Kategori: Bokklubben

Publicerat

Blandade åsikter på Schulman-träffen

Det var mycket blandade åsikter när vi träffades för att diskutera februari månads frukostbok som var Alex Schulmans Att vara med henne är att springa uppför en sommaräng utan att bli trött. Några tyckte den var alldeles för ytlig, utan äkta känslor och utan gestaltning. Att han bara koketterade med sin ytlighet medan andra gillade ytligheten och flytet i Schulmans språk och hans sätt att beskriva skeenden och ögonblick. Det bränner aldrig på djupet. Han snuddar bara och några tyckte det var frustrerande och att han skulle kunna ge så mycket mer.

Vi snöade in på en lång diskussion huruvida han hänger ut Amanda Widell eller inte och om att man bör läsa boken med 70-tals generationens ironiglasögon på. Om Schulman kommer bli en författare på riktigt eller om han bara får uppmärksamhet för hans kontroversiella bloggar.

Vi pratade också om den här typen av böcker som kommer till från att ha varit blogginlägg. Det känns lite som förlaget såg det kommersiella i att lyfta Schulmans sommarprat, blogginlägg och andra texter och sen be författaren skriva till ett slut.

Åsikterna var som sagt mycket blandade, några hissade och några dissade, men det är oftast bara härligt på frukostträffarna då diskussionerna blir dynamiska och mer levande och intressanta.

I mars träffas vi och läser Sofi Oksanens Utrensning. Läs mer om det här.

Publicerat

Brunchträff med akaporr-tema

Inom barn och ungdomslitteratur är böcker som utspelar sig på internatskolor så vanliga att de kan betecknas som en egen litterär genre. Men även vuxna fascineras av stilarten. Det har till och med skrivits avhandlingar i ämnet. Genren har i bloggkretsar fått namnet akaporr efter att de utspelar sig i akademiska miljöer. Typiska böcker är Curtis Sittenfelds I en klass för sig eller Den hemliga historien av Donna Tarrt.

Nu bjuder Breakfast Book Club och Enbokcirkelföralla in till en brunchträff där vi diskuterar akaporr och äter av Långbro Värdshus goda brunch.

Vi uppmanar alla att läsa Agnes Hellströms Ränderna går aldrig ur innan, en svensk akaporrbok som kom ut 2009. Vi diskuterar boken och varför är genren så spännande? Vad är det som tilltalar oss så? Vilka är våra favoriter?

VAR: Långbro Värdshus, Fruängen, Stockholm
NÄR: 27 mars kl 11.30.

Anmälan till petra@picha.se. Antalet platser är begränsat och först till kvarn gäller.

Brunchen på Långbro värdshus kostar 275 och innehåller allt från sillar, lax, ceasarsallad, kallskuret samt varmt såsom omelett, äggröra, lammkorv, revben, kycklingklubbor, pannkakor, soppa m.m till , ostar, småkakor, frukt och dessert. Kaffe och te ingår – annan dryck tillkommer.

Mer aka-porrlitteratur:
Curtis Sittenfeld – I en klass för sig
Donna Tarrt – Den hemliga historien
Jean Webster – Pappa Långben
Jean Webster – Patty
Agnes Hellström – Ränderna går aldrig ur
Carol Goodman – De döda språkens sjö
Jan Guillou – Ondskan
Amanda Hellberg – Döden på en blek häst
Ronna Jaffe – Klassträffen
Marisha Pessl – Fördjupade studier i katastroffysik
Matthew Pearl – Danteklubben

Om Ränderna går aldrig ur har det skrivits så här:
Ränderna går aldrig ur är en stark utvecklingsroman som vill nyansera bilden av överklassens och internatskolans slutna värld. Agnes Hellström vill med sin roman visa att alla människor oavsett bakgrund, innerst inne är väldigt lika. Alla drivs vi av en önskan att vara del av något och av rädslan att stå utanför.

”Hennes porträtt av Sigtuna internatskolas dubbelmoral är inte vackert, men inte heller pennalistiskt blåslaget som Guillous. … tillräcklig kittelpotential här för att Agnes Hellström ska kunna göra sig ett namn.”
Arbetarbladet.

Köp boken här.

Publicerat

Frukostträff om Vyssan lull

Idag gjorde bäbis Bob sin debut på bokfrukost med Breakfast Book Club. Iskallt även denna morgon, 12 minusgrader, men vi var åtta stycken som dök upp på dagens frukostträff. Boken vi läst var bokbloggarprisvinnaren Vyssan lull av Carin Gerhardsen.

Åsikterna var blandade. Några tyckte den var mycket bra, välskriven och väldigt spännande. Andra tyckte den hade för många ologiska luckor, att man inte förstod för man inte läst de tidigare böckerna och att den var tråkig. Några, bland annat undertecknad, hade inte ens orkat med att läsa ut boken.

I Vyssan lull finns ett stort persongalleri som delvis presenteras på insidan av bokens omslag. Paralleller drogs till gamla ryska författare vars persongalleri krävde ett helt register i början av boken. Boken är inte särskilt tjock men ändå är det flera parallellhistorier och massor av människor att hålla reda på. En jämförelse drogs till Stieg Larssons Män som hatar kvinnor som innehåller relativt få personer men är kanske tre gånger så tjock som Vyssan lull.

Och så diskuterade vi varför så många deckare är skrivna efter exakt samma mall, först en ganska poetisk beskrivning av själva mordet sedd ur mördarens synvinkel, med fördel skriven i kursiv stil. Sen en introduktion av mordplatsen med de viktiga utredarna/huvudpersonerna på plats, sen ledtrådar och utveckling och sen ett rafflande, snabbt, filmslut med mycket action.

Vill du också lära dig skriva deckare håller Folkuniversitetet en kurs just nu

Publicerat

Vyssan….tråk…

Måste erkänna att jag har svårt att ta mig igenom Vyssan lull, månadens frukostbok och boken som vann bokbloggarnas omröstning. Jag tappar koncentrationen hela tiden. Om det beror på att den är dålig eller om jag är i bäbisbubbla må vara osagt.

Ni som nominerade och röstade på boken, vad var det med den som ni tyckte var så bra?

Ska bli intressant att diskutera den på torsdag dock. Ofta tänker jag på ett annat sätt när jag hör andra prata om boken.