Breakfast Book Club träffar Audrey Niffenegger

Audrey Niffenegger Foto: Petra Jankov Picha

I våras besökte Audrey Niffenegger Sverige för att marknadsföra sin nya bok Her fearful symmetry, eller på svenska Själens osaliga längtan, uppföljaren till den fantastiska succén Tidsresenärens hustru som har översatts till hur många språk som helst, filmatiserats med mera. Vi fick en chans att träffa henne en solig morgon på hennes hotell där vårt samtal kom att handla om varför det övernaturliga blivit hennes plattform för skrivande och vilken betydelse en plats kan ha för historien.

Själens osaliga längtan (som är en usel titel på svenska faktiskt Her fearful symmetry är bättre), handlar om tvillingarna Julia och Valentina som ärver sin mors tvillingsysters lägenhet i London och flyttar dit på ett år från USA. De är identiska tvillingar men totalt diametralt symetriska ansikten. Efter ett tag upptäcker de att mammans syster inte har lämnat lägenheten utan hennes ande finns kvar. De börjar utforska andevärlden vilket leder till oanade konsekvenser.

Hur ska vi övertyga våra bokklubbsmedlemmar att läsa hennes bok frågar jag henne. På första frukostträffen svarade majoriteten att de bara gillar realistiska böcker och Själens osaliga längtan leker med det övernaturliga.
– I mina böcker är mina spöken lika realistisk som vanliga människor. Du måste skapa karaktärer som är möjliga och som vi tror på och det gör man genom att ge dem riktiga mänskliga egenskaper. Att använda spöken och övernaturliga inslag gör att man kan tänka och fundera över världen på ett annat sätt.

Varför döden?
– Vi vet inte något om den. Människor med näradöden-uppelvelser kommer tillbaka och säger att det var så fantastiskt. Jag ville inte stanna där. För mig är det fascinerande för att vi inte har någon kunskap om vad som händer efter döden. Döden är oåterkallelig.

Audrey Niffenegger fortsätter med att berätta om hur den amerikanska kulturen har en sån begränsad relation med det förflutna, trots att det mesta i film- och populärkulturväg från USA handlar dom döden på sätt och vis med alla tv-deckare, skjutande och dödande i filmer etc.

Highgate Cemetary Foto: Petra Jankov Picha

Hur stor betydelse har det att boken utspelar sig just vid Highgate Cemetary i London?
– I början tänkte jag att det kunde ha blivit vilken kyrkogård som helst. Jag funderade på att använda mig av Graceland i Chicago (inte att förväxla med Elvis Presleys hem) men jag hade redan varit på Highgate och visste att den bara var öppen vissa tider för allmänheten och att den styrdes av gäng vänner och jag ville att en av karaktärerna i boken skulle vara guide där.

Audrey Niffenegger praktiserade och följde människorna bakom Highgate Cemetary som research inför boken och guidade också själv på kyrkogården.
– T ex hade jag inte kunnat förlägga handlingen i Paris. Jag talar inte franska och varje gång känner jag mig som en idiot där.

Andra delar av boken utspelar sig i Chicago liksom även Tidsresenärens hustru gör. Vad betyder Chicago för henne?
– Chicago är ordning och reda. Stadens motto är ”The city that works”. Det här blir en konstrast till det extraordinära som utspelar sig i mina böcker.

Och samtidigt även i andra böcker och filmer som Revolutionary road och Good Will Hunting?
– Jo, Chicago får ofta den rollen av att vara det normala. På kusterna i USA händer det spännande saker, det görs filmer, saker exploderar, bohemer lever i New York, Regeringen finns där men i mitten får vi bara saker gjorda och är ordningsamma. Många polisserier utspelar sig också ofta i Chicago.

Och boken då?
Jo, den är svår att släppa ifrån sig och även för en ovan läsare av övernaturligheter som jag är så fastar jag direkt och sträckläser i princip hela. Att den utspelar sig vid Highgate Cemetary är bara en bonus för en gravespotter som jag. Har nämligen varit där och sett den fantastiska kyrkogården med egna ögon. Det går inte att avslöja för mycket av handlingen utan att också avslöja spoilers så läs den

Paret Kepler


Paret Kepler var så otroligt fina och inspirerande på Yourlifekvällen i veckan. De avbryter varandra, fyller i varandras meningar och verkar helt nykära efter arton år tillsammans.

De avslöjar faktiskt att förhållandet fått en nykick efter att de börjat skriva tillsammans som Lars Kepler och skämtar om att de ska skriva en bok om relationer och parterapi som ska heta ”Skaffa er en pseudonym”.

