Kategori: Bokmässan 2011

Publicerat

De litterära sällskapen

På bokmässan finns alltid ett antal litterära sällskap på plats. Shakespeare-sällskapet, Strindberg-sällskapet. Sällskapen för Salje och Stig Dagerman finns där och liksaså Sällskapet för Ester Rignér-Lundgren som Petra bloggat om tidigare. Man har också en egen scen med många intressanta program.

Ärligt talat går jag ibland hit för att få det lite lugnare på den galna bokmässan. Här finns stolar att sitta på, ofta en kopp kaffe och alltid någon intressant person att tala med, en som brinner för ett visst författarskap.

Jag går fram mot Saljesällskapet. Sven Edvin Salje. En författare jag faktiskt aldrig hört talas om. Vad gör de i sitt sällskap? Jo, tillexempel ger kunskap om Författaren till sådana som mig som inte känner till honom. Här i montern kan jag titta på den mängd böcker Salje skrivit. Han var också dramatiker får jag veta. I sällskapet finns dryga tusen medlemmar. Värvar man nya på bokmässan? Jodå, 5-10 stycken varje år brukar det bli.

De litterära sällskapen samarbetar genom en nämnd, DELS, som berättar att det finns närmare 200 sällskap i Sverige. De bidrar till att behålla och utveckla kunskapen om författaren, stöttar forskning och materialinsamling och sammanställer skrifter och filmer. En viktig del är förstås också de gemensamma aktiviteterna bland medlemmarna. Det handlar om föredrag, litterära vandringar och resor.

Så borde jag gå med? Ja, får jag till svar, det är väl klart. ”Om du inte känner till en av landsbygdens finaste skildrare skulle du ha stor glädje av det.” Jag nickar instämmande. Jo, det ligger säkert något i det.

Vad säger ni? Känner ni till Salje? Är det rätt litterärt sällskap för mig? Gå in på deras hemsida om Salje och se efter.

Publicerat

Bokfrukost om Den enögda kaninen

Klockan åtta på fredagmorgonen samlas vi för månadens frukostträff. Liksom förra årets bokmässefrukost har vi bjudit in författaren till boken vi pratr om. I år Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson. Även om vi vill ha fokus på våra läsningar av boken kommer vi snart in på hur det var att skriva boken, hur det är att skriva överhuvudtaget och Christoffer berättar skarpt och spännande. Inom kriminologin, säger han, är det så att vill man förstå något börjar man från slutet och sen tittar man steg för steg hur det kunde bli som det blev. Han är först klar med slutet, med sista meningen och det är mot det han skriver.

Någon av oss pekar på det filmiska i boken. Christoffer säger stt han tänker aldrig i kapitel, utan i scener och scenövergångar, kanske är det så vi tänker. Vi berömmer hans sätt att skapa tydliga bilder, att stämningarna sätts med som det verkar, med några få utvalda detaljer. Romanen har starka drag av Donna Tartts Den hemlia historien menar Petra. Christoffer nickar instämmande.

Romanen utspelar sig i en liten håla. Det är sommaren och det är ett slags statiskt läge, ”ett tillstånd av limbo”. Här hittar vi de unga utsatta, de som inte glassar runt i storstaden, de som inte fått de coola jobben. Det finns en tydlig diskrepans mellan de som aldrig kom iväg, och de som gjorde det och vände hem. Hemvändare, nej, det är inte bara att kliva tillbaka i sin gamla roll.

”Den har drag av Hemingway” säger någon och påpekar den språkliga skillnaden mellan Fallet Vincent Franke, som var yvig och mångordig. Den enögda kaninen har en mer återhållen stil. Vi gillar den mycket och när Christoffer har gått säger vi att det just det att han skapar stämningar så bra, har ett snyggt språk och intressanta och välgestaltade karaktärer.

”Jag vill skriva feta berättelser”, säger författaren. Gör det! säger vi.

