Kategori: Nyheter och kommentarer

Publicerat

Ett oväntat val av Marian Keyes

Jag har älskat Marian Keys böcker ända sedan jag läste hennes debutroman Vattenmelonen någon gång på 90-talet. Hennes utsökt skarpsynta blandning av humor, omsorg och mörker får mig alltid på fall. Var överlycklig när jag lyckades få en bok signerad på bokmässan i år. ”I love your books”, stammade jag fram, ”they always makes me laugh!” Inte speciellt spirituellt av mig, men hon såg glad ut. 

Rachel Walsh är tillbaka på rehabkliniken där hon behandlades i 90-talsklassikern ”En oväntad semester”. Dock inte som patient den här gången, utan som terapeut. Hon har varit fri från drogerna i 20 år, lever ensam i en trevlig villa i Dublin och har en fin partner. Läsare som minns den vackra kärlekssagan med Luke undrar förstås vad som hände och vad som fick Rachel att lämna New York? 

Keyes är alltid i sitt esse när hon skriver om medlemmarna i den lätt galna familjen Walsh och Ett oväntat val är inget undantag, antar också att Rachel är den syster som är mest lik henne själv, både Rachel och Keyes är nyktra missbrukare. Livet som terapeut på ett behandlingshem samt det vanskliga i att vara nykter missbrukare skildras med insikt. Romanen börjar lättsamt och är väldigt rolig för att sedan, när Rachels livssorg blottats, köra rakt in i mörkret. Ännu en oförglömlig roman av Marian Keyes.

Utgiven på Norstedts 2022, översättning av Katarina Jansson

Publicerat

Anne Tyler (igen)

Det var Camilla (Mind the book) som introducerade Anne Tyler för mig och jag har läst henne regelbundet genom åren. Hon skriver om det vanliga livet. Det som inte har strukturerade dramaturgiska kurvor inbyggt i sig och blir bladvändande insiktsfullt därför. Ett amatöräktenskap lyssnade jag till under långa promenader, och fick följa en familj i USA,  från det att kvinnan och mannen träffades, genom hela deras gemensamma liv inklusive skilsmässa och slutligen till deras död. I Utan bagage gör Delia ett försenat tonårsuppror får man väl säga, när hon en dag på familjens gemensamma semester helt sonika lämnar dem och börjar ett nytt liv i en stad långt därifrån. Var hör du hemma? handlar om två familjer som samma dag hämtar sina adoptivbarn på flygplatsen och vi följer dem under några år. I Påminnerskan flyttar den gamle Liam till förorten för ett nytt och fint liv men råkar ut för en olycka som påverkar hans minne. Han träffar Eunice, som jobbar som ett slags påminnerska till en annan man med dåligt minne. Nu ska hon hjälpa Liam.

I Farväl för nybörjare rasar det murkna trädet ner över huset hamnar Dorothy underst och dör snabbt. Aaron lämnas ensam i resterna och det tar lång tid innan han kommer sig för att reparera huset igen. Dorothy och Aaron, de som var så lyckliga och perfekta för varandra! Omgivningen ger råd om hur man sörjer, vill hjälpa och ta hand om Aaron men vafan, han klarar sig ju! Så dyker Dorothy upp igen. Ibland tunn och konturlös, ibland kraftfull. Hon ställer samma fråga: hur hade vi det egentligen?

Blå tråden läste jag i en sittning på planet ner till Bryssel. Här är det en familj i fokus, där den näst yngsta – men vuxna – sonen alltid tenderar att inte komma att inte vara tillgänglig. Hans frånvaro präglar de andra och när han kommer blir det stort hallå. Men berättelsen tar helt andra vägar, vi får kliva tillbaka i historien och får andra berättelser som kanske kan förklara varför en familj blir det den blir. Jag noterar att romanen har mycket dialog, är det därför det känns som jag är en del av den här familjen?

Någon gång har jag försökt läsa Tylers allra tidigaste böcker, men är det inte lite för ofta väl skruvade karaktärer och lite putslustigt? Men senare böcker är det bara bra. En dramatisk vanlig vardag utan den dramaturgiska kurvan. Man läser på ändå.

