är jag ärligt talat lite skeptisk till ljudböcker men jag ska ge det en chans.

Dingo dingo är en frigörelseroman av tre författare, Bob Hansson, Martin Svensson och Leif Eriksson. En omvänd fight club. Män som träffas i smyg och kramas. Varför? Breakfast Book Club fick möjlighet att fråga författartrion några frågor.

Hur kom det sig att ni kom på att ni skulle skriva en roman tillsammans?
– Vi åkte på en resa tillsammans och upplevde saker som förändrade oss i grunden, och fick i samband med detta idén till boken. Ingen av oss hade kunnat skriva den ensam.

Det känns som 2010-11 är åren då svenska män ska visa upp sina rätta jag med känslor och bekymmer, jag tänker t ex på tv-serien Våra vänners liv eller varför inte Solsidan. Nu kommer ni med en bok i samma stil. Varför just nu?

– Vi ser det inte som att vi är del av någon våg. Vi har bara skrivit utifrån våra egna erfarenheter och funderingar.

I beskrivningen till boken kan man läsa att det är historien om några män som reser sig och tar kontroll över sina liv och sina fruar, upplever ni att män idag är förtryckta?


– Som grupp betraktat upplever vi inte att vare sig kvinnor eller män är förtryckta i Sverige. Men det finns naturligtvis kvinnor och män i Sverige som är det.

Hur skrev ni boken rent praktiskt? Träffades ni och skrev? Hade ni klart historien i förväg?

– Vi var tillsammans på olika hotell i avlägsna delar av världen. Vi förstod ganska tidigt vad för slags berättelse vi skulle skriva, mycket dök också upp under vägen.

Till boken finns också ett soundtrack som vi fick möjlighet att låta alla våra läsare lyssna på. Här hittar du låten som mp3, Dingo Dingo Main Mix. Datum för augustiträffen och mer information kommer längre fram i vår.

Publicerat

Akaporrbrunch på Långbro värdshus

Akaporr. Vi var flera som aldrig hört talas om uttrycket innan brunchen kom på tal med just det som tema.Hur som helst var vi femton bok- och matälskare som slöt upp klockan 11.30 på Långbro Värdshus i söndags. Akaporr. Låter väl trevligt, men exakt innestoden kom vi inte riktigt överens om ens över lyxmaten, med vårsol i ögonen. De flesta tyckte att romaner där historiens akademiska miljö är avgörande, platsar i akaporrboxen. Den akademiska sfären är alltså kärnan för verket, där storyn utspelar sig.

Boktoka höll dock inte med, hon saknade ”längtet” i beskrivningen. ”Man ska vilja vara där, bli lockad att också vistas där karaktärerna lever! Annars är det inte akaporr”

Hur man än tolkar Akaporrbegreppet gjorde det sig bra att diskutera över lax, kyckling, sill, pannkakor, sallad, lamm, ostbricka, fruktsallad och choklad. Mycket bra till och med.

Vi gick igenom vilka våra bästa akaporrböcker är, även om jag inte skrev ner alla vågar jag erinra mig att Den hemliga historien av Donna Tartt, Ondskan av Jan Guillou och I en klass för sig av Curtis Sittenfeld var bland de populäraste. Boken vi skulle ha läst dagen till ära, Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström, fick mestadels positiva betyg, om än inga höjdarpoäng. Och på det hela taget var vi nog alla överens om att det är den hemliga världen, den mystiska och lite oåtkomliga, som är det mest lockande med genren.

Hästidningen Pennys (finns visst inte längre, men fanns i alla fall på 80- och 90-talet) ständigt återkommande serier förresten, kan man kalla dem akaporr? Ni vet, de om en fattig hästgalen tjej som har en snorrik farmor eller mormor som betalar ”rikemansskole”-avgiften. Till skolan där också fattiga flickans supersnorrika kusin går. Kusinen har en häst, kusinen bryter benet och är dessutom otroligt elak, både mot fattiga flickan och hästen. Fattiga flickan får chansen att under en månad ta hand om hästen, då elaka kusinen inte kan på grund av benet. Just denna månad går också den årliga bragdtävlingen i hästhoppning av stapeln – fattiga flickan och kusinhästen vinner naturligtvis (för de har blivit oskiljaktiga och förstår varandra som inga andra), och alla förut kyliga internattjejer hurrar i takt och elaka kusinen förstår att pengar inte är detsamma som lycka. Hästen blir fattiga flickans, eftersom kusinen blivit snäll och givmild medan benet läkt, och de lever lyckliga i ytterligare några år på den mysiga skolan på den engelska slätten. Slut. Akaporr? Kanske.

Träffen ordnades av oss på breakfast Book Club och Karin på En bokcirkel för alla. Andra bloggar som också var representerade var bl a Bokbiten och Ooofbok, förutom redan nämnda Boktoka.

Uppdaterat: Och En och annan bok. Dessutom har Ann-Sofie listat mer akaporrböcker här.

Publicerat

Bokfrukost med Oksanens Utrensning

– Bland det bästa vi läst i klubben, sa Pär vid diskussionerna om Sofi Oksanens Utrensning som vi diskuterade på Breakfast Book Clubs marsträff.
– Fantastiskt språk och vilken inledning, sa Ann-Catrin.

Ja, samtliga runt bordet den här morgonen tyckte att Utrensning var väldigt bra och stark. Samtidigt var det flera som hoppade av sent på grund av att de tyckte boken var långtråkig och dålig.

Själv tyckte jag boken var fantastiskt bra. Oksanen har en förmåga att utan allt för mycket omskrivning låta små detaljer tala om en hel stämning. Hennes språk är koncist men samtidigt målande. Jag tyckte att hon påminde lite om Jouce Carol Oates som man vill att Oates ska vara. Ofta snöar JCO iväg och hennes böcker tenderar att bli så långa. Varenda dag ska beskrivas, varenda stund. Oksanens tempo är rappare. Det går fortare vilket jag gillar.

Vi pratade en del om att Estland under den här tiden är en ganska mörk fläck i vårt historiemedvetande. Trots att det är vårt grannland har vi ingen aning om att det var så här (illa). Hur det är att längta efter väst, att leva med att ha resväskan alltid packad, motståndsrörelse och kommunism.

Några ogillade tidshoppen och tyckte det var svårt att hänga med, för andra var det inget problem.

Vi dröjde oss kvar vid slutet. Utan att avslöja för mycket så var det en del frågetecken som rätades ut men det krävdes lite diskussion mellan oss för att reda ut det hela. Vi hade tolkat slutet lite olika.

Läs gärna också Anna Toss, som tyvärr inte kunde vara med på träffen, hon har skrivit vad hon tyckte om boken här.