Publicerat

Bokbloggarnas mingel stördes av Lars Vilks

De femton speciellt inbjudna bokbloggarna bjöd igår in andra bloggare, författare och förlag till mingel på Bokmässan. En mycket trevlig tillställning med ett lätt dramatiskt inslag då säkerhetsvakter cirkulerade kring gästerna som rörde sig ut och in mellan vår konferenslokal vi har tillgång till och korridoren utanför. Helt plötsligt dök Bertil Falck, bokmässans grundare, dök upp och berättade att man skulle hålla en presskonferens i lokalen intill och säkerhetsvakterna frågade oroligt hur länge vi skulle hålla på.

Vi fick lova att hålla oss inne i vår lokal prick klockan 17.00 och inte drälla i korridoren, ett löfte som visade sig bli svårt att hålla. Vi fick nämligen inte vara fler än 30 inne i konferensrummet och det var långt fler som besökte oss.

Gårdagens uppståndelse kring Lars Vilks förklädda besök på mässan skulle klockan fem förklaras i en snabbt påkommen presskonferens och säkerhetsavdelningen var ytterst närvarande.

Vi minglade på, både inne i vår lokal och i korridoren utanför och tänkte inte så mycket på klockan och då plötsligt kom Lars Vilks med sitt entourage, omringad av säkert tio civilklädda vakter. Mingelklungan delade sig som när Moses delade Röda havet och Lars såg nöjd ut när han gick förbi. Som att han gillade uppståndelsen.

Presskonferensen verkade ha gått väl och vi är också nöjda med vårt mingel!

Publicerat

Att hitta rätt titel

Härom kvällen hamnade vi vid samma bord som två tjejer från det tyska förlaget Ullstein. När de såg att en av oss hade med sig ett exemplar av Dawn French bok En liten smula underbar (som är oktober månads frukostbok) uppstod en livlig diskussion om titlar och översättningar. Förlaget Ullstein ska precis ge ut French bok på tyska och översättningen
är klar men man är inte överens om vad den ska få för titel. Det finns inget tyskt uttryck som fångar essensen i bokens titel, En liten smula underbar. Eller A tiny bit marvellous som den heter på originalspråk. Ordet Wunderbar låter inte lika klingande som marvellous och ”Ein bißchen” funkar inte. Det betyder ”lite grann” och har inte alls samma känsla som ”en smula” eller ”a tiny bit”. ”Ein bißchen” är för hårt och saknar poetisk klang menade Ullsteinförläggarna och berättade att de hade en lista på säkert femtio olika förslag som alla har ratats än så länge.

Ikväll uppstod samma diskussion när vi diskuterade titlar på twilight-böckerna. På engelska har de fantasifulla och suggestiva namn som Twilight, Eclipse och New moon. På svenska heter de istället Om jag kunde drömma och När jag hör din röst. Titlar som faktiskt mer får mig att tänka på Harlequin-romaner än mystiska kärlekshistorier och vampyrer. Jag undrar hur man tänkte. Skymning, Förmörkelse eller Nymåne är titlar jag absolut tror skulle ha funkat för en svensk marknad. Men för twilightserien spelar titlarna faktiskt mindre roll. Bokhandlarna jag talar med säger att ungdomarna struntar i vad dom heter, de frågar efter Twilight-böckerna bara.

Ett annat exempel hittar vi från förra hösten och då vi diskuterade boken Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger på en av frukostträffarna. Då kom också titeln i fokus och vi alla tyckte att den var mycket bättre på engelska. Då heter den Her fearful symmetry. En titel som säger mycket mer vad boken handlar om och som också är mer poetisk och laddad.

För Ullstein förlag kommer det förmodligen sluta med att boken får heta något helt annat och inte alls ha koppling till den engelska titeln. Dawn French har gått med på det. Vad det blir återstår att se.

Vilka titlar gillar du och vilka gillar du inte?