Kategori: Gästbloggare och vikarier

Publicerat

När Kejsaren var gudomlig

Hon skriver sparsmakat Julie Otsuka, inte ett onödigt ord finns i hennes berättelse som utgår från den lilla människans perspektiv. Moderns, faderns, dotterns och sonens perspektiv som i slutet av romanen sammansmälter till ett vi. Det är ett ytterst effektivt sätt att få läsaren att leva sig in i de japanskättade amerikanernas historia. För den 167 sidor långa ”När Kejsaren var gudomlig” är en historisk roman som kommit att användas som kurslitteratur på ett flertal amerikanska college.

I  Vi kom över havet låter Otsuka japanska kvinnor berätta sina historier sammanflätade till ett ”Vi”. Dessa japanska unga postorderbrudar som kom med båt över Stilla Havet till Kalifornien gick i de flesta fall ett hårt liv till mötes. Tjugo år senare skedde Pearl Habour attacken och kvinnorna såg sina män hämtas av militären för att sedan själva beordras till internering tillsammans med sina barn. Där Vi kom över havet slutar, tar När Kejsaren var gudomlig vid, böckerna kom dock ut i omvänd ordning i USA.

Modern i När kejsaren var gudomlig har nyss fått nya glasögon, för första gången på mycket länge ser hon ordentligt och ser därför ”Evakueringsorder nr 19” uppsatt vid busshållplatsen tydligt och klart. Hon tar upp en papperslapp ur fickan, gör några anteckningar och går sedan hem och börjar packa. Hennes fängslade man har i ett brev uppmanat henne att ” ge sig till tåls” och påmint henne om det japanska synsättet ” bättre att böjas än brytas”.

Hennes förberedelser inför interneringen är rörande, hon skyler sin panik genom febril aktivitet och ett skenbart lugn. Hon ger sina barn goda råd om vad som ska tas med, gräver ner silvret i trädgården och avlivar familjens gamla hund på ett värdigt och humant sätt. Föga anar hon att familjens fångenskap ska vara i tre år och fem månader. När hon och hennes två barn slutligen släpps ur evakueringslägret får de varsin tågbiljett samt 25 dollar på fickan, precis som en vanlig amerikansk fängelsekund fick vid denna tidpunkt.

Historien berättar följande: På morgonen den 7 december 1941 attackerade japanska flygvapnet amerikanska flottbasen Pearl Habour och japanerna blev fiender. 1988 undertecknade president Ronald Reagan ett dokument i vilket den amerikanska staten officiellt bad om ursäkt för interneringen. I dokumentet uppges att interneringen var grundad på rasfördomar, krigshysteri och misslyckat politiskt ledarskap.

På morgonen den 11 september 2001 körde två plan in i var sitt tvillingtorn i New York och en ny fiende föddes…

När man läser Otsukas bok är det omöjligt att låta bli att dra paralleller.

Julie Otsukas båda romaner är översatta av Ulla Roseen och utgivna på Albert Bonniers Förlag.

Gästbloggare: Margaretha Weimar

– – – –

Vi kom över havet var frukostbok i Breakfast Book Club i december 2013 – alla älskade den!

Publicerat

Araben

I ett snöigt och kallt Sverige, reser ”Araben” med Stockholms lokaltrafik.

”Araben” som egentligen är perser har nåtts av ett dödsbud. En kär vän i Iran har avlidit och beskedet går honom djupt till sinnes. Vännen som valde att stanna i Iran medan ”Araben” flydde till sina drömmars land, Sverige.

”Araben” är inte längre ung och plötsligt där på pendeltåget sköljer alla minnen över honom med en osedvanlig skärpa. Minnet om hans drömmar om frihet, hans fasta principer. Minnet av det gamla landets hetta, bergen och doften från citronträden. Han gjorde ett oåterkalleligt val för sig och sin familj, hans dröm om Sverige och friheten var orubblig. Men där på pendeltåget närs den förbjudna tanken att han kanske borde gett upp och stannat kvar, att hans dröm om frihet bara var en illusion och att det blev mycket litet av hans drömmar.

Han betraktar sina medpassagerare, svenskar som alltid levt sina självklara svenska liv. Vad vet dessa människor om flykt och tortyr? Han ser ungdomarna bakom Ipodlurarna, de unga oskuldsfulla ungdomarna vars utseende klart vittnar om att de är från hans del av världen. Men vad vet någon som vuxit upp i Sverige om att ligga gömd under en säck med ris på ett lastbilsflak när gränspolisen närmar sig? Vad vet de om att sitta ensam i en fängelsecell och lyssna medan medfångar torteras?

På en annan plats i Stockholm lever en ung svensk kvinna med rötter från Iran. Hon är assimilerad, har hög utbildning och ett akademiskt arbete. Men hon bär på ett tungt arv, moderns sorg över livet som blev som det blev, moderns längtan efter släktgemenskapen i hemlandet och moderns indignation över brodern och den frånvarande fadern. Den unga svenska kvinnan, har mer och mer börja tillägna sig insikten om att ”de som kämpar för friheten är lyckligare än de som har den”, en tanke som får mig att tänka på Robert i Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Araben av debutanten Pooneh Rohi är en vackert skriven, djupt melankolisk roman som föder många tankar om Sverige och Europa idag. En tanke som slår mig när jag läser Araben är att det i alla fall finns tre unga svenska kvinnliga författare med rötter från Iran som under 2000-talet skrivit romaner om sitt persiska arv. Förutom Rohi finns Golnaz Hashenzadehs Hon är inte jag om en ung kvinnas besatthet av att förverkliga sin fars drömmar samt Marjaneh Bakhtiaris tre romaner skrivna i en mer humoristisk ton. Rohis och Bakhtiaris romaner är utgivna på Ordfront förlag och Hashenzadehs på Bonnier Förlag.

