Årets bästa och god jul!

Här kommer Maggans årsbästa!

Årets historiska roman: Hamnet av Maggie O´Farrell

Årets mörkaste roman: Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell

Årets mest gripande memoar: Flickebarn nr 291 av Ninni Schulman

Årets roligaste debutroman: Sanningens kalas av Marie Lundström

Årets romance: Strandläsning av Emily Henry

Årets relationsdrama: Svärmodern av Moa Herngren

Årets musikroman: Tritonus av Kjell Westö

Årets andra världskrigsroman: Tyska huset av Annette Hess

Årets feelgood: Systrarna från Toscana av Lori Nelson Spielman

Årets överraskning: Spela roll av Lisa Christensson

Årets pandemiroman: Nemesis av Philip Roth

Årets ”borde nominerats till Augustpriset”: Snöstorm av Augustin Erba

Ärets novellsamling: Årsboken av Sven Olov Karlsson

Årets nyöversättning: Hundra år av ensamhet av Garbiel García Márquez i översättning av Lina Wolff

Årets bok om döden: Smoke gets in your eyes & other lessons from the crematory av Caitlin Doughty

Årets sämsta: var så dålig att jag inte ens vill skriva om den,

Och med det önskar vi God jul här på bloggen och ses igen i januari!

önskejul

Konstrundor

Min mamma var en riktig kulturtant. Litteratur, teater, film, konst, allt var hon intresserad och engagerad i. Hon förkroppsligade liksom begreppet kulturtant i allt hon gjorde, Ja, jag har till och med för mig att om man söker på ordet i svenska akademins ordböcker så står hennes namn där.

Efter henne finns åtskilliga trevliga promenadböcker och konstböcker om Stockholm och det är kul att låta sig ledsagas efter gamla guideböcker hon sparade på sig. En gata är borta, ett hus är byggt, en parkeringsplats har tillkommit, ja ni fattar. Det gäller att ha med sig en kartapp så att man inte villar bort sig.

Att kombinera promenader eller cykelsvängar med konstrundor gillar jag särskilt. Som med hjälp av den här boken, Konsten i söderort från 2011, utgiven på det fina förlaget Trafiknostalgiska förlaget. Boken är uppdelad efter olika områden i förorterna och alfabetiskt ordnade, från Aspudden till Östberga . Det finns en kartbild till varje område men jag hade önskat att den var tydligare, eller snarare att de röda plupparna som markerar platsen hade en siffra kopplade till bilderna av konstverken. Nu fyller de mest funktionen att visa mängden konstverk. Så hursomhelst, man noterar adresserna och gör sig sin runda och kommer till ställen som kanske inte annars skulle ha besökts. Man får arkitektur och intressanta gatumiljöer på köpet.

Den här skulpturen står till exempel i ett himla trevligt radhusområde i Enskede. Ser ni inte killen? Numera är han väldigt intrasslad i växtligheten. Konstverket heter Yngling med slunga. Jag spatserade runt bland husen och tittade ohämmat och länge på folks trädgårdar. Sånt kommer man undan med om man är ute och tittar på konst. Vem som lärt mig det? Just det. Mamma.

Ett samtal om Domslut av Ulrika Mossberg

Nu tänker vi prata om romanen Domslut. Den handlar om Lea, domare på Tingsrätten. Dagen innan en rättegång – en man stalkar en kvinna, sin fostersyster – hamnar Lea bredvid mannen vid bardisken. Hon känner igen honom omedelbart och borde lämna restaurangen på en gång. Men hon gör inte det. Berättelsen skildras ur Leas, Jakobs och Rakels perspektiv.

Ann-Sofie: Lika avskalad och kylig som man kan uppfatta Lea känner jag inför den här romanen. Den är absolut inte dålig, det är inte det, men det är som om Leas liv pågår medan hon vänder ryggen mot mig. Jag engagerar mig inte alls. Däremot tycker jag Jakobs delar blir mer intressanta, kött och blod låter kanske kliché men jag bryr mig här.

Maggan: Håller INTE alls med dig, romanen drabbar mig djupt, både Lea och Jakob kryper innanför huden på mig. Jag älskar det avskalade språket och att läsa om en yngre kvinna, som trots att hon inte är något socialt geni, är en yrkeskvinna och inte något offer som missbrukar män eller sociala medier. Jakobs bristande förmåga att kommunicera är också väldigt speciellt skildrat. Men jag gillade verkligen Lea, tyckte jag fick följa med henne in i en livskris som definitivt kommer att vara livsavgörande.

