I veckan bokfrukosterade vi om romanen Vi, tillsammans med författaren Edgar Corvera och förläggaren Maria Såthe.
Vad är ett vi? Vilka är jag ett vi tillsammans med? En enkel och svår fråga som vi pratar om över morgonkaffet. Vem är Orlando, huvudpersonen, ett vi tillsammans med? Sin lilla son, sina föräldrar, släktingarna som är kvar i Belarus?
Den tunna boken spänner över tid och rum. Vi imponeras över att den kan omfamna så många berättelser utan att vare sig bli spretig eller ytlig. Här är klass, kärlek och främlingskap. Att hitta sig själv på platser som inte känns hemma. I fragment flyttas vi mellan Sydamerika, Sverige och Belarus. Mellan nutid och dåtid och aldrig tappar vi tråden. Språket är koncist. Lättläst och vackert.
Nu har vi precis läst den lysande romanen Kaféet av Sofia Torvalds, läs här. Och nu undrar vi som vanligt om författarens frukostvanor.
God morgon Sofia! Vad äter du till frukost? Rostat rågbröd med ost, ibland (pliktskyldigt) någon grönsak + kaffe (häften kaffe, hälften havremjölk).
Gott! Vad läser du helst till frukost, tidning eller bok? Jag är journalist så det blir tidningar på nätet: DN, finlandssvenska Hufvudstadsbladet och finska Helsingin Sanomat, ibland Politico och Twitter.
En bra morgonroman, vad kan det vara? Absolut nåt terapeutiskt: jag ÄLSKAR terapiböcker! Att läsa en bok om sunda gränser (egna och andras) är ett bra sätt att förbereda sig inför en arbetsdag.
Åh! Det ska jag ta fasta på. Vad läser du just nu? Jag har alltid en massa böcker på gång samtidigt, just nu Maggie Stiefvaters Dreamer Trilogy (på rekommendation av min dotter), The Road Less Travelled av M. Scott Peck (terapibok), Om bara av Vigdis Hjorth och Det högkänsliga barnet av Elaine Aron.
Och så funderar vi över vad du använder du som bokmärke? Tyvärr post it-lappar eller pappersnäsdukar, såååå tråkigt.
Haha, vi ska skicka dig något fint. Skriver på något nytt? Jag grubblar på en essäbok, dessutom har jag skrivit en fantasyroman för 10–12-åringar som jag slipar på och kanske snart vågar skicka till min redaktör Sara.
Vi gillar ju bokklubbar, är du med i någon? Nej, tyvärr! Jag får mina bästa boktips via läsande vänner på Facebook, via tidningar eller genom att googla på nånting som jag i stunden blir besatt av, varpå jag genast laddar ner en bok om ämnet på min Kindle.
En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan? Åååå skam: jag har ingen ordning! Det är mer liksom: ”böcker ur min mans bokhylla här och böcker ur min bokhylla här (vi flyttade ihop för 15 år sedan men ordningen kvarstår)” och ”Jane Austen får vara intill Evelyn Waugh här” och sedan har jag ett torn på mitt nattduksbord med det jag läser just nu, plus Louise Glücks samlade dikter (att läsa dikter på engelska fungerar som inspiration för mig, de får igång mitt skrivande utan att något av stil och språk fastnar) och en bok som heter The Poetry Pharmacy av William Sieghart, där jag letar fram tröst och poesi när jag befinner mig i mörka sinnestillstånd.
Det låter underbart! Tack för intervjun och ha en fortsatt bra dag.
Ni känner säkert till Dunning och Kruger. De två psykologerna som fått namnge den teori som säger, typ , att ju mindre vi vet, desto mer tenderar vi att överskatta vår kunskap. Vi tror att vi kan lite mer än alla andra. Och om man däremot kan väldigt mycket tänker man sig att andra är (minst) lika kunniga. Ungefär så. Det låter som en temperaturtagning av mänskligheten. Det är också titeln på frukostbokklubbens februaribok: Dunning-Kruger-effekten av Andrés Stoopendaal.
Vi har roman-mannen som tema för våren och den här mannen kan man tycka en hel del om. Häromdagen diskuterade vi boken och åsikterna gick isär. Är han en skitstövel? En stackare? Eller helt enkelt en vanlig människa med drag av oss alla. Helt klart är att han följer Dunning-Kruger-kurvan i sin utveckling och mot slutet kan man väl ändå säga att han nått något slags insikt. Några av oss skrattade gott åt det absurda och ironiska i den här berättelsen med djupsinniga ändlösa samtal, gömda glömda hundar, vem som är verklig och inte och människor som vill vara så goda så att de närmast spricker. Andra tappade närmast sugen i de filosofiska essäistiska delarna som löper genom romanjagets tillvaro. Han är namnlös förresten. Bara det kan vara något att grubbla över.
Häromdagen var det bokfrukost för Den svarta månens år av Ellen Mattson. Vi brukar ha delade meningar om böckerna vi läser, men den här gången var det extra mycket polarisering. Team Ja eller Team Nej.
Roman-mannen, som ju är vårens tema, heter David och har blivit entledigad från sin tjänst på universitetet. Han är inte ledsen för det. För det första är han trött på jobbet. För det andra kan han nu ägna sig åt sin forskning om översättningar av Illiaden. Men så halkar han på en isfläck och huvudet får en rejäl smäll. Vad händer sen? Allting förändras. En bok försvinner och måste hittas. Slumpvisa möten uppstår där personer verkar veta saker om David som han själv inte känner till. Han tvingas ut till främmande platser, pushad av den inre driften att hitta boken. Vi kan inte sätta fingret på hur mycket han fantiserar och drömmer om allt i sin omskakade hjärna. Händelserna blir mer allt mer orimliga och absurda för att nå ett fantastiskt crescendo och sedan ta slut. Alltså slut.
Vi diskuterar om hur vi hade uppfattat den här romanen om det vore en kvinnlig huvudperson, allt annat lika. Vi är nog (tyvärr) övertygade om att vi sett på personen annorlunda. Någon menar att man skulle tyckt mer synd om en kvinnlig huvudperson, eller betraktat henne som ett offer. Det är en intressant fråga och kan ställas till många berättelser.
Team Ja tycker att det är kafka-ish med det mardrömslika och absurda. Så intressant att läsa om äldre universitetsmän. Team Nej tycker att det är rörigt och obegripligt och att slutet har mer att önska. Vi är däremot helt eniga om det fantastiska språket. Konkret och drömlikt om vartannat.
