Skriften i vattnet av John Ajvide Lindqvist

Älskar Lindqvists böcker, inte minst den subtila humor som alltid finns gömd i hans texter. När han nu ger sig in i thrillergenren gör han mig inte besviken, jag älskar Skriften i vattnet och kommer att kasta mig över nästa del så fort den publiceras. 

Deckarförfattaren och före detta polisen Julia Malmros får till uppdrag att skriva den sjunde Milleniumboken, men till hennes bestörtning refuseras manuset. Efter en del ältande tar hon dock itu med boken igen, nu med helt nya karaktärer. Det kommer dock ett massmord i vägen för den forna kriminalkommissarien, i Stockholms skärgård sker på midsommarnatten en brutal massaker på Julias barndomsväns lantställe. Julia som bor på grannön och dessutom hittar kropparna blir inblandad. 

Refuserad blev också John Ajvide Lindqvist själv, när han fick uppdraget att skriva fortsättningen på Millenium. Han lät sig dock inte nedslås, utan arbetade om manuset. Nu när Skriften i vattnet är utgiven, kan det konstateras att den fått strålande recensioner och dessutom har deckarakademin nominerat boken i klassen årets bästa kriminalroman!

Förutom Julia Malmros finns även den unge mannen Kim Ribbing tydligt inspirerad av Lisbeth Salander. Han är ett maskrosbarn och en enstöring som kommer in i Julias liv av en slump. Han bär på mörka barndomsminnen vilket får honom att se de utsatta och hysa avsky mot översittarna. Han är en ofrivillig actionhjälte och trots det sistnämnda är han en klassisk Lindqvist-karaktär som vi trogna läsare känner igen. 

Jag ska snart läsa Karin Smirnoffs Havsörnens skrik boken som slutligen blev del 7 i Milleniumserien. Tror att även den är fantastisk och jag hoppas att vi kan undvika att jämföra de båda. Enligt Lindqvist själv var en av anledningarna till refuseringen humorn i boken. Kan det vara så att Lindqvists underbara förmåga att se och teckna världen med humoristiska ögon låg honom i fatet? 

Utgiven på Ordfront 2022. 

Christer Strömholms fotografier – Porträtt i Paris

Bar La Methode, Paris 1960. Christer Strömholm

Jag erkänner direkt. Att jag gick på visningen av Christer Strömholms fotografier beror egentligen inte på att jag är särskilt kunnig eller ens intresserad av fotografi. Däremot är jag intresserad av Paris, på 40-, 50-, 60-talen, ja alla tal om jag ska vara tydlig.

Med det sagt vill jag ge en stark rekommendation att se utställningen på Nationalmuseum. Det är så snyggt curerat. Nästan lite dunkelt i prången och med många små rum kan man känna Paris-känslan. Porträtten är enastående. Inte bara för sina motivs skull, utan lika mycket för konstnärligheten. En lång rad bekanta ansikten, och för all del obekanta, ansikten möter jag i det svartvita.

Jag hamnade för längesedan, litterärt, i 50-talets Paris med hjälp av Birgitta Stenberg. Jag tänker på henne när jag tittar på de helt fantastiska bilderna av poeten Paul Andersson. Var är hon? Var hon inte där eller fotograferades hon bara inte? Jag snabbläser Kärlek i Europa men ingenstans hittar jag något om Strömholm. Från bokbörsen skaffar jag Tor-Ivan Odulfs Skymningen gör dårarna oroliga som i romanens form handlar om Paris tidigt 50-tal där författaren med Strömholm som kamrat drar sig fram på billiga hotell, knappt mat för dagen. Boken gavs ut 1989, efter Odulfs död, och kanske är det som Stig Claesson skriver i sin Efter syndafloden

”Minnet leker med mig ibland, och det är ju inte bra om man ska skriva ihop en realistisk skildring från femtiotalets Paris. Men det är inte det jag är ute efter. Jag ska berätta om kärlek.”

Om fotografi är en realistisk skildring eller ej låter jag vara osagt. Det intresserar mig inte ens. Utställningen på Nationalmuseum är fenomenal oavsett.

Annie Ernaux nobelpristagare 2022

Vilken enastående författare! Har i två dagar befunnit mig i ett Ernaux-maraton, rev av A womans story, Shame och A man´s place i ett sträck. (Jo, jag läslyssnade på engelska, var det som erbjöds via Storytel just nu). Har befunnit mig i 50-talets Normandie där Ernaux växer upp under små förhållanden som enda barnet till ett café-ägarpar som gör allt för att försäkra sig om att deras flicka ska få utbildning. Om Ernaux varit svensk skulle hon förmodligen betraktas som en arbetarförfattare.

Har haft Ernaux på min läslista i flera år men tvekat. Förmodligen för att hon beskrivits som autofiktionens moder och det är en genre som sällan tilltalar mig. Har förvisso läst en del men efter att ha kämpat mig igenom  Knausgårds Min kamp 1 fick jag nog. Tills fredags då, när Annie Ernaux kom in i mitt liv. Jag har aldrig läst något liknande, språket är återhållet och exakt, ändå går orden rakt ner i magen. De minnen som skrivs fram ligger många år tillbaka i tiden, tror kanske att det är hemligheten, Ernaux har fått perspektiv och kommit till insikt.  

Jag tror hon är en författare som tilltalar många. Hennes böcker är korta, de jag läste i helgen hade en lyssningstid på drygt två timmar. Skulle gärna fortsatt leva i Ernaux värld ett tag till men, men alla mina bokcirklar kallar på uppmärksamhet och kanske jag vill läsa henne på svenska trots allt. 

Annie Ernauxs böcker är utgivna på Norstedts.

Löftet av Damon Galgut

Den sydafrikanske författaren Damon Galguts Bookerpris-belönade roman Löftet infriade med råge mina högt ställda förväntningar. Han är i Sverige denna vecka och jag hoppas få lyssna till honom på bokmässan i Göteborg. Löftet tar avstamp 1986 när de tre syskonen Swats, Amor, Anton och Astrid reser hem till familjens farm för att begrava sin mor. På dödsbädden avkrävde modern sin make ett löfte, familjens trogna svarta tjänare Salome skulle få sitt lilla sjabbiga hus med tillhörande markplätt som gåva. Fadern infriat inte löftet, något som Amor familjens yngsta dotter aldrig glömmer.

Romanen löper över 30 år och syskonen Swats liv går hand i hand med förändringarna i Sydafrika när apartheid avskaffas.  Det är en annorlunda roman med stillsam och lågmäld läsning, att Galgut är dramatiker anas, inte minst då han låter många scener utspelas vid begravningar på familjen Swats farm. Sydafrikas tragiska historia och familjens oförmåga att släppa sin identitet som vit välbeställd farmarfamilj är väldigt skickligt skildrat.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022, översättning av Niclas Hval.