Bli som folk av Stina Stoor, ljudboken

Stoor_Stina_1[1]Jag har alltid fascinerats av författare som kan skriva fullödigt kort. Författare som skriver texter så täta men ändå så innehållsrika, att läsaren tycker sig ha läst en omfångsrik roman.

Hon skriver precis så, Stina Stoor och jag är helt knockad! Det är  fruktansvärt bra! Hon läser sina noveller själv och jag tänker medan jag lyssnar att det måste vara en av de bästa författarinläsningar jag någonsin läslyssnat. Hennes mjukt inlevelsefulla norrländska stämma målar lågmälda och drastiska bilder för min inre syn, ett slags skitigt och skräpigt John Bauer-landskap befolkat av människor som inte alltid passar in. Ett släkte av introverta, älskansvärda individer med stor längtan att vara. 13066547_O_1[1]Hon skriver och läser på sin barndoms dialekt och det är innerligt vackert.

I nio noveller, berättar hon om hur livet kan vara. Hennes blick fångar de små detaljerna i tillvaron, ofta utifrån ett barns sätt att betrakta.  Jag tycker om Gun som klädd i elementsvarma strumpor väntar på sin älskare och jag förstår precis hur en tårtbit majestätiskt kan låta sig ätas utan att välta, jag ser en flicka susa fram som en citronfjäril i 120 och jag blir varm i hjärtroten av … nä, ni får lyssna själva. Jag låter mig inspireras av Stina Stoor och kniper käft. Jag vill bara uppmana er att lyssna eller läsa för det här är otroligt bra!

Utgiven på Norstedt 2015.

Att lyssna på ljudböcker blir ännu bättre med aktiv brusreducering i hörlurarna

Ganska nyligen upptäckte jag att det fanns hörlurar med tillbehöret noise cancelling, aktiv brusreducering som tar bort störande ljud. Varför, varför har jag inte upptäckt detta tidigare!? Förmodligen därför att jag varit alltför upptagen av att försöka finna de perfekta öronsnäckorna för just mina trånga hörselgångar. Jag har tänkt att om lurarna sitter tillräckligt bra kommer jag att höra perfekt även när trafiken larmar som bäst runt mig eller när någon talar högljutt i en telefon.

Jag lyssnar företrädesvis på ljudböcker när jag är på språng och inte sällan på diverse samfärdsmedel typ, tåg, bussar, spårvagn eller tunnelbana. Alla som lyssnar på ljudböcker vet att det motorljud som uppstår vid färd med ovan nämnda transportmedel  lätt kan överrösta ljudboken i öronen. Jag ska kanske lägga till att jag vet att det finns bättre hörlurar än de man proppar in i öronen, dvs. ”diademen” med hörselkåpor, men jag tycker dessa är för stora att kånka runt på. Skrymmande också, eftersom jag är rätt klumpigt lagd har jag vid några tillfällen fastnat i medtrafikanter med sladd och kåpor när jag skulle av. (Visserligen är ser folk det humoristiska i situationen, men vid ett tillfälle missade jag min hållplats och det var inte någon alltigenom positiv upplevelse eftersom jag redan var sen).

Här ser ni mina nya hörlurar. Den rektangulära dosan mitt på sladden är där brusreduceringen sker. Här finns en onoff-knapp och ett uttag IMG_2788för laddning. Enligt den unge släkting som varit min rådgivare vid inköpet ska man kolla noga så att hörlurarna fungerar även då de laddat ur. Detta är viktigare än ni tror för ni kommer att glömma att knäppa av förr eller senare. Som tillbehör till hörlurarna finns också en flygplanssladd med det där tvåpiggs-uttaget som de envisas med att ha när man flyger.

 

Snäckorna är inte optimala för mina öron. Bäst tycker jag fortfarande om Iphones snedställda, men ljudet är så IMG_2781pass mycket bättre i mina nya lurar att jag inte skulle drömma om att gå tillbaka. Jag har i stället kommit på ett sätt att vinkla lurarna och sätta fast dem inne i örat som funkar bra. ( Tro mig ni vill inte se någon bild på just detta.) Det små plastplopparna levereras i tre olika storlekar och kan bytas ut.

Det finns bättre ljudreducerande hörlurar än dessa ovan och då snackar vi ”diadem”, där du kan i princip stänga av allt ljud utanför lurarna och helt hänge dig åt att lyssna. Men enligt min släkting finns det stor risk, för att i alla fall en sån som jag, att bli överkörd inom en vecka. Visserligen skulle jag dö med en ljudbok i öronen, men det finns så många fler ljudböcker att lyssna på, så jag vill nog leva ett litet tag till. Med denna utläggning vill jag säga att dylika lurar inte passar så bra att bära i trafik. Om du liksom jag vill lyssna på många fler ljudböcker kan du titta efter lurar med aware-läge eller kolla i produktbeskrivningen. Det är också viktigt att ta reda på vad lurarna väger och om de är laddningsbara, vissa går på batterier och det skulle i alla fall jag inte vilja ha.

Du hittar en länk här till Webbhallen där jag köpte mina, och du hittar just mina här. Jag medger att de är dyra samt att de inte alltid tar bort allt buller, det är nog något man måste acceptera med aware-funktion, men jag ångrar definitivt inte mitt inköp.

Elva dagar i Berlin av Håkan Nesser.