Varför heter då boken Araben när han som kallas så egentligen är från Iran och är perser? Jo, därför att svenskarna har för vana att för enkelhetens skull, kalla alla från hans del av världen för araber…

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Publicerat

”Och himlarna ska falla

himlarna ska falla

himlarna ska falla

när du rör vid mig”

Som en refräng i en rocklåt lyder titeln på Emma Karinsdotters debutroman. En roman om brinnande, passionerad ung kärlek som hotar att förgöra.

Jonna, bokens berättarjag, jobbar i rockbranschen som turnéledare. Vid en spelning i Oslo träffar hon den amerikanska trummisen Nikki och de inleder en passionerad kärleksaffär. Men Nikki sviker och Jonnas sår blir djupt. När berättelsen inleds har ett par år förflutit och Jonna är sambo med den varma, trygga Elin.

Jonnas sorg efter affären med Nikki har dock aldrig ebbat ut och när Nikkis namn börja nämnas i samband med ett nytt skivsläpp, flyter Jonnas besatthet upp till ytan igen. Jonna har aldrig anförtrott Elin sin tidigare kärlekssorg och hon lamslås av de våldsamt starka känslor hon varken kan förmedla eller undertrycka.

Och himlarna ska falla… är skriven på lyrisk prosa eller kanske som en enda lång rocklåtstext, framförd av Patti Smith, Emmylou Harris eller Nina Persson med skör självutlämnande smärta. Det är en text om ung kärlek, men det är också allas vår historia om den du aldrig fick, den som svek och sårade dig så.

Jag tror att Och himlarna ska falla skulle fungera bra som bokcirkelbok. Det finns mycket outsagt mellan raderna och jag tror det finns lika många tolkningar av texten som det finns läsare. Jag skulle vilja höra vad andra tror om Jonnas sammanbrott och höra om det inte är någon mer jag som rent ut sagt blir förbannade på henne. Själv skulle jag vilja ta ett stadigt tag om henne, se henne i ögonen och säga:” Hon är för helvete inte värd det! Ta vara på din Elin för guds skull!”  Fast bokens inledande citat av Edit Södergran säger egentligen vad jag ser och förtvivlar över, hos Jonna:

”Egensinnigt och kallt blev mitt hjärta sen jag började längta efter dina smekningar”

Och himlarna ska falla är utgiven på Sadura förlag 2013.

 

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Publicerat

Jag var en kringdrivande båt, biografernas lyktor var fyrar

Jag var en kringdrivande båt, biografernas lyktor var fyrar

Så beskriver berätterskan i Yoko Tawadas  Det nakna ögat sitt liv och sin belägenhet. Hon befinner sig i Paris som papperslös flykting. En flykt som hon aldrig någonsin önskat utan som helt kommit till stånd genom tillfälligheter. Ett år tidigare var hon en vanlig gymnasieelev, förvisso mycket begåvad, i Ho Chi Minh City i Vietnam. Allt förändras när hon åker till Berlin i det forna DDR för att representera Vietnam på en kommunistisk ungdomskongress. Väl där blir hon bortförd till väst och hamnar senare genom en slump i Paris.

Hon har ingen kunskap om världen utanför Vietnam, hon kan tala och förstå ryska men saknar kunskap om andra främmande språk. Min tolkning av titeln är att huvudpersonen ser med ett ”naket öga”, hon är blank på insidan eftersom det Europa hon befinner sig i är totalt annorlunda mot hennes kommunistiska Vietnam. Under en tid då hon bor hos en annan vietnamesiska hittar hon till en biograf som visar filmer med den franska skådespelerskan Catherine Deneuve. Catherines filmer blir hennes fristad och hennes trygghet, hennes enda hamn i en obegriplig värld. Eftersom hon inte förstår språket måste hon förstå filmerna på annat sätt. Flera kapitel i boken ägnas åt att beskriva handlingen i Deneuves filmer utifrån vår berätterskas ögon.

Låter det udda? Boken och dess handling är udda. Jag kan inte minnas att jag läst en så annorlunda roman på mycket länge. Texten är spännande och har driv samtidigt som den är betraktande. Att Tawada inte avslöjar vår berätterskas namn förrän i slutet av romanen gör hennes utanförskap ännu mer tydligt. Språket är lättflytande och jag älskar hennes på något sätt så jordnära metaforer, ”Om jorden är själens mor, är själen en sorts potatis” är en av mina favoriter. Handlingen är helt oförutsägbar och jag är fortfarande förvånad över hur boken slutade även om det slutade med en film, vars titel jag inte avslöjar här. Jag vill förstås se om den snarast och så vill jag se om både Repulsion och Indochine” alla med Catherine Deneuve.

Yoko Tawada är japanska men bor sedan många år i Tyskland. Hon skriver både på tyska och japanska. Det nakna ögat är skriven på tyska. Boken är översatt till svenska av Sofia Stenström och utgiven på Sadura förlag.

Gästbloggare: Margaretha Weimar