Kategori: Nyheter och kommentarer

Publicerat

Nu är det jul (igen)

Ann-Sofie: Hörredu Maggan, nu är det jul igen. Har du planerat någon julläsning?

Maggan: Jodå, så fortsätta läsa Mot paradiset av Hanna Yanagihara en oavslutad tegelsten som ligger där bredvid min säng. Sedan måste jag förstås läsa Havsörnens skrik av Karin Smirnoff och En lyckligare tid av Claire Lombarde och, och…. vi får se vad jag hinner med.

Ann-Sofie: Ja, det brukar bli annat (trevligt) som tar tid från läsningen. Jag ska ägna mig åt utläsning av påbörjade böcker tror jag. Tingen av Ulrika Nielsen och Anomalin av Hervé Le Tellier, de har inte många sidor kvar. Sedan fick jag tips om Bortbytaren av Anders de la Motte så den blir det nog också. Jag får sällan böcker i julklapp eftersom ingen vet vad de ska köpa. Får du?

Maggan: Nä, det är ju dömt att misslyckas om jag nu inte talat om vad de ska köpa och de gör precis som jag säger. Sist sa jag till att de skulle köpa Hamnet av Maggie O´Farell. Den var helt fantastiskt btw, älskar hennes romaner! Hon har ju nyss kommit med en ny, Lucrezias porträtt, kanske jag ska önska mig den?

Ann-Sofie: Bra önskeval! Jag ger bort böcker året om, men extraviktigt är det till jul. Nu kan jag som vanligt inte skriva titlar här men konstiga ord, fåglar, katter och kungar är inblandade i julböckerna, så mycket kan jag säga. Ska du ge bort julklappsböcker?

Maggan: Vet inte än, funderar fortfarande. Är ju så uppenbart att jag ska ge en bok. Tänkte jag kunde överraska och ge något helt annat.

Ann-Sofie. Ser fram emot att höra vad det blir! Jag tycker vi haft en bra blandning frukostböcker i år. Vilken frukostbok tyckte du bäst om från året som gått?

Maggan: Lykttändaren av Pontus Ljunghill är ju en gammal favorit som var vår första bok i temat staden. Gillade också Violeta av Isabel Allende.

Ann-Sofie: Jag tror det får bli Tokyo Ueno Station av Yu Miri. Sorglig och återhållsam.

Nu tar vi jullov här på bloggen men vi ses på Instagram.

God jul!

Publicerat

Ett oväntat val av Marian Keyes

Jag har älskat Marian Keys böcker ända sedan jag läste hennes debutroman Vattenmelonen någon gång på 90-talet. Hennes utsökt skarpsynta blandning av humor, omsorg och mörker får mig alltid på fall. Var överlycklig när jag lyckades få en bok signerad på bokmässan i år. ”I love your books”, stammade jag fram, ”they always makes me laugh!” Inte speciellt spirituellt av mig, men hon såg glad ut. 

Rachel Walsh är tillbaka på rehabkliniken där hon behandlades i 90-talsklassikern ”En oväntad semester”. Dock inte som patient den här gången, utan som terapeut. Hon har varit fri från drogerna i 20 år, lever ensam i en trevlig villa i Dublin och har en fin partner. Läsare som minns den vackra kärlekssagan med Luke undrar förstås vad som hände och vad som fick Rachel att lämna New York? 

Keyes är alltid i sitt esse när hon skriver om medlemmarna i den lätt galna familjen Walsh och Ett oväntat val är inget undantag, antar också att Rachel är den syster som är mest lik henne själv, både Rachel och Keyes är nyktra missbrukare. Livet som terapeut på ett behandlingshem samt det vanskliga i att vara nykter missbrukare skildras med insikt. Romanen börjar lättsamt och är väldigt rolig för att sedan, när Rachels livssorg blottats, köra rakt in i mörkret. Ännu en oförglömlig roman av Marian Keyes.

