Kategori: Bokmässan

Sitter på tåget hem, förhållandevis pigg efter två intensiva dagar på mässan. Kom i säng hyfsat tidigt igår, förlagsmiddagen var trevlig men inte extatiskt rolig och Park-rundan efteråt blev ovanligt kort. Det räckte faktiskt med ett varv runt baren i år, sen tog syret slut och vi vacklade ut utan att ens ha kunnat kryssa för Leif Pagrotsky eller Christer Sturmark på kändisbingokortet. Det betydde också att vi inte blev upphånglade, nerspillda med vin eller trampade på tårna av några jättefulla författare, vilket kändes ovanligt (och ganska uppfriskande faktiskt).

Annars brukar det vara stående inslag, eftersom vi är på Bok- och FylleBiblioteksmässan där alkoholen flödar. Torsdagsminglet i montrarna börjar redan vid fyratiden på eftermiddagen: rader av glas dukas upp tillsammans med snacks, plockmat och godis. – Hej, vill du ha ett glas vin? – Har du fått ett glas? – Får jag fylla på? – Vi har vitt, rött och öl, vad vill du ha? Ett sannskyldigt paradis för pimplare. Framåt sex är både utställare och besökare glansiga i blicken och ostadiga på handen. Drickandet fortsätter på fredagen, oftast inte på dagen men med nya eftermiddagsmingel och mera festande på kvällen, många går till förlagsfester och Park både på fredagen och lördagen. Söndagen är en blek och trött dag för många och det är inte ovanligt att se utställare som sover utslagna vid bordet i montern.

En del tycker inte att det är något att bry sig om, andra blir illa berörda. När jag googlar på ”bokmässan alkohol” ser jag att ämnet är beskrivet många gånger tidigare: till exempel av Anders Mildner som beskriver hur Göteborg ”förvandlas till en osande Finlandsfärja under mässdagarna” i Kristianstadsbladet 2004 eller av Ernst Brunner som redan 1999 påpekade i Aftonbladet att alkohol har fått en alltför framskjuten plats på mässan. Brunner hade en ömsint teori om varför: ”Jag tror att författare känner förtvivlan över att deras skönlitterära verk besudlas och körs över av allt krimskrams som säljs under mässan, och därför tillgriper flaskan.”

Jojo. Mycket vin är det i alla fall. Själv kör jag 1+2-metoden, ett glas vin till två glas vatten, annars skulle jag inte överleva torsdagen ens. Jag vill inte moralisera, författare och bibliotekarier kanske inte skulle stå ut med sin ofestliga tillvaro om de inte fick slå sig lös en gång om året. Eller så är det som Jan Guillou säger i ovan nämnda artikel, att författare har alltför mycket att göra under mässan för att hinna supa. Fast hur förklarar man då de kända barnboksförfattarna som raglar omkring med andedräkten från helvetet redan på lördag förmiddag? Eller de hyllade poeterna som står i baren på Park (endast upprätta på grund av trycket från folket runt omkring dem) och griper omkring sig efter kvinnliga utskjutande delar? Eller utställarna som passar på att lägga armen om en och berätta för en vilken verkligt fin människa man är, samtidigt som de fyller på ens platsglas till bredden och lite till?

Det kanske bara är inspiration helt enkelt. Gudomlig inspiration. Vem vet!

”Ja den här scenen är ju den mest populära”, säger mannen och räcker över programtidningen för Se människan.

Varje halvtimme startar ett nytt evenemang på scenen och publiken är stor. Från början var scenen betydligt mindre men genom åren har utrymmet vuxit. När jag var här för tio år sedan var också programmet mindre. I år kan man till exempelvis möta Nina Hagen, Jan Guillou och KG Hammar. Varför har den här delen av mässan vuxit så stort?

”Vi presenterar livsfrågor i vid bemärkelse! ”

Och det intresserar definitivt människor för det är ofta fullsatt vid scenen och mycket folk som rör sig i bland böcker och bord. Själv dricker jag kyrkkaffe och funderar hur mycket jag ska betala i insamlingsbössan. Damen som serverar mig säger att jag inte betalar för kaffet. Däremot har kyrkan sin hjälpverksamhet och tar gärna mot bidrag till den. Jag lägger en guldtia. På scenen berättar Kjell Johansson om sin bok om Det var inte jag . Jag lyssnar en stund och tänker att jag nog ska läsa om trilogin om Eva och hennes uppväxt i Midsommarkransen.

Kaffet är av eko-sort och smakar bra. Jag sörplar på och bläddrar i programtidningen. Här hittar jag en intervju med Mrs Murphy, formgivaren. Jag får veta att hon gjort en ny design av den gamla goda Bibeln och jag kan inte låta bli att köpa den läckra utgåvan, riktade till konfirmander.