Alexander Ahndhoril och Alexandra Coeljo Ahndoril har försökt skriva romaner tillsammans förrut men aldrig lyckats. Det var när dom bestämde sig för att bli någon annan som de först lyckades. Lars Kepler hette egentligen Lotta Kepler från början men det var inte förrän de bytte kön och namn som det lossnade ordentligt.

Nu är dom aktuella med andra boken som Lars Kepler, Paganinikontraktet, som min bloggkollega Johanna läst och tyckte var sådär. Jag, som tyckte Hypnotisören var sådär också, kommer nog inte läsa så mycket mer av paret Kepler men tycker de känns oerhört inspirerande som författarpar.

Och faktiskt, ibland kändes de nästan generade över deras framgångar som Lars Kepler. Det faktum att de båda har individuella författarkarriärer som på varsitt håll inte varit lika framgångsrika men kanske betraktade som mer ”fina författare” verkade störa dem lite grann. Lite som om de måste ursäkta sig med översvallande kommentarer om hur mycket det betyder för dom att de blir lästa av en stor massa.

Ekonomiskt kunde de inte sticka under stol med att det blivit lättare för dom efter framgångarna. Framförallt berättade Alexandra Coelho Ahndoril att det gett henne möjlighet att leva ut som jul-älskare och att julen börjar efter 7 oktober hemma hos familjen Ahndoril!

Bokcirkel på Facebook: Dödgrävarens dotter

Bokcirklarnas drottning Karin bjöd ikväll in till bokcirkel direkt på Facebook. Jag hade tänkt att delta men vi hade kvällsplaner så jag försöker hänga på i efterhand istället. Karin har lovat att diskussionerna kring bokcirkelboken ska fortgå hela september.

Och bokcirkelboken är ingen mindre än en av mina favoriter; Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter. Jag älskade varje sekund av boken och tycker historien om Rebecka Schwart är fullkomligt fantastisk.

Det är ett bra tempo hela tiden. Något som Oates inte alltid lyckas med. Berättelsen är verkligen en feministisk hyllning till en otroligt stark kvinna. Och slutet. Brevväxlingen är genial. Jag fullkomligt älskar slutet!

Här kan ni läsa diskussionerna på Facebook.

Personligt med Kristina Ohlsson

Strax innan deckarförfattarinnan Kristina Ohlsson skulle fylla 30 bockade hon av sin livschecklista.
– Jag har ett jobb. Jag har skrivit en bok. Nu kan jag fylla år!
Och inte bara det. Hon har ett jobb som civil anställd på Säpo. Hon har nyligen jobbat i Bagdad fyra månader och hon är aktuell med sin andra bok Tusenskönor.

I onsdags bjöd Piratförlaget och Skugge&Co in till en personlig och intim middag med henne på Medelhavsmuseet. Inbjudna var bokbloggare, närmaste familjen och ett fåtal journalister. Mat från Halv grek plus turk och Jessica från Bokhora intervjuade.

Foto: Skugge&co
Foto: Skugge&co

Ett otroligt lyckat koncept. Istället för att mingla med tusen andra journalister och bokbloggare fick undertecknad författarinnan till bordet och möjlighet att ställa helt egna frågor under middagen. Hon berättade bland annat att hon tar tjänstledig ett par veckor varje år för att skriva och helst skriver på förmiddagarna.

– Den här myten om den halvalkoholiserade författaren stämmer inte på mig, berättar Kristina Ohlsson medans vi provsmakar på det noga utvalda rödvinet.
– Jag skriver nykter, helst på förmiddagarna och absolut inte efter elva på kvällen.
Anledning? Hon blir så adrenalinladdad av att skriva att hon måste varva ner efteråt.

Författarskapet vill hon behålla som en hobby. Tredje boken är redan klar och kommer förmodligen lanseras redan till påsk. Sen ska hon ta ett sabbatsår från skrivandet.
– Jag måste behålla det här som en hobby, säger hon. Annars har jag ingenting kvar. Jag kan ju knappast säga upp mig och jobba på Säpo på fritiden.

Det är något hon håller hårt fast vid. Skrivandet måste vara lustfyllt. Det är så mycket annat att oroa sig för i livet och skrivkramp vet hon inte vad det är.

Foto: Skugge&co
Foto: Skugge&co

Debuten Askungar kom förra året och nu är hon aktuell med uppföljaren Tusenskönor. Undertecknad har läst och gillade den andra boken mycket mer än den första. Här har personer och platser fallit på plats och Kristina Ohlsson har utvecklats som historieberättare. Jag ser varmt fram mot tredje boken.