Utgiven på Norstedts 2022, översättning av Katarina Jansson

Publicerat

Anne Tyler (igen)

Det var Camilla (Mind the book) som introducerade Anne Tyler för mig och jag har läst henne regelbundet genom åren. Hon skriver om det vanliga livet. Det som inte har strukturerade dramaturgiska kurvor inbyggt i sig och blir bladvändande insiktsfullt därför. Ett amatöräktenskap lyssnade jag till under långa promenader, och fick följa en familj i USA,  från det att kvinnan och mannen träffades, genom hela deras gemensamma liv inklusive skilsmässa och slutligen till deras död. I Utan bagage gör Delia ett försenat tonårsuppror får man väl säga, när hon en dag på familjens gemensamma semester helt sonika lämnar dem och börjar ett nytt liv i en stad långt därifrån. Var hör du hemma? handlar om två familjer som samma dag hämtar sina adoptivbarn på flygplatsen och vi följer dem under några år. I Påminnerskan flyttar den gamle Liam till förorten för ett nytt och fint liv men råkar ut för en olycka som påverkar hans minne. Han träffar Eunice, som jobbar som ett slags påminnerska till en annan man med dåligt minne. Nu ska hon hjälpa Liam.

I Farväl för nybörjare rasar det murkna trädet ner över huset hamnar Dorothy underst och dör snabbt. Aaron lämnas ensam i resterna och det tar lång tid innan han kommer sig för att reparera huset igen. Dorothy och Aaron, de som var så lyckliga och perfekta för varandra! Omgivningen ger råd om hur man sörjer, vill hjälpa och ta hand om Aaron men vafan, han klarar sig ju! Så dyker Dorothy upp igen. Ibland tunn och konturlös, ibland kraftfull. Hon ställer samma fråga: hur hade vi det egentligen?

Blå tråden läste jag i en sittning på planet ner till Bryssel. Här är det en familj i fokus, där den näst yngsta – men vuxna – sonen alltid tenderar att inte komma att inte vara tillgänglig. Hans frånvaro präglar de andra och när han kommer blir det stort hallå. Men berättelsen tar helt andra vägar, vi får kliva tillbaka i historien och får andra berättelser som kanske kan förklara varför en familj blir det den blir. Jag noterar att romanen har mycket dialog, är det därför det känns som jag är en del av den här familjen?

Någon gång har jag försökt läsa Tylers allra tidigaste böcker, men är det inte lite för ofta väl skruvade karaktärer och lite putslustigt? Men senare böcker är det bara bra. En dramatisk vanlig vardag utan den dramaturgiska kurvan. Man läser på ändå.

Men efter Blå tråden har jag inte läst mer. Jag tror den senaste översättningen är Honung och ättika – så tuktas en argbigga på nytt, där författare tar sig an Shakespeare-verk. Ytterligare böcker finns på engelska, men vill ingen översätta dem längre?

Publicerat

Från A till Ö: Q som i Quindlen

”Att hålla på med böcker”, för att citera Jessica i den tio-av-tio-poängiga podden Litteräris är ju något vi lite till mans håller på med. Som nu: att leta i Lästa böckers förråd och hitta pärlor. En gång i tiden när jag bokstavsordnade all min läsning saknades en författare på Q. * Av Helena Dahlgren, en annan tio-av-tio-poängare fick jag då tipset Anna Quindlen och på gamla ooofbok skrev jag:

”På engelska heter den här romanen [Nattens ljus] Blessing vilket är namnet på såväl gården den äldre kvinnan Lydia bor på, som hennes efternamn . Hon är Egendomsägare av god gammal skola, håller sin personal – ofta oduglig – kort, vet och månar om sin position. Som trädgårdsmästare till gården anställs Skip Cuddy. Han sköter sitt jobb bra – det ser Lydia Blessing i kikaren hon använder för att följa hans arbete. Så en dag lämnar någon ett nyfött barn på trappen till hans tjänstebostad.

Om jag på låt oss säga en blogg läste ovanstående presentation skulle jag tänka: ”det där är inte en bok för mig”.  Men det här är en läsvärd historia och dess styrka är sättet Anna Quindlen bygger upp sina två karaktärer Lydia och Skip. Bit för bit –  i ett behagligt långsamt och välskrivet tempo – växer de fram och gör romanen till en god läsupplevelse!”

Sedan dess har jag läst flera Quindlen-romaner som Every Last One: A Novel och Still Life with Bread Crumbs . Få böcker är översatta vilket är synd. Tycker Quindlen borde nå flera.

—

* Igår försökte jag förklara för förvånade lyssnare varför jag inte står ut med luckor i har-läst-alfabetet. Är du perfektionist? undrade de. Nej, jag tycker bara inte om det ofullständiga. Saknade bitar. Hål. Olagda pussel. Jag tycker inte om det. Allt eller inget gäller.