Leon Berger är förgjord av sorg efter den olycka som slitit hans dotter och fru ifrån honom. Ett slumpartat möte med en studiekamrat leder till att han lämnar Stockholm för den norrländska staden K. Leon är lärare och han efterträder en kollega vid namn Eugen Kallman som dött under oklara omständigheter under försommaren.
En lågmäld Nesser som låter flera olika berättare komma till tals, ett grepp som fungerar utomordentligt väl i denna berättelse vars huvudhandling utspelas i mitten av 90-talet i ett Sverige som blivit mer och mer främlingsfientligt. Romanen bär ett lugn och rullas upp utan åthävor. Egon Kallmans ögon är enligt mig ingen spänningsroman, men jag blev ändå förvånad när Nesser själv sa samma sak vid ett av sina seminarium på Crimetime Gotland. Att det fanns ett mystiskt dödsfall med i boken förklarade han med att det i allt han skriver smyger det alltid in ett oväntat dödsfall vare sig han vill eller inte.
Nessers fantastiska språk och hans mångbottnade ofta vemodigt tufsiga karaktärer med sina lakoniska kommentarer golvade mig redan för många år sedan. Även om jag tycker olika mycket om böckerna gör han mig aldrig besviken, det finns alltid något som rör mitt inre, det finns alltid en älskansvärd karaktär. Och karaktärerna, deras namn är så välfunna! Rosemarie Wunderlich Hermansson i Människa utan hund, Ante Valdemar Roos i Berättelse om herr Roos, Gunnar Barbarotti, Beate Moerck, Edmund Wester, Irene Sammelmerk och Alois. Namnen viskar någonting till läsaren om karaktären, jag vet det låter flummigt men för mig är det så. I denna sista roman är en av berättarna Ludmilla Kovacs som ägt en schäfer vid namn Oktober. Någonstans i de tidiga böckerna finns en hund som heter Thatcher. (Nessers egen hädangångna hund Norton har nyss kommit ut med sina memoarer. Fast den har jag ännu inte läst.)
Ja, som ni förstår är jag synnerligen förtjust i Håkan Nessers författarskap och om det blir något nytt Crimetime med närvaro av Nesser önskar jag mig ett seminarium om just Nessers namngivning. För titlar som Ormblomman från Samaria och Styckerskan från Lilla Burma är inget annat än fantastiska!
Utgiven på Albert Bonniers förlag 2016.
Jag är fast efter första meningen. Jag har hamnat inuti den 18-åriga Majas huvud och ser det hon ser, upplever det hon upplever. Jag är hudlös mot hennes ord som flödar sylvassa in i mitt huvud för att sedan färdas rakt ner i magen. En svensk rättegångsthriller där en ung flicka står anklagad, häktad sedan ett halvår och redan dömd av pöbeln. Steg för steg rullas dramat upp, att Maja är berättare är omruskande, är hon att lita på? Väljer hon att utelämna väsentligheter? Vad väljer hon i så fall att utelämna? Och vad fasen har egentligen hänt?![39365[1]](https://www.breakfastbookclub.se/wp-content/uploads/2016/08/393651.jpg)
Ljudbokstjänsten Storytel har i sommar introducerat ovanstående alldeles nya koncept som jag gärna hade velat beskriva med några fyndiga formuleringar. Men det låter sig inte riktigt göras och jag antar att detta faktum är en eloge till Storytel, originalserierna är något helt nytt. Med inspiration från moderna tv-serier har man producerat ljudboksserier i avsnittsform. ( Fast man kan läsa också om man vill). Samtliga originalserier är nyskrivna för ändamålet av svenska författare.![40951[1]](https://www.breakfastbookclub.se/wp-content/uploads/2016/08/409511.jpg)
Förutom fjällräddning halkar Johan in på diverse sidospår, räddar vargvalpar, tar hand om ungdomar på villospår, överlistar korrupta politiker och bekämpar terrorister. Det är visuellt och händelsedrivet, Johans karaktär belyses genom hans handlingar. Jag blev utomordentligt underhållen medan jag lyssnade, Johan är lätt att tycka om och jag älskar seriens fina naturskildringar. I skrivande stund har jag just börjat lyssna på serien Byvalla av Karin Janson inläst av Cecilia Forss, en feelgood i landsbygdsmiljö. Har bara hunnit med två avsnitt ännu, men än så länge gillar jag vad jag hört, känns rentav som om jag är fast. När jag skrivit klart ska jag ta itu med del nr 3.
Williams vann Pulizerpriset för A Streetcar Named Desire 1948 och pjäsen filmatiserades 1951. Namnet på detta drama om klass, begär och en kvinna på väg utför, kommer från en av New Orleans spårvagnar vars slutstation var just Desire.
Jag hittade först pjäsen på Storytel som ofta har udda ljudböcker i gömmorna. En ljudupptagning från 1973 då pjäsen spelades på Lincoln Center i New York. (Blanche spelas förresten av Rosemary Harris, en legendarisk teaterskådespelerska som också är mamma till Jennifer Ehle som spelar Elizabeth i BBC:s klassiker Stolthet och fördom 1995.) Jag insåg dock att jag förmodligen skulle missa väsentligheter om jag bara lyssnade, pjäsen spelas på bred sydstatsdialekt och jag skulle inte se skådespelarna. Dessutom ville jag verkligen läsa. Det slutade med att jag läste på svenska, medan jag lyssnade på originalspråk. Det var riktigt kul att läsa texten och liksom förstå vad skådespelarna försökte uttrycka med sina röster. Gav en ny dimension åt pjäsen och jag blev nästan mer gripen än på teatern.