Christer Strömholms fotografier – Porträtt i Paris

Bar La Methode, Paris 1960. Christer Strömholm

Jag erkänner direkt. Att jag gick på visningen av Christer Strömholms fotografier beror egentligen inte på att jag är särskilt kunnig eller ens intresserad av fotografi. Däremot är jag intresserad av Paris, på 40-, 50-, 60-talen, ja alla tal om jag ska vara tydlig.

Med det sagt vill jag ge en stark rekommendation att se utställningen på Nationalmuseum. Det är så snyggt curerat. Nästan lite dunkelt i prången och med många små rum kan man känna Paris-känslan. Porträtten är enastående. Inte bara för sina motivs skull, utan lika mycket för konstnärligheten. En lång rad bekanta ansikten, och för all del obekanta, ansikten möter jag i det svartvita.

Jag hamnade för längesedan, litterärt, i 50-talets Paris med hjälp av Birgitta Stenberg. Jag tänker på henne när jag tittar på de helt fantastiska bilderna av poeten Paul Andersson. Var är hon? Var hon inte där eller fotograferades hon bara inte? Jag snabbläser Kärlek i Europa men ingenstans hittar jag något om Strömholm. Från bokbörsen skaffar jag Tor-Ivan Odulfs Skymningen gör dårarna oroliga som i romanens form handlar om Paris tidigt 50-tal där författaren med Strömholm som kamrat drar sig fram på billiga hotell, knappt mat för dagen. Boken gavs ut 1989, efter Odulfs död, och kanske är det som Stig Claesson skriver i sin Efter syndafloden

”Minnet leker med mig ibland, och det är ju inte bra om man ska skriva ihop en realistisk skildring från femtiotalets Paris. Men det är inte det jag är ute efter. Jag ska berätta om kärlek.”

Om fotografi är en realistisk skildring eller ej låter jag vara osagt. Det intresserar mig inte ens. Utställningen på Nationalmuseum är fenomenal oavsett.

Annie Ernaux nobelpristagare 2022

Vilken enastående författare! Har i två dagar befunnit mig i ett Ernaux-maraton, rev av A womans story, Shame och A man´s place i ett sträck. (Jo, jag läslyssnade på engelska, var det som erbjöds via Storytel just nu). Har befunnit mig i 50-talets Normandie där Ernaux växer upp under små förhållanden som enda barnet till ett café-ägarpar som gör allt för att försäkra sig om att deras flicka ska få utbildning. Om Ernaux varit svensk skulle hon förmodligen betraktas som en arbetarförfattare.

Har haft Ernaux på min läslista i flera år men tvekat. Förmodligen för att hon beskrivits som autofiktionens moder och det är en genre som sällan tilltalar mig. Har förvisso läst en del men efter att ha kämpat mig igenom  Knausgårds Min kamp 1 fick jag nog. Tills fredags då, när Annie Ernaux kom in i mitt liv. Jag har aldrig läst något liknande, språket är återhållet och exakt, ändå går orden rakt ner i magen. De minnen som skrivs fram ligger många år tillbaka i tiden, tror kanske att det är hemligheten, Ernaux har fått perspektiv och kommit till insikt.  

Jag tror hon är en författare som tilltalar många. Hennes böcker är korta, de jag läste i helgen hade en lyssningstid på drygt två timmar. Skulle gärna fortsatt leva i Ernaux värld ett tag till men, men alla mina bokcirklar kallar på uppmärksamhet och kanske jag vill läsa henne på svenska trots allt. 

Annie Ernauxs böcker är utgivna på Norstedts.

Löftet av Damon Galgut

Den sydafrikanske författaren Damon Galguts Bookerpris-belönade roman Löftet infriade med råge mina högt ställda förväntningar. Han är i Sverige denna vecka och jag hoppas få lyssna till honom på bokmässan i Göteborg. Löftet tar avstamp 1986 när de tre syskonen Swats, Amor, Anton och Astrid reser hem till familjens farm för att begrava sin mor. På dödsbädden avkrävde modern sin make ett löfte, familjens trogna svarta tjänare Salome skulle få sitt lilla sjabbiga hus med tillhörande markplätt som gåva. Fadern infriat inte löftet, något som Amor familjens yngsta dotter aldrig glömmer.

Romanen löper över 30 år och syskonen Swats liv går hand i hand med förändringarna i Sydafrika när apartheid avskaffas.  Det är en annorlunda roman med stillsam och lågmäld läsning, att Galgut är dramatiker anas, inte minst då han låter många scener utspelas vid begravningar på familjen Swats farm. Sydafrikas tragiska historia och familjens oförmåga att släppa sin identitet som vit välbeställd farmarfamilj är väldigt skickligt skildrat.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022, översättning av Niclas Hval. 

Från A till Ö: M som i Magris

Nu spanar jag i Lästa böckers förråd och hittar en roman jag helt glömt bort. Jag läste den 2010 och verkar förtjust: .

”Hur mycket hinner man berätta på knappa hundra sidor?  Tillräckligt mycket, säger jag.

Som i Auras kärlekshistoria (Carlos Fuentes) där Montero och du blir förlorade i en värld där gränsen mellan då och nu är vag och oskarp . Som i den fantastiska romanen Svart dam (Maria Fagerberg) där Nina drabbas av svår sjukdom. Som i den betraktelse om gränslandet mellan liv och död i Som ni säkert förstår. Snart inser du att Vilohemmet egentligen är en hinsides tillvaro. Och  tankarna vandrar gärna till myten om Orfeus och Eurydike.

Det är verkligen något visst att läsa i en tunn bok i enda timslång sittning. Även om jag nu glömt bort just Magris nätta bok så triggas lusten att leta rätt på flera skönlitterära böcker under 100 sidor. Jag hittar ganska många faktiskt. Men här är är tre:

I ett fönster nära solen av Mats Kempe (93 sidor)
En liten bok om konsten att dö av Ulf Nilsson (75 sidor)
Harvey av Emma Cline (95 sidor)