Men efter Blå tråden har jag inte läst mer. Jag tror den senaste översättningen är Honung och ättika – så tuktas en argbigga på nytt, där författare tar sig an Shakespeare-verk. Ytterligare böcker finns på engelska, men vill ingen översätta dem längre?

Publicerat

Från A till Ö: Q som i Quindlen

”Att hålla på med böcker”, för att citera Jessica i den tio-av-tio-poängiga podden Litteräris är ju något vi lite till mans håller på med. Som nu: att leta i Lästa böckers förråd och hitta pärlor. En gång i tiden när jag bokstavsordnade all min läsning saknades en författare på Q. * Av Helena Dahlgren, en annan tio-av-tio-poängare fick jag då tipset Anna Quindlen och på gamla ooofbok skrev jag:

”På engelska heter den här romanen [Nattens ljus] Blessing vilket är namnet på såväl gården den äldre kvinnan Lydia bor på, som hennes efternamn . Hon är Egendomsägare av god gammal skola, håller sin personal – ofta oduglig – kort, vet och månar om sin position. Som trädgårdsmästare till gården anställs Skip Cuddy. Han sköter sitt jobb bra – det ser Lydia Blessing i kikaren hon använder för att följa hans arbete. Så en dag lämnar någon ett nyfött barn på trappen till hans tjänstebostad.

Om jag på låt oss säga en blogg läste ovanstående presentation skulle jag tänka: ”det där är inte en bok för mig”.  Men det här är en läsvärd historia och dess styrka är sättet Anna Quindlen bygger upp sina två karaktärer Lydia och Skip. Bit för bit –  i ett behagligt långsamt och välskrivet tempo – växer de fram och gör romanen till en god läsupplevelse!”

Sedan dess har jag läst flera Quindlen-romaner som Every Last One: A Novel och Still Life with Bread Crumbs . Få böcker är översatta vilket är synd. Tycker Quindlen borde nå flera.

—

* Igår försökte jag förklara för förvånade lyssnare varför jag inte står ut med luckor i har-läst-alfabetet. Är du perfektionist? undrade de. Nej, jag tycker bara inte om det ofullständiga. Saknade bitar. Hål. Olagda pussel. Jag tycker inte om det. Allt eller inget gäller.

Publicerat

Skriften i vattnet av John Ajvide Lindqvist

Älskar Lindqvists böcker, inte minst den subtila humor som alltid finns gömd i hans texter. När han nu ger sig in i thrillergenren gör han mig inte besviken, jag älskar Skriften i vattnet och kommer att kasta mig över nästa del så fort den publiceras. 

Deckarförfattaren och före detta polisen Julia Malmros får till uppdrag att skriva den sjunde Milleniumboken, men till hennes bestörtning refuseras manuset. Efter en del ältande tar hon dock itu med boken igen, nu med helt nya karaktärer. Det kommer dock ett massmord i vägen för den forna kriminalkommissarien, i Stockholms skärgård sker på midsommarnatten en brutal massaker på Julias barndomsväns lantställe. Julia som bor på grannön och dessutom hittar kropparna blir inblandad. 

Refuserad blev också John Ajvide Lindqvist själv, när han fick uppdraget att skriva fortsättningen på Millenium. Han lät sig dock inte nedslås, utan arbetade om manuset. Nu när Skriften i vattnet är utgiven, kan det konstateras att den fått strålande recensioner och dessutom har deckarakademin nominerat boken i klassen årets bästa kriminalroman!

Förutom Julia Malmros finns även den unge mannen Kim Ribbing tydligt inspirerad av Lisbeth Salander. Han är ett maskrosbarn och en enstöring som kommer in i Julias liv av en slump. Han bär på mörka barndomsminnen vilket får honom att se de utsatta och hysa avsky mot översittarna. Han är en ofrivillig actionhjälte och trots det sistnämnda är han en klassisk Lindqvist-karaktär som vi trogna läsare känner igen. 

Jag ska snart läsa Karin Smirnoffs Havsörnens skrik boken som slutligen blev del 7 i Milleniumserien. Tror att även den är fantastisk och jag hoppas att vi kan undvika att jämföra de båda. Enligt Lindqvist själv var en av anledningarna till refuseringen humorn i boken. Kan det vara så att Lindqvists underbara förmåga att se och teckna världen med humoristiska ögon låg honom i fatet? 

Utgiven på Ordfront 2022.