Kategori: Nyheter och kommentarer

Ibland börjar jag på en bok som jag tror starkt på, men det går bara inte av olika skäl. En sådan bok är Den polske ryttaren av Antonio Munoz Molina. Jag skriver till Katarina som har rekommenderat den (och hennes bokval brukar vara perfekta för mig)

Det behöver kanske inte stämma varje gång. Jag läste till sidan 50 men mitt snötyngda kynne kommer inte överens med den här boken.

Efter första sidan tänkte jag att det här var en bok för mig. Efter 50 sidor tror jag inte det längre. Det är alla orden som gör att jag storknar. Satserna radas på varandra, med komman emellan till sidolånga meningar. Meningar där allt berättas, upprepas. Jag kan tänka mig att om man som du, ligger i vilstol i en het spansk stad och hjärnan går ner på lägre varv på grund av värmen så kommer man in i en rytm i den här boken. Jag tappar bort mig och lägger undan boken.

Jag var på väg att ge bort den, men Katarina hejar på i kommentarerna:

värme och ledig tid underlättar nog läsandet av den här bitvis besvärliga och lite bångstyriga romanen. Den blir dock mindre snårig i kommateringen efter hand, när man lär känna rytmen och karaktärerna så småningom och sugs in i stämningen. För mig är romanen som en slags rotfyllning; det en vacker och vemodig skildring av att hitta hem och höra hemma i både tid och rum.

Så kvar i hyllan blev den. Och väntar på sommaren.

– – – – –

Jag städar min bokhylla för #Blogg100.

För flera år sedan berättade Anne Wiazemsky  i radioprogrammet  Biblioteket om hur hon tänkte när hon skrev boken Debutant. Boken handlar om den sommar som hon, 17 år , spelade in filmen Min vän Balthazar (Au hasard Balthazar) och inledde ett ”komplicerat förhållande” med filmens regissör. Hon ville skriva en roman, en självbiografisk, om den sommaren men hon ville göra det med hjälp av sina minnen och läste inte dagboken förrän efteråt. Enkelt var det inte, hon fick slita med att gestalta 17-åringens perspektiv på händelserna, att låta den vuxne Wiazemsky vara tyst.

Jag blev mycket intresserad och köpte boken. Jag bloggade om att jag skulle pröva Wiazemskys idé och skriva om mina dagböcker från tonårstiden

med Ann-Sofies perspektiv för att sedan jämföra med originalet.  Vad är sant och inte?

Men nu i min ivriga städning hittar jag inte Debutant! Köpte jag den, köpte jag den inte?

Buddenbrooks av Tomas Mann. Jag har ärvt min roman i två tjocka delar. Den är tryckt 1945 och översättare är Alfred Wingren. Buddenbrooks är en bok som har flera översättningar. I en artikel ur Svd läser jag:

Redan 1904 kom Walborg Hedbergs första svenska översättning, följd av Alfred Wingrens 1929 (Nobelprisåret), Hedbergs originalöversättning reviderad av Irma Nordvang 1952, Curt Munthes översättning från 1957 och 1975 kom återigen Hedbergs version den här gången reviderad av Nils Holmberg.

Den sjätte översättningen av Ulrika Wallenström kom 2005 och bygger på en något annorlunda urkund vilket leder till en annorlunda text

det här handlar om en icke oansenlig mängd passager och korrigeringar som skiljer denna version från de tidigare.

Så hur gör jag? Läser den gamla ärvda romanen med översättning från 1929 eller köper en ny i Wallenströms tappning?

 

Min #blogg100 handlar om min bokhylla med olästa böcker. Idag är det en luring eftersom Den unge Werthers lidanden faktiskt inte är oläst, men den står där i oläst-hyllan därför att jag har byggt upp en subkategori: Har läst men kommer läsa alldeles snart igen.

Unge Werther är alltså ynglingen som Goethe skrev om på 1700-talet och som levde ut sin kärlek och kärlekssorg på ett språkligt helt underbart sätt. Allt som en exploderande Egenmäktigt förfarande, faktiskt. Min Werther är en gammal upplaga och jag vill skaffa mig en nyare, den där Martina Lowden har skrivit förordet. Det ska jag göra i morgon dag.

Nå, har du läst om Werther? Om inte: gör det!

– – – –

Jag städar min bokhylla för #Blogg100