Bokfrukost om Violeta av Isabel Allende

Violeta är till åren kommen när hon sätter sig ner och skriver brev till sin dotterson Camilo i ett försök att ge honom familjens historia. Violeta föddes 1920 och kommer att dö 2020, född under en pandemi och död under en annan. Hon skriver sin historia kronologiskt och aningen redogörande och det är här våra meningar går isär, några tycker det fungerar utmärkt, andra menar att romanen i längden blir platt. Violetas liv, (och släkten de Valles), har minst sagt varit dramatiskt, hon är stark och fri men faller ändå för helt fel man, vilket ger henne många sorger. 

Det latinamerikanska land och den huvudstad som nämns i romanen är ej namngivna. Vi anar att Chiles historia sett genom Allendes ögon som vi läser om, hon växte upp i Santiago men tvingade fly vid militärkuppen 1973.  Vi gillar hur historien böljar och hur den tecknas genom de många karaktärernas liv och val, vi är alla speciellt förtjusta i Violetas guvernant miss Taylor och hennes partner. Kanske påminner Violeta aningen om Allendes debut Andarnas hus om man betänker släktskildringen, men den magiska realism som utmärker Andarna saknas helt i Violeta.

En fråga som ställs är; har Isabel Allende någonsin överträffat sin världssuccé Andarnas hus? Vi tror inte det, vi minns förvisso romanen Eva Luna och den gripande berättelsen om Allendes dotter Paula som dog alldeles för ung, men vi minns också att vi alltid efter avslutad läsning tänkt att Andarnas hus inte går att överträffa.  Jag läste om ”Andarna” för bara ett par månader sedan och till min glädje var den lika fantastisk som jag mindes den, en klassiker alltså. (Sök på bloggen eller gå bakåt på instagram för att läsa recensionen.) 

Utgiven på Bromberg 2022. Översättning av Hannan Axén.

Bokfrukost om Den udda kvinnan och staden

Lite märklig känns hela upplevelsen att återigen sitta på Vetekatten och samtala om böcker. Fast underbart. Men ovant. Vi resonerar om Vivian Gornicks Den udda kvinnan och staden.

Det är den nu 80-åriga författaren som flanerar i staden New York, ofta med sin goda vän Leonard. Tillsammans samtalar de om livet som är och som har varit. Högt och lågt. Vackert och fult. Genom boken strösslas anekdoterna om människor författaren mött, hört talas om eller läst om. Somliga personer kan vara svåra att förankra i minnet. De flyter bort och blir något anonymt, så lätt i staden. Men många blir minnesvärda, tänkvärda bekanta som vi diskuterar närmare.

Vi säger: Det här är verkligen en storstadsskildring. Staden som den självklara platsen med alla dess fördelar och nackdelar. Jag ser gatorna framför mig och går liksom arm i arm med författaren. Min längtan till New York blev intensiv. Huvudpersonen ville inte gå in i känslorna, det blev ett skav. Därför blir det för ytligt på sina ställen. Vissa anekdoter fångar mig. Andra glöms bort. Slutet så fint därför att det inte är ett slut. Livet går vidare.

Den udda kvinnan och staden. Vivian Gornick. Utgiven 2015. På svenska av Natur och Kultur 2022 i översättning av Maria Lundgren.

Bokfrukost om Tokyo Ueno Station – utgången mot parken av Yu Miri

Vårens bokcirkeltema är ”Staden” och februariboken utspelas i Tokyo. I Uenoparken lever Kazu, en äldre hemlös man vars liv bestått av arbete, som ung familjeförsörjare lämnade han Fukushima för att arbeta med uppbyggnaden av Tokyo. Han träffade nästan aldrig sin familj, hans uppgift var att försörja dem och det saknades medel för att resa hem oftare. Hans liv är ödsligt och han frågar sig själv om han ens levt ett liv att tala om, han tror inte det. 

Det förvånar mig att denna lilla bok på blott 160 sidor kan rymma en hel värld. Varligt och ömsint skildrar Yo Miri, Kazus öde, japanska traditioner och hon ger de hemlösa ett ansikte. Det finns många människor som Kazu och deras historier berättas sällan. Texten är melankolisk, helt annorlunda skriven än andra japanska böcker jag läst, tex. Haruki Murakami.

Några röster från från morgonens diskussion:

Det är en mörk sida av Japan och Tokyo som skildras, annorlunda
Jag var i Ueno-parken när jag läste,  alla ljud, dofter var där, en så sorglig bok 
Plikten är viktig för Kazu, han ville inte ligga sin familj till last 
Ensamheten i de hemlösas läger var påtaglig 
Fantastisk berättar-stil. Som en haiku, alla delar som samverkade så bra.
Vi är inte vana att läsa den här typen av berättande
Det distanserade – vi som lägger känslorna på huvudpersonen. Han klagar 
inte själv.
Alldeles för mycket om staden, gillade bara berättelserna om Kazu själv. 
Man fick som läsare hela Japans nutidshistoria till livs utan att man märkte det. Romanen är en skildring av efterkrigstidens Japan
Tydligt att japanerna har ett annat sätt att leva om man jämför med oss

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022. Översättning från japanska av Lars Vargö.

Bokfrukost om Lykttändaren

Staden – det är vårterminens tema i bokklubben. Vi gräver där vi står och börjar med Stockholm. Vi har läst Pontus Ljunghills Lykttändaren.

”Stockholm 1923, under midsommaraftonen invigs det nya vackra stadshuset. Bland besökarna på invigningen befinner sig Julia Ekengren, några timmar senare mördas hon i sin lägenhet på Tegnérgatan. Mordet framstår som en gåta och polisen börja nysta i Julias förflutna och ett tragiskt livsöde blottläggs. ”

Vi pratar om staden Stockholm som verkligen tar plats i boken. Visst är det fantastiska, detaljrika miljöskildringar av ett svunnet Stockholm och nog får vi oss en rejäl dos polishistoria till livs; en samtida roman hade inte nödvändigtvis beskrivit självklara fakta eller aspekter i miljön. Men vi pratar inte minst om att personskildringarna är träffsäkra och trovärdiga. Att historien är sinnrik sammanflätad. Och att romanen beskriver den alltid sorgliga tragedin med ett mord så inlevelsefullt.

Läs gärna vår frukostintervjun med Pontus Ljunghill. Och Maggans bloggy om Lykttändaren och om första boken En osynlig. Bilderna har Anne-Sofie Eriksson knäppt.