9789100145828[1]Varmt, underfundigt och mycket humoristiskt berättar Nesser historien om Arne Murberg, ännu en älskansvärd Nesser-personlighet. När Arne är strax över de 30 avlider hans far efter att på dödsbädden gett sonen till uppgift att söka upp sin mor i Berlin för att överlämna en ask med okänt innehåll. Ett uppdrag inte alltför enkelt för Arne. Efter en badolycka i 11-årsåldern är han en alldeles egen sort som levt i en skyddad, aningen inskränkt miljö i den Nesserska staden K.  Arne minns knappast sin mor, hon gav sig av när Arne bara var några månader gammal.

Modern förälskade sig i en trubadur och reste med denne gitarrspelare till Berlin. ( Vilket jag finner hysteriskt roligt eftersom jag tänker på Magnus Ugglas sång Trubaduren). För denna roman är väldigt roligt skriven och jag älskar när Nesser skriver roligt. Hans underbara benämningar på folk och fä och alla dessa lakoniska kommentarer som fälls i dialogerna får min mun att gå upp till öronen. Humorn fungerar även motvalls, den raka skildringen av Arne Murbergs OBS-klass blir mer gripande texten till trots. Jag har alltid varit svag för Nessers precisa språk och här är jag speciellt förtjust i att Arne Murbergs fars depression mot slutet av livet beskrivs som att Pappa Murberg blir dyster. Nesser får mig att återupptäcka många svenska ord som används alldeles för lite.

Astrid Lindgrens ande är närvarande boken igenom, tydligast genom att Beate Bittner, flickan med lika skröpliga ben som Skorpan Lejonhjärta, just älskar boken om Bröderna Lejonhjärta. Men Nessers text får mig också att tänka på Lindgrens bok om Emil i Lönneberga, jag kan inte riktigt sätta ord på det men båda författarna skildrar sina bokliga karaktärer i berättelserna om Emil och Arne med en vänligt stilla humor som aldrig blir elak trots karaktärernas tillkortakommanden. Vi skrattar inte åt dem utan vi skrattar med dem.

Elva dagar i Berlin är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2015, och är även inläst som ljudbok av författaren själv. Enligt undertecknad är Håkan Nesser en gudabenådad inläsare så naturligtvis lyssnade jag på boken! Jag ber därför om ursäkt i det fall jag stavat Beates efternamn Bittner fel, jag tvekade länge men beslöt mig sedan för att Bittner nog stavades med två t.

Tomas Bolme läser Leif GW Perssons kriminalkomedi Linda som i Lindamordet.

linda---som-i-lindamordet-roman-om-ett-brott[1]I startgroparna inför att påbörja läsningen av Bombmakaren och hans kvinna, Leif GW:s senaste bok, kommer jag att tänka på den i rubriken nämnda ljudboken. Tomas Bolme läser lågmält humoristiskt och sällan har jag skrattat så mycket åt en uppläsning, detta trots viss förfäran. Det handlar naturligtvis om den oefterhärmlige Evert Bäckström, ni vet kommissarien med den grandiosa självbilden, som i Lindamordet skickas till Växjö för att leda utredningen av ett spaningsmord. (Hur någon kom på idén att överhuvudtaget skicka Bäckström berodde på semester och brist på folk). Innan Lars Martin Johansson är tillbaka på jobbet och kan skicka ner kompetent folk har Bäckström hunnit roa oss hugade läsare en hel del. Fast här måste jag om än motvilligt försvara Bäckström, han är inte helt tappad bakom en vagn när det gäller praktiskt polisarbete, det är hans livsinställning och personlighet som är problemet.

Jag vill påstå att Tomas Bolmes uppläsning lägger ytterligare en dimension till Bäckströms bravader i Växjö, boken är helt enkelt är ännu bättre i ljudboksform. Det låter som om Bolme njuter lika mycket av den humoristiska i texten som vi lyssnare. Fast boken är inte bara rolig, GW har fått mycket beröm för sin skildring av hur polisen arbetar vid ett spaningsmord. Det meningslösa i mordet på den unga polisstuderande Linda griper även det tag i läsaren.

För de mer nördiga kan det avslöjas att det är i Lindamordet som Bäckströms legendariska guldfisk Egon mister livet. (Egon är den enda levande varelse som kan få Bäckström att känna sympati.) Vet ni förresten att även kommissarie Roy Grace i Peter James deckare är ägare till av en guldfisk? Graces guldfisk heter Marlon efter Marlon Brando, vem eller om Egon är döpt efter någon vet jag inte. Marlon blir dock betydligt äldre än Egon, nästan så gammal så att jag börjar fundera hur lång medellivslängden på en guldfisk kan vara.

Jag tänker snart göra slag i saken och se den amerikanska kriminalkomedin Backstrom, baserad på karaktären Bäckström. Visserligen har GW själv sagt att han tycker tv-serien är dålig men jag måste bara se amerikanernas skildring av Bäckström, jag är ju säker på att de som skapat serien måste ha skrattat lika mycket åt Bäckströms sejour i Växjö  som jag har. Och så är jag förstås nyfiken på vad Bäckströms supersalami heter på amerikanska? Okej, jag förstår att supersalamin  förmodligen inte nämns i tv-serien, jag får väl nöja mig med några av Bäckströms andra självgoda formuleringar.

Linda som i Lindamordet gavs ut 2005, en ny utgåva av ljudboken kom på Bonnier Audio 2014.
Jag är dock besviken på att Lindamordet saknas i Storytels utbud! Skärpning!