En romanfavorit från 2017 har kommit som ljudbok, inläst av André Christenson, finns bla. på Storytel. Läs mer om romanen i vintage-recensionen nedan:
Svante och Cecilia lever i ett tjafsfyllt men ”okej” äktenskap. I bokens första kapitel är de, tillsammans med sina två döttrar, på väg mot Österlen för den traditionella sommarveckan i ”hipstertorpet” som Svante kallar den ombyggda skånelängan. Stället hyrs av parets nära vänner Henning och Karen och tidigare somrars samvaro har präglats av harmoni, vänskap och okomplicerat umgänge. Men denna sommar kommer att bli annorlunda. Redan första kvällen avslöjar Karen och Henning att de ska genomgå konstgjord befruktning och att de gärna ser Svante som spermadonator. Cecilia känner sig direkt obekväm medan Svante skämtar bort allvaret. Han är smärtsamt medveten om den åtrå som länge funnits mellan honom och Karen.
Bokens berättare är Svante, impulsiv och känslostyrd, men också i all sin ofullkomlighet älskansvärd och sympatisk. Hans repliker är obetalbara! Faktum är att jag under läsningen ibland kände mig ångerfull gentemot karaktärerna bara för att jag skrattade så mycket. Deras sommarvecka är så förtvivlat Bergmansk, de är alla människor jag gillar och jag lider med dem. Varför skrattar jag egentligen? Kanske jag kan skylla på Peo Bengtsson som skrivit en så underbart humoristisk text? Nog om humorn, boken är även en insiktsfull relationsroman, framförallt tror jag många läsare kan känna igen sig i Svantes och Cecilias parrelation. Cecilia säger till Svante att hon får det sämsta av honom, att han är mycket enklare och trevligare att ha som vän än som partner, en sanning som är sorgligt allmängiltig.
Texten är sparsmakad och flyter lätt, mycket finns att ana mellan raderna. Jag gillar språket och lägger speciellt märke till frasen ” vad mig anbelangar” och att Svante beskrivs som ”stingslig”. Dessa ord används allt för sällan i det moderna svenska språket. Min bästa väns fru är perfekt bokcirkelbok, det finns tillräckligt många tolkningsmöjligheter för att diskussionens vågor ska gå höga. Det skulle också vara en höjdare att skratta i grupp åt skildringen av loppisbesöket, åt hipstertorpet ägare; den ständigt påtände hampabonden och när Svante förirrar sig in till en spågumma på Kiviks marknad.
Så gillar jag slutet, det går inte att lista ut i förväg och det är bra, rentav väldigt bra.
Utgiven på Lavender Lit 2017.
Jag läslyssnade via Storytel. Drygt fyra timmar in i boken la jag av, 1793 blev helt enkelt för magstark för mig. Förstå mig rätt nu, jag tyckte det var en bra roman, imponerades av språket och mustigheten i skildringen av det sena 1700-talets Stockholm. Jag ser staden med dess invånare tydligt för min inre syn, armodet, fattigdomen, utsattheten och grymheten. Skildringen kring det bestialiska mordet är knivskarp och väldig obehaglig enligt min åsikt, även om jag tror att många andra kanske skulle bytt ut ordet ”obehaglig” mot det mer positiva ”läskig”. Värt att notera är att om romanen skrivits av en sämre författare hade kanske jag klarat att läsa ut.
Ljudböckernas popularitet diskuteras livligt just nu och tyvärr ibland i aningen nedlåtande ordalag. Detta gör mig stensur. Varför måste man gradera läsning? Och varför är det tabu att en redaktör ger råd om hur man skriver direkt för ljudbok, jag menar det har väl i alla tider getts råd om hur man skriver bra böcker, bra artiklar, bra bruksanvisningar mm.? Hur man föredrar att läsa är ju personligt, men jag vet att många precis som jag omöjligt kan svara på vad de gillar bäst, att läsa med öronen eller ögonen. Det har också framförts i debatten att den tryckta boken kommer att få stryka på foten för ljudböckerna och att smala böcker därför inte kommer att tryckas i samma omfattning eftersom de inte passar som ljudböcker. Men snälla rara, Alla böcker passar som ljudböcker om man är en van läsare och tillika ljudboksläsare! Däremot kostar det ju en slant extra att producera en ljudbok och kanske kostnaden kan avgöra. Jag vet inte. Jag är dock övertygad om att många fler läser mycket mer eftersom det finns ett fantastiskt utbud hos de stora ljudboksaktörerna.
Hon är 14 år, hennes dopnamn är Julia men hon kallar sig själv Turtle. Hon bor avsides i norra Kalifornien tillsammans med sin far och farfar. Enligt en av lärarna i skolan bär hon tecken på att någonting är på tok hemma. Turtle väljer dock att tiga, hon är sin pappas ”absolute darling” och hon vet inget annat. Hennes historia berättas med en sugande detaljrikedom som går in under huden och ner i magen på läsaren. Smärtsamt, uppslukande och fantastiskt välskrivet, såväl språk som psykologi. Gång på gång överraskas jag av de vändningar romanen tar, de fantastiska naturskildringarna som på något sätt underblåser det förtvivlade i Turtles situation. Jag är där med henne till fullo och jag gläds över att hon är en fighter.