Ann-Sofie: Vad bra att du tycker så! Då pratar vi vidare om Lea. Hon uttrycker någonstans att hon sällan gråter, inte är en sådan som rusar gråtande ut ur ett rum. Hennes känsloliv är närmast kliniskt. Jag påminns om kvinnan i Agnes Lidbecks Finna sig.

Maggan: Jo, det stämmer, går att jämföra med Lidbecks kvinna. Fast Leas känsloliv är på väg att förändras eller utvecklas kanske man ska säga. Lea har ju redan som ung förmåga att se situationer utifrån, som t ex när hon som 20-årig juridikstuderande blir bjuden på konferens med en av de stora advokatbyråerna i Stockholm. Hon är analytisk nog att tolka det sociala spelet, trots att hon är en nolla på att samspela socialt.

Ann-Sofie: Jo, jag håller med om att hon utvecklas. Just detta att hon kan ställa sig utanför och betrakta gör att jag ställer mig bredvid och betraktar med henne, men strax bakom. Jag dras inte in. Utan att avslöja slutet måste vi väl ändå prata om slutet.

Maggan: Gillade verkligen slutet, tyckte det var jättesnyggt, fast jag kan tänka mig att inte alla håller med mig. Åhh, skulle vilja utveckla en sak här men det går ju inte!
Tror att Domslut är en bok som passar utmärkt för bokcirklar, finns mängder av olika infallsvinklar att utforska.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020.

Från A till Ö: D som i Danticat

Jag är och gräver i Lästa böckers förråd. En av de saker jag vet om mig själv är att jag med förtjusning skapar läsutmaningar* och för många år sedan kom jag på att för att bredda läsningen skulle jag välja länders litteratur med hjälp av ett korruptionsindex hos transperency.org. Gå in där, mycket intressant läsning om världen.

2006, då jag startade, hade Haiti jumboplatsen. Jag läste då den intressanta En skörd av tårar av Edwidge Danticat och skriver:

”Sydost om Kuba ligger ön som uppehåller länderna Dominikanska republiken (östra ön) och Haiti (västra). Uppror, opposition, maktkamp, diktatur är ord som präglar båda staternas äldre historia. 30-talet. Dominikanska republiken. General Trujillo är diktator i landet. Här bor och arbetar den haitiska kvinnan Amabelle i en förmögen familj. Nu ska den nyfödda dottern familjen döpas tillsammans med andra barn:

Många av barnen var redan sex eller sju år gamla och döptes nu om för att Generalissimon skulle kunna bli deras officiella, om än frånvarande, gudfar.

Romanen berättar om Dominikanska republiken 1937 då en enorm massaker beordrades på haitiska lantarbetare som hämnd för en händelse i Haiti. Tiotusentals människor dödades men Amabelle lyckas under svåra omständigheter fly tillbaka till Haiti. Parallellt med de dramatiska politiska händelserna löper också en kärleksberättelse om Amabelle och Sebastien. Historien berättas beskrivande av skeenden och miljöer och människor. Det råder ingen tvekan om var boken utspelar sig, hur det ser ut, hur det luktar och smakar. Även om den skrivs i jag-form är berättandet närmast objektivt.

Ett brännhett stycke metall susade förbi mitt ansikte när jag gick uppför kullen. Jag hoppade undan och duckade. Senora Valencia och hennes man stod under flamboyant-trädet och höll var sitt kortpipigt gevär riktat mot kalebassträden framför mitt rum. […] Jag vinkade för att visa att jag fortfarande levde […]

Det objektiva berättandet kontrasteras då historien då och då bryts av med kursivdelar med Amabelles betraktelser och starkt känsloladdade tankar och tillbakablickar. I sin helhet är boken välskriven och tidlöst allmängiltig till sitt innehåll. Här var det 1937 och haititer. Det kunde lika gärna ha varit 2007 och burmeser.”

2019 har Haiti en plats högre upp i index, 10 från slutet. Danmark ligger fortsatt högst.

(* ) Hur långt jag kom med det här projektet? Uzbekistan är den senaste, ligger på plats 153.