Jo, SRs romanpris går ju inte att bara negligera sådär hur som helst. Eller går, gör ju, men jag väljer att inte. Däremot har jag inte läst en enda av de nominerade, så jag kan inte säga så mycket om dem. Så, för att i alla fall få lite koll lyssnar jag på lyssnarjuryns diskussioner och får med mig både lust och olust för romanerna. Gör det du också om du är nyfiken.
Kortis med Lukas Moodysson
Nu kommer Lukas Moodyssons roman Döden & co. Den första romanen från honom på tjugo år. Om den och annat mailade vi med Lukas häromdagen.
Döden & co är din första roman på 20 år. Varför blev det en roman just nu?
Jag planerar aldrig (eller jo, ibland men sällan). Boken växte fram av sig själv.
Hade boken kunnat göras som film?
Möjligen, men nej, jag tror inte det, eller jo, kanske, men det är först och främst två saker som gör att den för mig känns självklar som bok:
1. att den väldigt mycket utspelar sig inne i huvudpersonens huvud, hans tankar,funderingar, drömmar, och det är svårt att filma tankar och drömmar, det är en av filmkonstens stora begränsningar, filmkonsten är väldigt bunden till den synliga avläsbara verkligheten och har svårt att ta sig in under skinnet; och
2. jag tycker att det är en berättelse som lämpar sig för ett stillsamt och privat möte, och det där stillsamma och privata är svårt att hitta fram till i en biosalong eller framför en tv eller dator.
Vilka fördelar/nackdelar ser du med respektive hantverk, film eller bok?
Just nu ser jag inga fördelar med film. Men i morgon har jag kanske ändrat mig. Eller jo, förresten, en fördel ser jag: vissa typer av filmer, till exempel komedier, är väldigt roliga att se tillsammans, man får en gemensam upplevelse – jag älskar att se roliga filmer och tv-serier med mina barn.
Att gapskratta tillsammans: den upplevelsen är svår att få med en bok.
Är Döden & co självbiografisk?
Ungefär lika självbiografisk som till exempel Fucking Åmål: jag är varken tjej eller homosexuell eller går på högstadiet eller bor i Åmål men jag kan ändå identifiera mig med huvudpersonerna. Samma sak med Döden & co – det yttre skeendet är påhittat men jag identifierar mig ändå med huvudpersonen till hundra procent.
I boken ställs frågan varför det finns så få bra pappor, bara halvbra sådana. Hur är du själv som pappa?
Jag tror inte att jag är rätt person att svara på den frågan men jag försöker vara så bra jag kan. Jag är åtminstone väldigt närvarande (ibland kanske lite för mycket närvarande).
Och vad tror du det beror på, att det bara finns halvbra farsor där ute?
Det finns nog en del riktigt superbra pappor också, men av en massa olika skäl, psykologiska, sociala, politiska, har det nog varit lättare för pappor att springa och gömma sig ibland, jobba för mycket, ta mindre ansvar i vardagen, försvinna efter skilsmässor osv. Sådana pappor har jag sett många i min närhet, både när jag var liten och nu. Det är sorgligt.
Förhoppningsvis håller det på att förändras. Men jag är inte helt säker på det.
Slutligen, mycket av det du gjort, inklusive Döden & co, skildrar människors desperata längtan efter sammanhang och kärlek. Är det vad människan idag framför allt behöver? Och tror du att det har med vår globala, mediala, prestige-tid att göra, eller har längtan funnits i alla tider?
Längtan och sammanhang. Det låter som en bra sammanfattning. Och desperation. Jag är väldigt intresserad av desperation.
Längtan har funnits i alla tider. Kärlek har funnits i alla tider. Sammanhang, och brist på sammanhang, har funnits i alla tider. Men självklart ändrar allting utseende lite grann beroende på i vilken tid och i vilken omgivning vi befinner oss. Men grunden är densamma. En av mina uppgifter är kanske att försöka kartlägga vad som är specifikt för just vår tid, till exempel: vad händer med vår grundläggande längtan efter sammanhang i den här kaotiska världen som vi lever i? Döden & Co. handlar för mig mycket om just sammanhang. Huvudpersonen Lucas (inte Lukas) är som en detektiv, han försöker förstå hur allting hänger ihop, han upplever världen som en hög pusselbitar som han måste försöka pussla ihop. Den känslan känner jag igen mig i, även om jag inte är riktigt lika vilsen som Lucas. (Hoppas jag.)