Turkost mjukomslag och inbjudande bilder till varje kapitel. Små livsfrågor eller kommentarer i marginalen, markerade i turkost, jodå, det lockar till eftertanke. Jag kan bibeln tämligen väl, det ingår i mitt yrke att göra det, såväl teologiskt som språkligt. Allt som underlättar läsningen av den ganska tunga texten är förstås bra. Samtidigt irriterar jag mig över att vissa ord är subjektivt understrukna som om någon annan har pekat ut: ”detta är viktigt!” För så är det inte när det gäller religiösa texter. Bara läsaren själv ska och kan säga vad som är centralt och viktigt för just henne. Eller vad som är fullkomligt skitointressant och värdelöst. Det kan ingen turkos penna i världen ändra på.

Men livsfrågor är intressanta. Både i vid och smal bemärkelse. Se människan-scenen är en bra plats för det.

Inger Frimansson, erfaren författare men ny i hästboksgenren med sin serie om Klona-klubben diskuterade, i ett seminarium om hästbokens ställning idag, med Lin Hallberg, författare till bland annat den populära Sigge-serien.

Lin Hallberg är aktuell med boken Vem är Johanna? som utspelar sig på Island. Hon gör en seriöst försök att förändra hästboksgenren med böcker där hon utforskar olika hästkulturer i världen. Hon har tidigare skrivit om hästkulturen i Mongoliet och böckerna beskriver kulturerna sedda ur en svensk flickas perspektiv. Hon vill ta läsarna på nya resor till ett annat sätt att tänka och vara. Varför det blev just Mongoliet och Island beror på att det är länder med starka hästkulturer och som inte förändrats särskilt mycket. I Mongoliet bodde Lin Hallberg i tält och red med ursprungsbefolkningen. På Island följde de med olika hästfolk och deras hästar. Nästa resa går till Argentina.
Men egentligen är hon trött på att hennes böcker ska betecknas som hästböcker. Hon vill på sätt och vis hellre räknas i bland ungdomsböckerna. Hästböckernas status är inte så hög.

Och inte höjer det statusen att diskussionerna kring hästböcker alltid fastnar i raljerande över den satanistiska ridskolemiljö med hierarkier och tävlingsinstinkter. En miljö som inbjuder till extrem konkurrens och rangordning med system med försteskötare, andreskötare ända ner till fjärde, femte nivå. Med kunskapsstegar, hoppningshöjder och annat som unga kvinnor i ett stall kan tävla i. Så fortsätter även den här diskussionen och det är lite tröttsamt. Borde vi inte ha passerat den diskussionen för länge sen i och med boken Över alla hinder, en civilisationshistoria av Anna Hedén, Bodil Malmsten och Moa Matthis som kom redan 2000 och beskriver hästböckerna ur ett feministiskt perspektiv.

Jag får ordet och frågar varför det inte skrivs några hästböcker för vuxna? Linn Hallberg meddelar att Pia Hagmar har något på gång och Inger Frimansson tackar för tipset.
Båda kan tänka sig att det finns många intressanta miljöer för en hästbok för en mognare publik. Bra! Det är en genre som saknas.

Slutligen får de svara på frågan vad som kännetecknar en bra hästbok och svaret är kort.
– En häst!

Första året- 2001 – jag var på bokmässan fick jag lära mig hur man självsäkert minglar på ett mingel man inte är inbjuden till. Ordfront var det som bjöd på vin och snacks och min ciceron Klara grep tag i närmsta författare och började fråga ut honom samtidigt som hon viftade till sig vinglas åt oss.

Jag såg och jag lärde.

Tio år senare är det otaliga mingel, ingen vakt avkräver mig på inbjudningskort och vi hinner med åtskilliga chipsskålar och goda samtal under dryga timmen. Vi startar i Tyska hörnet där det är packat med trevliga människor. Vi äter pumpernickel och dricker Riesling. Hos Svd är alla svartklädda som äter tapenade och dricker vin. Men vi stannar inte utan glider till Myrios novellförlag och firar fusionen med Natur och kultur. Pluspoäng för mousserande!

Nu kurrar det i hela magen och vi går till trevliga Bra böcker och äter god mat och vin i riktiga glas. Hos Sekwa och Elisabeth Grate är det mycket folk. Fina kvinnor med franska frisyrer, intellektuella samtal och mycket skratt. ”Är det här det bästa minglet”, frågar vi? ”Ni ser ju själva”, svarar man, ”det är ju här alla är.” På något sätt trycks vi ut ur den franska samvaron och hamnar hos ABF där vi äter lakritsgodis och pratar folkbildning. Mot Ordfront säger någon då. Men vi fastnar hos Aftonbladet först och sitter på gula bänkarna och lyssnar på samtal om världsfrågor.

På studieförbundet Vuxensskolan hinner jag ta en bit ost i farten för att snabbt susa vidare till Kulturrådets monter. Efter det är jag mätt och nöjd. De andra går till nordiska ministerrådet och Bonniers.

Se där en riktig mingelkväll, och jag var förstås extremt självsäker hela tiden!
Det bästa? Well, fråga mig om du träffar mig idag!