Den 19 maj är Döden & co föremål för diskussion i vår bokcirkel anmäl dig här, och dessutom har vi ett exemplar att dela ut till någon av våra läsare. Först till kvarn, kära vänner! Skriv namn och adress i kommentarsfältet.
Bok som kommer snart!
Stockholms Stadsmission lanserar snart en bok som heter Jag finns! Röster från Klaragården – en antologi. Boken innehåller utvalda texter från en skrivargrupp med kvinnor på Stockholms Stadsmissions verksamhet Klaragården. Idén till boken kom under våren 2010 då en gammal tanke fick liv på nytt hos Jan Henrik Swahn som leder skrivargruppen. Han menar att texterna som de har skrivit under den här tiden förtjänar att bli lästa av fler och vittna om vilken kraft som kan finnas där vi minst av allt anar.
Mycket spännande och jag ser verkligen fram emot att läsa!
ps. Kanske kommer Petra kunna berätta mer om hon hinner gå på pressträffen om boken om en vecka. ds.
Kan barn få för mycket böcker?
En intressant diskussion kring böcker och leksaker kring böcker pågår just nu på bland annat Den lilla bokhyllan och Barnboksprat. Varför är det mer okej att köpa böcker i överflöd än leksaker? Det hela grundas i en artikel i Barnposten
där Lisa Bjärbo från Bokunge och Helena Ferry från Barnboksprat diskuterar frågan.
Vi har böcker i överflöd. När min dotter föddes fick hon av sin farmor och farfar ett sagobibliotek. Det innehöll samtliga av Astrid Lindgrens böcker, Totte och Emma, Petson och Findus, Mamma Mu, Nalle Puh, Alfons Åberg, Pelle Svanslös, Elsa Beskow med flera. Det innebär att i princip alla klassiker har vi hemma. Vi har senare kompletterat med lite Barbapapa, Vem-böckerna och lite böcker från Olika förlag.
Dessutom har vi såklart en massa olika leksaker och filmer kopplat till böckerna. Vi har t ex Pippi-huset, Pippi-servisen, Pippi datorspel och tre Pippi-kramdjur, Pippi, Herr Nilsson och Lilla Gubben. Jag blir emellanåt galen över alla leksaker som dräller överallt men framförallt blir jag tokig över den dåliga kvalitet som råder på många leksaker och alla trasiga leksaker som dräller. Gjorde en rajd igår och slängde allt som var trasigt men ska tilläggas, Pippigrejjerna håller god kvalitet och fick stanna.
Just Pippi är intressant. Nike älskar sina Pippisaker och Pippifilmer, däremot tröttnar hon när vi läser böckerna. Månne går de för långsamt och handen på hjärtat är de rätt slarvigt skrivna.
Det som dock har lekts mest med här hemma är Barbapappas stora hus. Det är ett vikhus med alla barbabarnen, mamma och pappa som små böcker. Vi gillar också böckerna även om de också är slarvigt skrivna och innehåller många stavfel, men det märker ju mest jag.
Så frågan är då, kan man få för många böcker? Jo, min treåriga dotter har absolut för mycket böcker just nu. Vi har inte läst en fjärdedel av hennes böcker. Visst, hon är inte i målgruppen för alla än, men hon vill gärna läsa samma böcker om och om och om igen vilket betyder att vi inte hinner beta av så många än. Just nu är hon inne i en period där vi läser om alla pekböcker igen, kan det ha med lillebrorsan hon fick kanske!
Även om vi inte hinner läsa allting just nu så är jag väldigt glad över vårt fina sagobibliotek. Där finns allt och tids nog kommer vi att läsa från alla böckerna och även om vi inte gör det så spelar det inte så stor roll. Böckerna finns där och är tillgängliga för henne när helst hon vill.
Och vi besöker biblioteket ofta, läser böcker där och lägger pussel, lånar hem ibland och ibland inte. Just nu har biblioteket även ett utbyte med dotterns dagis så varannan vecka lånar vi hem en bokpåse med tio böcker som vi också läser ur. Ett bra sätt att upptäcka ny barnlitteratur vi kanske annars inte läst.
Summa summarum: Nej, jag tror inte barn kan få för mycket böcker. Däremot för mycket leksaker i dålig kvalitet!